FN:s generalsekreterare António Guterres är 74 år. Så har han också hunnit med en del under sina nu många yrkesverksamma år på jorden, de flesta i mänsklighetens tjänst. Han är utbildad ingenjör vid Tekniska högskolan i Lissabon, har haft en lektorstjänst i elektroteknik vid universitet, varit kommunpolitiker, Portugals premiärminister, ledare för socialistinternationalen och gjort en karriär inom FN som lett honom till den absoluta toppen.

Men vem är han egentligen, vad vill han, vad gör han?

Vill man få en bild av vad han står för, ges en möjlighet genom hans flitiga twittrande på X. Där sammanfattas hans oerhörda engagemang för både jordens och mänsklighetens överlevnad. För dig som inte har X, låt mig berätta.

Han uppmanar till kamp mot rasism, klimatförstöring, kärnvapenkrig, mäns dominans inom den finansiella sektorn, ja all form av diskriminering av kvinnor. Han upprörs av svält, bristen på sjukvård för HIV-sjuka i Afrika och islamofobi. Men han är inte bara mot en massa saker. Han är för kvinnors organisering, autistiska personers rättigheter, utbildning för alla, HBTQI-personers rättigheter, bistånd, solidaritet med de svaga, alla likas värde och fred på jorden.

Han är med andra ord en hyvens kille.

Var han än befinner sig i världen lägger han ut en liten film där han uppmanar världens ledare och vanligt folk att skärpa sig, ja, att bli lite mer som honom. Han är som en cheerleader, bara lite bättre betald, som hoppar, viftar och skuttar vid sidan av planen för att få igång både publiken och laget.

Smart och erfaren som han är sticker han till mänskligheten, bestämt men diskret liksom i förbifarten, lite goda råd om vad som bör göras för att världen ska bli bättre. Som att stridande soldater inte får attackera sjukhus. Och att det faktiskt är förbjudet att ta civila som gisslan.

Ibland, när han ser det som nödvändigt, ryter han ifrån, som när han läser en FN-rapport om inbördeskriget i Sudan där det begås ”fruktansvärda kränkningar och övergrepp från båda sidor i konflikten” och där miljontals människor tvingats på flykt.

Då tappar han förståeligt nog koncepten, liksom skriker: ”Våldet måste upphöra!!!”Ja, ibland måste också en man som han verkligen ryta ifrån om orden ska ha någon verkan. Jag vet inte riktigt vilken effekt det har, men kanske får både soldaterna i Sudans armé och den paramilitära styrkan Rapid Support Forces sig en tankeställare. Vad vet jag?

Han visar ibland hur mänsklig han är när han öppet, utan att skämmas blottar sina tvivel, avslöjar att också han stundtals kan känna hopplöshet. Det är fint att han med små korta poetiska formuleringar på X visar oss andra att man inte behöver dölja sin sårbarhet, visa upp en falsk yta utan kan vara alldeles ärlig när man har en deppig dag:

”Det finns så mycket ilska, hat och förtvivlan i världen idag. Varje dag, överallt tycks det pågå - krig.” Men så avslutar han ändå hoppfullt: Människor vill ha fred och säkerhet, de vill ha fred och värdighet, de vill ha lugn och ro.”

Hm… Med få, väl avvägda ord fångar han essensen i människornas eviga och existentiella längtan. Och ändå, trots det han formulerar, trots allt det han gör för både planeten och mänskligheten är det som om orden inte alltid når fram.

Så ofattbart många människor är så gränslöst elaka mot honom.

”Avgå!”
”Du är värdelös!”
”Du har blod på dina händer!”
”Det är du som är ansvarig”
”Du är ett skämt!”

Men han ger inte tappt, trots vad de skriver efter hans inlägg. Alla oförskämdheter blir i sig en illustration av vad han ovan skrev. Självklart menar han inte att det bokstavligen är krig överallt på jorden. De elaka kommentarerna blottlägger bara den djupare, nästan esoteriska sanningen i hans ord på ett så övertygande drabbande vis att det får mig att inse att det var just den effekten han i sin vishet ville uppnå. Allt för att få oss andra att tänka till.

Krig, såväl som fred, föds i människors hjärtan och sinnen. Där ilska, hat och elakheter frodas är kriget inte långt borta. Freden riskerar brytas där en ondskefull tanke tänks.

Herregud vad klok han är!

Enda gången jag en kort sekund drabbas av tvivel om hans omdöme och kunskap och undrar vad han menar är när jag läser hans aforism:

”Solidaritet och samarbete är hjärtat i Latinamerikas och Karibiens historia, en kontinent av fred i vår oroliga värld.”

Vad menar karlen? tänker jag först. Denna del av världen brukar ju kallas för våldets hemkontinent. Medan genomsnittet i världen är 6–7 mord per 100 000 invånare varje år begås det flerdubbelt fler i Colombia, Brasilien, Honduras, Guatemala, Venezuela, Jamaica och andra länder i regionen. Där mördas mellan 25 och 50 per 100 000 invånare och år. I Latinamerika och Karibien bor endast åtta procent av jordens befolkning men 30 procent av alla mord i världen begås där. Dessutom är ju kontinenten ökänd för korrupta regimer, samarbetssvårigheter, politiska och militära kupper.

Men så slår det mig.

Det har varit få regelrätta krig mellan länder i denna del av världen och länge sen nu. Visst, lite strul inom länderna, som på Haiti med kriminella gäng som är på väg att ta makten och drogkarteller som Los Zetos i Mexiko och Mara Salvatrucha (MS-13) i El Salvador. Men det är faktiskt inte regelrätta krig på kontinenten.

Han har rätt, António Guterres, denne fredsfurste, både i den verkliga och virtuella världen.

Han är nog väl värd sin vikt i guld, tänker jag och ägnar en halv dag åt att hitta uppgifter om hans lön. Det går inte att hitta någon information, sannolikt inte för att han jobbar ideellt för mänskligheten.

Ärligt talat. Vad gör en sådan figur som António Guterres i toppen av FN?

Den före detta svenska riksrevisorn Inga-Britt Ahlenius som i många år arbetade i FN för Guterres företrädare på posten, Ban Ki-moon, skrev en bok om den sydkoreanske generalsekreteraren, en svidande vidräkning av en organisation i förfall: Mr Chance - FN:s förfall under Ban Ki-moon.

Om hon ville skriva en till, om António Guterres, kunde titeln få bli:

Mr Floskel – hur orden från FN förlorade sin mening under António Guterres.