Fenomenet är svårt att förklara för Hassan som är född i ett arabiskt land. Han har ingen erfarenhet av raggare och något motsvarande ord finns inte på hans språk.

– Jo, alltså, raggare är, försöker jag, människor som gillar gamla amerikanare.

– De gillar pensionärer?

– Nej, amerikanare betyder här äldre stora bilar: Chevrolet, Oldsmobile, Cadillac, V8-motorer… Raggare meckar med bilarna, använder stålkam och brylkräm i håret, festar, gillar Elvis.

Plötsligt hör jag hur konstigt det låter. Försöker inte ens ge mig på att förklara vad cruising, myggjagare och Power Big Meet i Västerås är. För att inte tala om vad det är att moona.

Oavsett om man själv är raggare och känner kulturen inifrån eller bara betraktat den på avstånd så får man associationer, mentala bilder av vad som menas. Dessutom kan man instinktivt skilja på raggare och att ”ragga på någon.”

Raggarkulturen ingår i berättelsen om landet Sverige. Det är kanske inte det viktigaste att veta om Sverige, men inte oviktigt. Men hur ska Hassan veta något om det? I början sågs raggarna som ett problem, men några sådana bekymmer har man inte haft i Irak, Egypten eller Jordanien, lika lite som att man behövt förhålla sig till hippierörelsen, mods eller punkare.

När jag försöker förklara för Hassan bakgrunden till dessa ungdomsrörelser låter det ungefär så här:

När raggare, tillsammans med de andra subkulturerna, uppstod bland unga på 1950 och 60-talet sågs de av både sig själva och omgivningen som ett uttryck för frihetslängtan. På många sätt var det en revolt mot samhällets gamla värderingar medan många äldre förfasade sig över en förvildad och omoralisk ungdomsgeneration.

Att dessa revolterande ungdomskulturer uppstod just då framstår i förstone som märkligt, eftersom Sverige nyligen undgått två världskrig och hade rest sig ur fattigdom. Aldrig tidigare skördade så många ett växande materiellt välstånd och en allt större frihet. Det här var inte ett politiskt uppror, snarare en chans till ett socialt och psykologiskt experiment, ett sätt för vanligt folk att hänge sig år hedonism, få leva ut och testa gränser på ett sätt som aldrig tidigare någonstans i en sådan omfattning hade skett.

Det var inte bara materiellt som svenskarna hade fått det bättre. Demokratin var införd, rösträtt hade införts, socialförsäkringssystemen växte, jämställdheten ökade, och idéen om välfärdsstaten hade satt sig i befolkningen. Den kyrkliga auktoriteten hade däremot tappat i relevans, och ifrågasättandet av tidigare dogmer var inte längre ett stort riskprojekt.

Nu för tiden tror svenskar att det är naturligt för unga att ha en tonårsfas där de gör uppror mot konventioner och auktoriteter. Vi ser det som självklart, ett sätt att finna sin väg i livet, att det är nyttigt att ifrågasätta det etablerade.

När Hassan säger att detta inte skulle accepteras i hans hemland nickar jag och säger att svenskar gärna inbillar sig att det är ett mönster hos alla unga runt om i världen. Men så är det ju inte. Tonårstiden är turbulent tid för de flesta unga, men utrymmet för uppror och obstinat beteende mot föräldrar och andra auktoriteter är långt mer begränsat i de flesta kulturer.

Hassan nickar.

– Om det hänt i mitt hemland… Han gör en rörelse med handen över halsen.

Även om brottsligheten ökade från och med 60-talet uppstod ändå inte totalt kaos, ett ”hela havet stormar.” Inte på det vis som vi bevittnar i dag med våldsam kriminalitet.

Frågan är varför.

Jag försöker förtvivlat förklara vikten av att förstå den omkringliggande kulturen, och berättar att när folkskolans infördes 1842 kunde de flesta svenskar läsa hjälpligt, men mest bara Katekesen och Bibeln. 1868 gavs en bok ut som kom att få en viktig pedagogisk funktion i framväxten av det nya Sverige som då var mitt uppe i industrialisering och starka sociala och ekonomiska spänningar – ”Folkskolans läsebok.”

Denna första massproducerade skolbok blev ett pedagogiskt verktyg för att inte bara få unga att lära sig läsa och skriva ordentligt på svenska, men fogade samman människor i en någorlunda gemensam förståelse av Sverige som land, historiskt, kulturellt och geografiskt.

Den kompletterades med och följdes av ”Medborgarens bok” som kom i första upplagan 1884, författad av politikern och redaktionschefen på Aftonbladet, Gustaf A. Aldén. Det var en ytterst konkret handbok om vad det innebär att vara medborgare i landet Sverige. Det var en bok som ansågs nödvändig att använda i skolan för att svenskarna skulle klara att navigera i en rättsstat, präglat av lagbundenhet, i en nation som snart skulle bli en demokrati.

Generation efter generation tog del av denna samhällsinformation i ständigt nya men reviderade upplagor. Den innehöll stats- och kommunalkunskap, rättskunskap för att verkligen förstå vad en rättsstat är.

Genom den fick allt fler svenskar kunskap om rättigheter och skyldigheter, hur myndigheter fungerar, hur man överklagar ärenden och fyller i blanketter, hur man startar företag, köper lägenhet, och vad det innebär att leva i en demokrati. Den formade flera generationer av svenskar för att i slutet av 1950-talet ersättas av skolämnet samhällskunskap.

– Som uppfostran till svenskar, säger Hassan. Vi som är invandrade borde också få sån här samhällsinformation. Och lära oss om raggare, säger han och skrattar.

Ungdomsrebellerna på 1960-talet hade som alla andra tagit del av den gemensamma berättelsen om landet Sverige och vad de innebär att vara medborgare, att man ska göra rätt för sig, betala skatt och inte ligga andra till last, och hur man navigerar i en svällande byråkrati. De flesta var ganska strikt uppfostrade, men i takt med ökad frihet för individen öppnades möjligheten till revolt. Varför? För att man kunde.

Man stod allt mer fri från familj och religiösa pålagor, ville pröva gränserna, smaka frihetens sötma. Men man gjorde det mot en fond av gemensam identitet, språk, normer, kultur, historia, en internaliserad och ofta oreflekterad kunskap om i vilket sammanhang man befann sig och mot vilka och vad man gjorde uppror. De som ballade ut sågs av det officiella Sverige som en del av ”vi:et” som tjänstemän på förvaltningar och institutioner hade till uppgift att få på rätt köl igen.

– Socialtjänsten, fyller Hassan i.

– Ja, bland annat. En hel apparat sattes in för att hjälpa dem på fötter.

– Det är mycket som jag inte vet om Sverige, säger Hassan.

Jag hör hur förnumstig jag låter när jag säger att det inte är lätt att förstå Sverige när svenskarna själva har glömt grunden för sin frihet. Svenskar förstår inte längre att man inte kan frikoppla rättigheter från skyldigheter. Man inser inte ens skillnaden mellan medborgarkontraktet och flummiga, orealistiska idéer om alla människor lika värde i en gränslös värld, eller att lagarna i landet är en spegling av en frammejslad kultur och dess värderingar.

– Har svenskarna glömt? frågar Hassan.

– Jag är rädd för det, säger jag. Vi har glömt vår egen utbildning och fostran till medborgare i en demokrati. Det är därför det ansetts oviktigt, nästan nedvärderande, att förmedla till dig och alla andra som är nya i landet. Men ingen föds till demokrat.

– Men raggarna har inte glömt?

– Jag vet inte.

– Jag ska fråga dem.