Blir det demokrati i Syrien nu? Knappast. Hoppas kan man så klart, men förutsättningarna är inte de bästa.

Visst ska man glädjas över att diktaturen har fallit och att den brutala regimen under ledning av Bashar al-Assad är krossad. Men att lägga vår västerländska mall över Syrien och tro att landet inom överskådlig tid kan bli en demokrati, så som vi känner denna styrelseform…? Sådana förhoppningar lär komma på skam.

En gång var denna del av Mellanöstern centrum för världens äldsta civilisationer och omskrevs i egyptiska källor för 5000 år sedan. Damaskus anses vara världens äldsta kontinuerligt bebodda huvudstad.

Men området har gång efter annan erövrats av olika imperier. Sist ut var det turkarna och deras osmanska rike. När det föll samman under första världskriget delades det upp i det länge hemliga brittisk-fransk-ryska Sykes-Picotavtalet. Syrien tillföll Frankrike som därur försökte skapa småstater: en alawitisk i väster, en drusisk i söder, en sunnitisk stat runt Damaskus, och en annan runt Aleppo.

Som en reaktion mot kolonialismen bildades på 1940-talet den panarabiska nationalistiska socialiströrelsen Baath (”återfödelse”) med syfte att förena alla arabiska länder. Men rörelsen fick endast en avgörande roll i Syrien och Irak.

Som nationalstat är Syrien ungt, och blev självständigt 1947 då de sista franska trupperna lämnade. Syrien är i ordets rätta bemärkelse ett mångkulturellt land med olika etniska grupper: Syriska araber, greker, armenier, assyrier/syrianer, kurder, tjerkesser, mandéer och turkar.

Det är också mångreligiöst. De muslimska sunniterna är i majoritet, men där finns en rad minoritetsgrupper; kristna, alawiter, druser, ismailiter, mandéer, shiiter, sufer, yazidier. Däremot inte längre några judiska familjer. De sista lämnade Syrien när inbördeskriget bröt ut 2011.

Efter att landet de senaste fem decennierna har styrts av alawiterna och baatpartisterna Hafez al-Assad och sonen Bashar al-Assad – som nu har flytt till Ryssland – råder maktvakuum. Världen håller andan.

Självklart känner många oro då rebellstyrkorna delvis består av jihadister från al-Qaida och Islamiska staten med en fasansfull resumé. Samtidigt står de under ledning av det relativt nystartade ”Hay’at Tahrir al-Sham” (HTS, bildat 2017) som tagit avstånd från sina föregångare och åtminstone på ytan framstår som mer modest. Organisationen har viss träning i politiskt styre eftersom den i flera år kontrollerat Idlib-regionen. Det sägs ha skett utan det brutala våld som kännetecknat de båda andra terrororganisationerna.

Vad kan man hoppas på? En västerländsk demokrati kan vi glömma. Skulle den nya regimen, hur det än tar form, utlysa val är det i sig inget tecken på demokrati. Detta kan man annars lätt få intrycket av om man tar del av utlandsrapportering.

Jag minns hur det jublades när Zimbabwes president Robert Mugabe störtades och folket där gick till val. Är landet en demokrati nu? Enligt konstitutionen, ja. Men i praktiken: Nej. Demokrati är inte bara fria val, det är också likhet inför lagen, rättssäkerhet, oväldiga tjänstemän, yttrande- tryck- och religionsfrihet.

Ett annat afrikanskt land med en demokratisk konstitution är Kenya. Men där vinner de presidentkandidater som tillhör de största stammarna. Som Washington Post skriver: ”Trots Kenyas framgång och modernisering avgörs val nästan uteslutande av etnicitet, med Kikuyus och Luos i spetsen, där ideologi är skymd av identitetspolitik.”

I rapporteringen om Syrien hörde vi visserligen ibland om landets styrande alawitiska klan, Assad. Men sällan något mer om de grundläggande sociologiska strukturerna i landet som ligger under ytan av mer uppenbara identitetsmarkörer som etnicitet och religion.

Ledaren för HTS, Abu Mohammed al-Jolani, sägs tillhöra Darwishklanen. Darwishklanen är i sin tur en del av Shammar, en gigantisk stamkonfederation med ett omfattande transnationellt nätverk som sträcker sig över Syrien, Irak och in i Gulfstaterna. Shammar har en historia som både en militär och politisk maktfaktor i regionen. En i Sverige (ö)känd person ur samma gruppering är för övrigt Najah al-Shammari. Detta är mannen som uppbar bidrag från Försäkringskassan samtidigt som han var försvarsminister i Irak, vilket Nyheter Idag avslöjade för några år sedan.

Darwishklanen, som många andra Shammar-klaner, har historiskt fungerat som medlare och maktspelare i regionala konflikter. Den har ofta använts av olika regimer och aktörer som en källa till rekrytering och legitimitet, vilket möjligtvis skulle kunna ge förklaring till att al-Jolani lyckats förena disparata rebellgrupperingar och åtminstone till synes (hittills?) haft folkets stöd i upproret mot Assad.

Men det är en sak att vara emot en tyrann, en annan att förenas om en gemensam framtid.

En nykter blick på världen visar att det är extremt svårt att få till vettiga fungerande nationalstater. Tittar man på Mellanöstern eller de muslimska staterna i Afrika blir man lätt deprimerad. Länder som Irak, Syrien, Libyen, Libanon, Sudan, Jemen och Somalia är vad man på engelska kallar ”failed states”.

Det bästa vi kan hoppas på är att Syrien blir som ett Jordanien eller Förenade Arabemiraten. Det senare har ett högt välstånd och är ett tryggt land med mycket låga brottsnivåer. Däremot ligger emiratet dåligt till i alla demokratiindex. Men de är i alla fall stabilt och har långsamt börjat öppna upp för exempelvis både judiska och kristna helgedomar.

I ett land som till sin konstruktion är så nytt som Syrien, så demografiskt disparat vad gäller religion, klan, etnicitet, och med en historia av diktatur, långvarigt inbördeskrig och starka utländska intressen blir det inte lätt att få ihop ett ”vi”.

Demokrati i västerländsk tappning är enligt alla rimliga bedömningar att önska för mycket. Någon demokratisk tradition finns inte att luta sig mot. Däremot kan man åtminstone hoppas på en samlande kraft som påbörjar ett nationsbyggande under så fredliga förhållanden som möjligt, där också minoritetsgrupper ingår.

Men lätt blir det inte.