Brottsligheten blir inte verkligt systemhotande förrän den blivit osynlig, när den har ätit sig så djupt in i samhället att den lika lite kan undvikas som luftföroreningar. Som en cancer sprider sig gängens och klanernas makt in i myndigheter och företag. Gangstrarna har satt på sig kostym.
Skottsalvor som viner och bomber som sprängs är illa nog. Men det som skildras i Lasse Wierups bok ”Maffiapakten – när samhällets betrodda säljer sig till gängen”, är farligt på allvar, för att inte säga ett hot mot hela den grund som samhället vilar på.
Och vad är denna grund?
De nationer som fungerar bäst, de som har störst frihet, mest tillit, högst välstånd, högst trygghet, brukar beskrivas som regelbaserade länder. Det är entiteter som styrs av lagar som i hög grad äger legitimitet hos befolkningen. Inget land är perfekt, det finns i alla samhällen överallt människor som går utanför lagen. Men någonstans går en gräns för hur mycket ett samhälle tål av brottslighet innan även de laglydiga börjar tänka: ”Varför ska jag göra rätt för mig när andra inte gör det?”
Ingen kan väl peka ut exakt var den gränsen går, men att Sverige har en rörelseriktning mot den råder det numera inga tvivel om.
Vissa yrkeskårer som anses ha ett samhällsbärande ansvar är reglerade. Det uttrycks genom att man är auktoriserad eller legitimerad. Det finns en anledning till att vissa samhällssektorer är hårdare reglerade och vissa yrken har skyddade titlar. Allt detta har tillkommit för att borga för att samhällskontraktet upprätthålls mellan stat och individ, och utgör ett värn mot lurendrejeri och kriminalitet.
Exempel på skyddade titlar är advokat, apotekare, fastighetsmäklare, läkare, och revisor. Den finansiella sektorn är reglerad, och att arbeta på en myndighet innebär att man måste följa ett stipulerat regelverk. Men vad händer när allt fler inom en rad yrken väljer att gå vid sidan av regelverket?
Rubriker efter spektakulära skjutningar och söndersprängda bostäder lurar en att tro det är detta organiserad brottslighet består av. Bortanför det för ögat synliga blottlägger Lasse Wierup mer djupgående strukturer.
Han skildrar en stor mängd fall där människor inom olika yrkeskårer agerar möjliggörare åt dem som vi i första hand associerar med kriminella – våldsbrottslingar och narkotikakarteller. Vi får stifta bekantskap med läkare som skriver falska sjukintyg till kriminella, kvinnor inom Kriminalvården som infiltrerar fängelserna, advokater som för egen vinning aktivt hjälper gängen. Vi möter hamnarbetare som tar emot och förmedlar narkotika, banktjänstemän som beviljar lån till kunder som saknar betalförmåga enligt deklarerad inkomst och mäklarna som hjälper till att tvätta svarta pengar vita.
Medan Sverige som helhet befinner sig i en lågkonjunktur är det raka motsatsen för den kriminella sektorn. Brottsnätverken är på kraftig frammarsch och omsätter omkring 150 miljarder årligen. De involverar 62 000 individer fördelade på flera hundra nätverk vilket placerar Sverige i den föga smickrande positionen som det land i norra Europa med mest djupgående och expanderande organiserad brottslighet.
Lasse Wierup är i mina ögon på många vis ett unikum inom svensk journalistik. Researchen i ”Maffiapakten” är häpnadsväckande omfattande, noggrannheten ett signum och anslaget befriat från billigt effektsökeri. Just därför är det ett på många sätt otacksamt arbete Wierup givit sig själv. Hur navigerar man i ett sådant vittfamnande material och får till en bärande övergripande historia om vad som händer i Sverige? Som berättelse och tema fungerar det mer än väl, men hur lätt är det inte att under läsningen storkna och känna att man inte vill veta mer?
Karaktären på stoffet är så upprörande att vem som helst riskerar att bli matt i både kropp och själ. Bär man redan på oro över samhällsutvecklingen och inte vill spä på den bör man kanske välja den enkla vägen, och köpa en annan bok. Men bryr man sig om själva nationalstatens ryggrad, det som bär upp ett land, och såvida man nu orkar ta till sig de väldokumenterade berättelserna, har man banne mig en plikt att läsa. Det gäller framför allt den grupp människor som är förtroendevalda och lagstiftare, men också andra i samhällsbärande funktioner. Egentligen alla som är intresserad av samhällsbygge. Och har ork.
Få samhällssektorer tycks fredade från den nya tidens kriminalitet. Vi kan inte längre vara säkra på att näringsliv, banker, vårdsektorn, kommuner, försäkringsbolag, myndigheter, den ideella sektorn och rättsstaten fungerar enligt lagar och förordningar.
Hela systemet, i grunden byggt på tillit, är som ett smörgåsbord för skrupellösa som utan någon överhängande risk för att åka fast kan använda sig av läckor, insiders, infiltratörer och dessutom grovt utnyttja trygghetssystemen. Sverige har inte stått rustat för att möta den typen av brottslighet i den stora omfattning som nu äger rum. Dessutom är sannolikt mörkertalet stort, tror Wierup:
”Vi gör klokt i att utgå från att det handlar om mångdubbelt mer än vad som hittills uppdagats. Det är sällan som avslöjandena skett tack vare goda säkerhetsrutiner och effektiva visselblåsarfunktioner. I stället har de flesta möjliggörarna haffats som en bieffekt av att polisen utrett andra brott, inte sällan efter att andra länder utfört hackerattacker mot krypterade mobiltjänster.”
Frågan som alla väl borde ställa sig är varför svenskarna plötsligt blivit så våldsamma och korrupta. Den frågan ställer sig också Wierup. Han skriver att det inte går ”… att blunda för det faktum att den överväldigande delen av de avslöjade möjliggörarna har rötter i andra länder”. Wierup citerar också socialdemokraten Teresa Carvalho som inte direkt, bara antydningsvis, skrev i Expressen att gängkriminaliteten har sin förklaring i den mycket stora invandringen ”…från länder med låg utbildningsnivå, svaga demokratiska institutioner samt andra normer och sociala konventioner.”
Det är just det här tassandet, flykten från tydligheten, rädslan för djupgående nyktra analyser angående invandringen som så länge präglat Sverige och som försatt oss i en prekär situation. Som när ”Institutet mot mutor” analyserade de rekordmånga svenskar som numera åtalas för mutbrott. De stannade vid att analysera individerna utifrån kön och ålder, precis som Brottsförebyggande rådet undvek att beröra frågeställningen i sin stora studie om kriminella möjliggörare tidigare i år.
Lasse Wierup avslutar boken med en ordentlig känga mot olika samhällsföreträdares oförmåga/ovilja att se, tolka och förstå vartåt samhällsutvecklingen nu ganska länge varit på väg. Starka sär- och egenintressen har ständigt trumfat det ansvar för hela samhället som följer med framför allt vissa yrkesfunktioner. Det är som om ingen velat måla fan på väggen, verka negativ eller alarmistisk. Därför står Sverige nu i hög grad utan dimensionerade kontrollorgan.
Lasse Wierup har inga säkra svar på vägen framåt, men skissar ändå på några. Förutom ett ökat riskmedvetande, skärpt övervakning och strängare kontrollsystem så föreslår han: ”Bristande respekt för den svenska välfärdstanken och våra tillitsbaserade system skulle kunna mötas med obligatorisk utbildning och en ämbetsed av det slag som Sverige hade i äldre dagar.”
Och om jag själv fick önska: Fler journalister som Lasse Wierup.
