Om och om igen görs samma misstag. Västerlänningen kommer med sin välvilja, sitt demokratiska sinnelag och pengapungen full av kosing, och inbillar sig att man nu ska skapa trygghet, jämställdhet, demokrati och få de mänskliga rättigheterna på plats. Nu ska minsann barbarerna lära sig förstå.

Gång på gång skiter det sig.

Det spelar ingen roll om det handlar om Irak, Somalia, Palestina eller som nu senast – Afghanistan. Detta land som under många år varit det största mottagarlandet för svenska insatser.

Den 9 juni 2022 fattade regeringen beslut om att tillsätta en parlamentarisk kommitté för att utvärdera Sveriges engagemang i Afghanistan mellan åren 2001 och 2021. Den skulle kartlägga och utvärdera den svenska insatsen med fokus på biståndet, den militära insatsen, utrikes- och säkerhetspolitiska initiativ och andra civila insatser. På ingen annan plats i världen har en så betydande och varaktig svensk insats genomförts av så många svenska statliga aktörer, tillsammans med andra länder.

Ambitionerna och målsättningarna var – för att uttrycka det milt – enormt höga. Man skulle alltifrån stärka säkerheten i landet, bekämpa fattigdom, till att bygga en fungerande stat och förbättra samhällsutvecklingen. Ett särskilt fokusområde var jämställdhetsfrågor för att säkra flickor och kvinnors åtnjutande av mänskliga fri- och rättigheter.

Den 17 december tog utrikesminister Maria Malmer Stenergard emot betänkandet från kommittén för att få klarhet i vad det svenska engagemanget bidragit till. Sådana här utvärderingar är viktiga eftersom det är svenska skattepengar som går till insatserna, i det här fallet långt mer än en spottstyver. Sverige bidrog med minst 27 miljarder kronor under dessa 20 år.

Nåväl, vad blev resultatet, succé eller fiasko?

För att ta några skrivelser ur den egna utvärderingen:

”Kommittén har funnit att det har saknats en heltäckande och styrande målbild för det svenska engagemanget i Afghanistan under 2001–2021. De övergripande målsättningar så som de redovisats i propositioner, strategier och andra styrdokument har i hög grad varit breda, vaga och inte alltid samstämmiga.”

Och:

”Insatsen har präglats av bristande kunskap om de lokala kulturella förhållandena.”

Och sist men inte minst:

”Insatsen har präglats av önsketänkande.”

Ordförande för kommittén, Lennarth Hjelmåker, sa på regeringens presskonferens att det viktigaste Sverige lärt sig är vikten att förstå vilken kontext och miljö man verkar i:

”Man kan inte komma utifrån och på kort tid tro att man löser allting. Om det inte är önskat av landet självt, om det inte är förankrat, är det en väldig uppförsbacke.”

Kommittén konstaterar också hur insatsen präglats av bristande insikt om hur svårt det är med statsbyggande, att få till fungerande och beständiga institutioner. Utan sådana hjälper det inte om man har i sig framgångsrika insatser för att exempelvis lära människor läsa och skriva, skapa möjligheter för kvinnor att studera och skapa en fungerande sjukvård. Dessa insatser har faktiskt fungerat ganska bra. Men allt detta rasar snabbt samman om det inte är grundat i dels folklig legitimitet och hos dem som sköter staten och institutionerna.

Man häpnar över naiviteten. Alla dessa år av utrikespolitik och bistånd världen över, och ändå fortsatt cementerad okunskap om hur olika länders kulturer – socialt, ekonomiskt, juridiskt, politiskt – ser ut. Som om alla länder på jorden, egentligen, ser ut som nationalstaten Sverige, bara lite fattigare och mindre utvecklade. Som om alla världsmedborgare går runt och drömmer om demokrati. Som om pashtuner uppe i de afghanska bergen drömmer om att få släppa fram sin individualitet och psykologiskt är funtade som vilken väst- eller östgöte som helst.

Afghanistan består av åtminstone 14 etniska grupper: pashtuner, tadzjiker, hazarer, uzbeker, turkmener, balucher, pashaier, nuristanier, aimaker, araber, kirgizer, qizilbasher, gujurer och brahuier. Landet är därutöver ett av de mest stam- eller klanbaserade i världen. Fler än hälften av alla äktenskap ingås med en kusin, vilket skapar sociala kluster, ingrupper, som inte har något med utgrupperna att göra.

Det blir liksom svårt att få ihop en känsla för och lojalitet med alla inom nationalstaten. Man upplever tvärtom att man inte har något gemensamt med alla de disparata falangerna utanför ens egen grupp.

Eller som professorn i evolutionsbiologi vid Harvarduniversitet, Joseph Henrich, författare till megaverket ”The Weirdest people in the world” sammanfattar i detta lilla klipp om Afghanistan:

”Det är sannolikt det land på jorden som har sämst förutsättningar att kunna bli en demokrati.”

Men Sverige kör som alltid på i samma fotspår, och tyckts tänka: ”nästa gång med lite mer pengar, då ska det nog gå”.

Till den sittande regeringens försvar ska det ändå sägas att den tycks vara inne i någon form av revideringsprocess av traditionell biståndspolitik, även om vi ännu inte vet utfallet.

När ännu en rapport om misslyckade satsningar presenterats, vare sig det gäller biståndsprojekt utomlands eller integrationsprojekt hemmavid, dyker alltid ordet lärandeprocess upp för att legitimera de bortkastade pengarna. ”Det är ett viktigt arbete som kommittén har gjort för att vi ska kunna dra lärdomar och bli bättre nästa gång”, sa utrikesminister Maria Malmer Stenergard på presskonferensen.

Oj, vad jag känner igen orden från de slutseminarier i integrationsprojekt, finansierade av EU-fonder, som jag har deltagit i. Oavsett vilken stad som drivit dem hördes ständigt: ”Vi nådde inte målen men vi har samtidigt lärt oss för framtiden, det har varit en nyttig lärandeprocess.” Sista gången jag deltog i ett sådant utvärderingsseminarium sa jag:

”Om det funnits en samordning mellan alla dessa projekt: Växjö, Hässleholm, Botkyrka, Eskilstuna eller någon annan stad hade man kunnat undvika alla de fällor ni just gått i. Till vilken nytta skulle också ni i göteborgsprojektet göra samma misstag?”

Men sådant lyssnas sällan till. Lika lite som Sverige lyssnade på Svenska Afghanistankommittén som efter 45 års verksamhet i landet sitter på gedigen kulturkännedom och som utformar sin verksamhet utifrån de förutsättningar som gäller där.

För att anta cynikerns perspektiv: Efter 20 år och 27 miljarder styr återigen talibanerna i Afghanistan. Fattigdomen breder ut sig, korruptionen gror, kvinnorna stängs in och förbjuds att gå i skola.

Ändå var det värt det. För vi lärde oss mycket under vägen. Om vad man inte bör göra.