Facebook noscript imageBrinkemo: Förvänta er det oväntade
Opinion
Brinkemo: Förvänta er det oväntade
Återigen står vi inför ett nytt år, och återigen undrar vi vad det ska föra med sig. FOTO: Johan Nilsson / TT
Återigen står vi inför ett nytt år, och återigen undrar vi vad det ska föra med sig. FOTO: Johan Nilsson / TT

Under nyår skådar vi med förväntan och skräck in i framtiden. Men det vore kanske klokare att vända blicken bakåt och dra lärdom av tidigare misslyckanden? Detta skriver Per Brinkemo.

”Nytt år, nya möjligheter”, brukar det hurtfriskt sägas.

Men som det gamla talesättet lyder. ”Man vet aldrig vad morgondagen bär i sitt sköte.” Eller som en del testosteronstinna unga män vulgärt brukade haspla ur sig under de vilda studentåren i Lund: ”Man vet aldrig vilket sköte man är i under morgondagen.”

Framtiden är lika osäker som jag själv var som ung. Jag kunde rodna bara jag såg en damcykel. Helt i onödan, så klart, medan de som däremot har verkliga skäl att rodna sällan gör det, fast de är helt ute och cyklar när de med tvärsäkerhet förutsäger framtiden.

Som ung i en frikyrka lyssnade jag på alla dessa predikanter som med bestämdhet deklarerade att alla tecken var på plats om att vi levde i den yttersta tiden. ”Är du beredd att möta Jesus då?” Ingen reflekterade över att generationer före min hade hört samma undergångspredikningar om att den mörknande framtid var vår.

Numera saknar de flesta undergångsprofeterna både prästkrage och det hoppfulla löftet om en salighet bortom tid och rum. De sekulära predikanterna kan vare sig erbjuda någon himmel eller nåd åt alla oss förtappade. Vi har bara några år kvar till en tipping point då det är för sent att göra något åt klimatet, kan det låta.

Eller som Jesaja… Hoppsan, jag menar så klart, som Johan, Johan Rockström, profeterar: ”Om utsläppen inte minskar kan Grönlandsisen tippas över gränsen om bara 15–20 år. Det skulle innebära att vi ofrånkomligen kommer få en höjning av havsnivån på sju meter”.

Shit, tänker jag, ska vi sälja sommarstugan i Mellbystrand? Den ligger visserligen 900 meter från stranden, men sju meter…!?

I den intellektuella tidskriften Aftonbladet finns en särskild avdelning för apokalypsen under ledning av Jonathan Jeppsson. Han är inte bara redaktör och författare, han är också profet. I sin bok ”Mot kollapsens hjärta” som följde på hans tidigare, ”Åtta steg mot avgrunden”, berättar han att vår civilisation kan kollapsa redan 2040. I en vision har han blickat in i framtiden och sett hur rika bor i bunkrar eftersom jordens överbefolkning lett till vattenbrist och matuppror och i kombination med klimatkrisen så…

Glöm en ljusnande framtiden. Såvida han har rätt.

Jag finner tröst i min vän som länge hade närt drömmen om att få besöka Maldiverna, eller om det kanske var Seychellerna. När han då, för snart 50 år sen läste i tidningarna att dessa öar kommer ligga under vattenytan inom något decennium, hastade han till resebyrån och köpte en resa.

Profetian har ännu inte slagit in och ingen av profeterna rodnar.

Nåja, förutsägelser kan också gå åt andra hållet. Den eviga freden var en vacker vision, en värld med nedrustning och fredsavtal, där global handel skulle leda till att människor möttes i samförstånd. I en värld där nationer var ömsesidigt beroende av varandra skulle risken för krig undanröjas, varför försvarsanslagen krymptes allt mer för varje år.

Inte många av oss hade för bara några år sedan kunnat förutse att Sverige skulle gå med i Nato under 2024 och att en allt större upprustning av försvaret skulle äga rum.

Profetian – eller kanske snarare drömmen – om att fred på jorden ska uppnås är framskjuten i tid.

Hela tiden äger händelser rum som tycks omöjliga att förutspå. Som att Assadregimen skulle falla på en vecka. Som att Israel inte skulle kunna skydda sina civila en oktobernatt 2023. Som att en svensk regering, med moraliskt stöd av socialdemokraterna skulle förespråka restriktiv migrationspolitik, längre fängelsestraff för kriminella, visitationszoner och avlyssning av ännu inte brottsmisstänkta. Nyss hjälpte inte långa fängelsestraff mot brottslighet, nyss var begränsad migration rasism, nyss hade kriminaliteten ingenting med invandring att göra.

Ändå rodnar ingen.

Jag försöker föreställa mig att min mamma – som om hundra dagar blir hundra år – i sin ungdom skulle skrivit ned en profetia om det liv som väntade. När hon föddes hade röken från första världskriget nyligen lagt sig och ryska revolutionen precis ägt rum. Hade hon för sin inre syn kunnat se ett nytt världskrig komma, kommunismens arbetsläger och massavrättningar, framväxten av ett kallt krig mellan öst och väst, muren genom Tyskland och sedan Sovjetunionens fall? Hade hon ens för sin inre syn kunnat föreställa sig allt fler bilar på gatorna, snabbtågen i landet och flygplan i luften som hon själv skulle resa med över världshav och kontinenter?

Hade hon i sin vildaste fantasi kunnat förställa sig den där fyrkantiga burken placerad i vardagsrummet ur vilken det kom bilder och ljud med nyhetssändningar, lekprogram och sport? Eller internets ingång på ålderns höst, att hon skulle skriva till sina barn i något som kallas messenger, lägga ut bilder på något som heter Facebook, kunna ringa från en sladdlös telefon, och tillsammans med sin man bli upphovskvinna till något som heter ”Färdtjänst”, och överleva flera pandemier och under hela sitt långa liv slippa erfara krig i sitt land? Eller som nu senast under julhelgen: sitta vid ett långt ekbord i Husaby, vara änka, men en matriark, och runt omkring sig ha fyra generationer ättlingar för vilka hon berättar avsnitt ur sitt liv som spelas in på en telefon?

Ännu ett år har passerat, ett nytt ligger framför oss. Men vi vet så lite om vad som kommer att ske.

Det enda vi vet är att det oväntade händer.

Det bästa vi kan göra är att önska varandra styrkan att hantera det vi aldrig trodde skulle ske.

Per Brinkemo

Per Brinkemo är kolumnist i Bulletin. Han har en examen i religionsvetenskap och har jobbat som journalist för både tidningar och tv, t ex Uppdrag Granskning. Under fyra år var han projektledare i en somalisk förening i Rosengård. Han är också föreläsare och författare, och har bland annat skrivit om klansamhällen i de båda böckerna "Mellan klan och stat" och "Klanen".