Lär känna dig själv, brukar det heta.

Det är lätt att säga men i praktiken en omtumlande och förvirrande process. Inte desto mindre är självkännedom ett skydd mot värre saker. Med ökad självinsikt kan man fatta mer välavvägda och självständiga beslut, mindre påverkad av omgivningens förväntningar.

Som ung insåg jag hur min självbild förändrades beroende på vem jag mötte. I vissa sammanhang kände jag mig trygg och fri, i andra osäker och hämmad. Med somliga tog jag ut svängarna, med andra yppade jag inte ett ord.

Vilka av de båda var jag? Eller kunde båda vara det? Hur sammanfogade man dem? Varför skrattade pappa så ofta åt mina skämt när samma lustighet gav tystnad och en frågande blick från en annan. Var det pappa som okritiskt svalde sonens dåliga skämt eller den andre som var humorbefriad?

Värst är det i ungdomen, när man ännu inte hunnit pröva sina vingar. Vad kan jag? Vad går jag för? Vad vill jag? Vem är jag? Hur ser andra på mig? Vem vill jag vara? Vägen till självinsikt är svår, med ständigt hotande och plötsliga jordskred.

Tillblivelsen av jaget – insikten om vem man är – är en lika jobbig som nödvändig process, av Carl Jung kallad ”individuation”. Den som gör sin inre resa utmejslar en tydlig identitet och har en realistisk uppfattning om styrkor och ett nyktert, klarsynt erkännande av svagheter. Bara så förstår man sina begränsningar och försöker inte framstå som något annat än den man är. En människa som istället månar mer om bilden av sig själv än försöker vara sig själv faller lätt in i självbedrägeri.

Det som är giltigt för individen gäller i hög grad också på makronivå. Även ett land behöver god självkännedom, behöver veta vad som är utmärkande för det i jämförelse med andra länder. Sverige är på många vis ett fantastiskt land, rankat som ett av världens främsta länder inom de flesta av de index som mäter social välfärd, hälsa, livslängd, jämställdhet och så vidare. Ändå har Sverige länge levt med en märkligt förvriden självuppfattning. De flesta av oss medborgare har varit övertygade om att vi bott i landet ”lagom”, ”mellanmjölkens land”, trots att det i decennier funnits data som övertygande visat att det inte stämmer.

Det är först på senare tid som självbilden börjat krackelera och det samhällsvetenskapliga projektet ”World Values Survey” fått genomslag. Projektet, som pågått sedan 1981, utforskar, mäter och jämför sociokulturella, moraliska, religiösa och politiska värderingar i närmare 100 länder.

Redan från början, för 43 år sedan, stod det klart att Sverige är ett extremt land. Men eftersom det gick helt i strid med den svenska djupt cementerade självuppfattningen kunde inga fakta i världen ändra på bilden av Sverige som normalt, som vilket land som helst.

Det är ingen slump att resultaten från WVS sjönk in först efter att möten med människor från helt andra kultursfärer blivit så många och skillnaderna så uppenbara att det inte längre gick att värja sig. Först när verkligheten grinade Sverige i ansiktet gick det inte längre att bortse från den data som sedan så länge funnits tillgänglig.

Plötsligt framstod Sverige som en individ som misslyckats i sin individuationsprocess och fastnat i ett kvardröjande pubertalt tillstånd. Lika osäker och svajig, lika gränslös och tvärsäker som tonåringen kan bli i jakten på sig själv, lika vilset hade Sverige betett sig. Ena dagen kunde vi allt, nästa insåg vi begränsningarna. ”Ojdå, gränser är tydligen viktiga, ett militärt försvar, kommunikation på gemensamt språk, gemensamma styrande principer. Allt åt alla funkar inte. Hoppsan, ojdå”.

Precis som individen måste ett land skapa sig en sund och realistisk självuppfattning och inte bli för upptaget av hur det kan tänkas uppfattas av andra. Det är självklart att individen såväl som ett land vill framstå i så god dager som möjligt. Det är en fråga om marknadsföring, och helt legitimt. Vem vill inte vara omtyckt? Men om man blir allt för fixerad av att till varje pris upprätthålla och förmedla en positiv bild riskeras sanningen.

Upptagenheten av bilden utåt uppstår när man innerst inne inser egna brister men inte vågar, har förmåga eller vill erkänna och hantera dem. Begreppet Sverigebilden förekom knappt alls före 2015 i svenska nyhetstexter. Så länge det mesta flyter på i gängse banor och de problem som uppstår längs vägen känns igen och är hanterbara finns ingen anledning till oro. Men uppenbarligen kan en gräns passeras med så svårtydda och överväldigande problem att man börjar oroa sig för en negativ Sverigebild.

Det var alltså i takt med allt fler och påträngande brister och problem i en aldrig tidigare skådad omfattning, av en karaktär som det inte fanns välbekant terminologi för som paniken uppstod och uppmaningen kom i svang: Det är viktigt att inte sprida en negativ Sverigebild, fick vi höra.

Rädslan för hur bilden av Sverige skulle påverkas trumfade alltså verkligheten. Men verkligheten är alltid mer kraftfull än bildspel. Inte ens en hel myndighet, Svenska Institutet (IS), som har till uppgift att sprida en positiv bild av Sverige har lyckats mota bort verkligheten.

Den unga människan mognar med tiden, lär sig förstå och hantera sig själv och de förutsättningar som getts dem. Sverige som land befinner sig mitt i individuationsprocessen och har börjat uppnå en mer realistisk självbild. De värsta och mest akuta neuroserna har börjat bearbetas, en förutsättning för mognad.

Kanske kommer det till och med en dag när ingen längre förstår innebörden i Horace Engdahls jämförelse mellan Tyskland och Sverige: ”Tyskland är ett Sverige – för vuxna”.