Det fanns en tid då människor möttes, när man nästan lärde känna människorna som jobbade på banken. Det fanns en tid då man öga mot öga pratade med handläggaren på Skatteverket och en tid när tågen kom och gick i tid.

Sen kom digitaliseringen, bankkontoren stängde, telefonens knappval och den digitaliserade rösten uppfanns och relationer dog.

Jag ser visserligen massor av fördelar med att sköta det mesta från en dator, men blev allting så bra?

Sven-Ingvar Sjöholm

Jag drömmer mig tillbaka till den tid då jag och vännen Mats skulle starta företag för att bli frilansjournalister men inte visste hur man gjorde. Det känns som en dröm, helt overkligt, att det då fanns ett bankkontor lokalt där Sven-Ingvar Sjöholm jobbade.

Jag glömmer honom aldrig.

Han visade oss vägen, hur vi skulle gå tillväga, hur F-skattsedel fixas och ”Lunds Reportagebyrå” registreras hos bolagsverket, hur skatten beräknas och momsen betalas.

Varje gång vi gick förbi den lilla banken vinkade vi till honom och han kom ut och frågade hur skrivandet gick och det hände att han bjöd på kaffe, på riktigt intresserad av hur det gick för vårt lilla företag. Han och hans kollegor sken ofta upp när vi kom in för att få råd och vägledning och stod ständigt till tjänst och berättade gärna att de läst något vi skrivit i en tidning.

Jag drömmer mig tillbaka till en tid då varje liten stad hade en tågstation med biljettkontor. Det var på den tid tågen gick i tid och som jag nostalgiskt berättar om för mina barn som knappt tror sina öron.

Var det verkligen bättre förr, frågar de och jag känner mig som en nostalgisk gammal gubbe som fastnat i det förgångna. Det var på den tiden man genom tågets högtalarsystem aldrig hörde; ”Obehöriga i spår” och som föranleder återkommande förseningar.

Jag hade önskat att det funnits ett sådant biljettkontor i Nässjö den där dagen då jag var på väg till Falköping för att föreläsa och tåget försenat. Den gången var orsaken kontaktledningsfel och jag skulle missa det anslutande tåget. Högtalarrösten sa att ersättningsbussar satts in, men det visste inte bussarnas chaufförer utanför stationen något om och de digitala skyltarna gav ingen information.

Lena, Sven och Karin, var tog ni vägen?

Jag hade önskat att möta ett ansikte när jag i stället stressad ringde 077-175 75 75 för att fråga kundtjänst hur jag skulle komma vidare från Nässjö till Falköping där hundratals människor satt och väntade på mig. En röst gav mig knappvalsalternativ och frågade om jag ville ha information på engelska. När jag hade knappat igenom mig alternativen sa rösten: ”Du har nummer 123 i kön, vi jobbar så snabbt vi kan, vad god vänta”.

Jag minns en tid då levande människor på biljettkontor i städer som Nässjö kunde berätta för mig vad som gällde. Men Lena, Sven och Karin, eller vad de hette, är sedan länge uppsagda, ersatta, utkonkurrerade av – digitaliseringen. Jag undrar vad de gör idag.

Jag minns min förvåning när jag följde barnen till det årliga besöket hos Folktandvården i och tanterna bakom luckan ersatts av en maskin. Man skulle anmäla sig genom knapptryck och det må ju vara hänt. Men där stod en familj från något land långt borta som antagligen var nya i Sverige och klurade på vilka knappar de skulle trycka på. Och därefter den gamle mannen med ögon som förlorat skärpan och som svor framför apparaten och undrade vad det här var för ett hittepå.

Jag inser att väldigt mycket har förenklats och gjorts bekvämare genom digitaliseringen, men till priset av att ett redan opersonligt samhälle blivit än mer anonymt och teknokratiskt.

När något blivit fel hos en myndighet eller företag och hänvisas till detta förbann… kundtjänst – men jag aldrig får tala med någon ansvarig undrar jag om inte det gör något med det man brukar kalla samhällskontraktet.

Ytterst sett vilar ett samhälle på relationer, på att man upplever att man i någon mening hör ihop med andra. Och höra ihop, på riktigt, gör man bara i mötet, öga mot öga, ansikte mot ansikte med andra.

Aldrig förr har jag upplevt det så starkt som när vi efter ett år Madrid återvände hem. Efter att ha varit socialt utsvulten i en annars fantastisk stad, möttes vi av grannar och vänner och jag insåg som aldrig förr värdet av mikromöten.

De fogar omärkligt människor samman, är en del av det som statsvetaren och socialantropologen Benedict Anderson kallar den ”föreställda gemenskapen”. Det är en ”lös” gemenskap men inte något hittepå, tvinnar osynliga trådar mellan människor och skapar en outtalad känsla av att ingå i ett vi.

Det går att kombinera digitalisering med personliga relationer

När frustrationen växer sig för stor kan man trösta sig med att det finns ett ”gammaldags” ställe som trots att det är en affärskedja som dessutom säljer digitala varor har förstått värdet av möte människor emellan – Kjell & Company.

Nej, denna text är inte sponsrad av dem, men varje gång jag är i någon av deras butiker i den stad jag bor i, slås jag inte bara av personalens kompetens. De säljer över disk, ägnar varje kund uppmärksamhet och vägledning och – inte minst – tar ansvar när något har gått fel.

Det visar att det går att kombinera digitalisering och de analoga mänskliga relationerna.