Det är känslan av ett gungfly. Frågor i debatten, i politiken och i media skvalpar runt som om karta och kompass aldrig uppfunnits. De börjar med språket, det börjar alltid med språket, en uppluckring av ords ursprungliga betydelse. Förståelsen av ord börjar skifta, tillskrivs annat innehåll, och till slut vet man inte vad man pratar om. Ord som tidigare var självklara och inte förknippade med något särskilt laddat blir med ens mättade med emotioner som definierar vilken typ av människa man är: ond eller god.

När definitionerna försvinner går nyanser förlorade, intellektuella klarhet omöjliggörs och ersätts av desto starkare känslouttryck. På så vis går det som möjliggör att människor kan knytas samman – kommunikationen – om intet.

Min generation växte upp med George Orwell, som i den dystopiska romanen 1984 myntande begreppet ”nyspråk”. Som ung förstod jag inte alls bokens budskap. Det var, som jag minns det, primärt vänstern som använde sig av Orwell som slagträ i den politiska debatten. Kanske var det jag som var trög, men varningarna slog inte an hos mig. Jag begrep inte vad som åsyftades.

Många årtionden senare är det lättare att begripa. Har vi inte in på huden erfarit enorma språkliga skiften som försvårat kommunikationen människor emellan, och en inflation och överanvändning av tillmälen som nationalist, fascist, nazist, rasist? Det lustiga, eller tragikomiska, är att den progressiva vänstern numera sällan använder sig av den brittiske författaren Orwell. Däremot den motsatta politiska sidan.

Se bara där ett skifte som heter duga.

Man brukar säga att ord är makt. Så är det tveklöst. Det är därför det är så effektivt att korrumpera språket. Förändringar av ords betydelser behöver inte nödvändigtvis vara en fråga om språkkorruption. Men det är skillnad på ord som spontant inte längre fungerar eller som organiskt skiftar i betydelse, och orddefinitioner som medvetet och organiserat får en ny skepnad.

Vi har också ord som får ny innebörd genom påverkan från andra språk. Jag minns att Fredrik Reinfeldt som statsminister ofta sa ordet ”givet” på ett sätt som för mig lät främmande och konstigt: ”Givet den politiska situationen…” i stället för ”med tanke på”. ”Givet” har i denna betydelse förekommit, om än begränsat, sen 1950-talet, påverkad av engelskans ”given the political situation”. Men Reinfeldt använde det frekvent. Sedan dess kan man notera att allt fler ersatt ”med tanke på” med ”givet”. Vem vill inte låta som en statsminister?

Sedan har vi orden som tas till i brist på riktiga argument. När Erik Ullenhag var integrationsminister inledde han ofta meningar med: ”Jag vill vara tydlig med att…”. Denna fras används i dag av allt fler politiker, framför allt de som inte är tydliga men som vill påskina att de är det.

Allvarliga är alla dessa ”göra-om-ord” som motiveras med ”rätt värderingar” eller ”inkluderande människosyn”. Då syftar jag inte primärt på omgörningen från ”städare” till ”lokalvårdare” utan på sådant som leder till uppenbar förljugenhet. Om någon förlorar ett ben i en olycka ska personen enligt nyspråk inte ses som handikappad utan funktionsvarierad. Detta gäller i livets alla situationer utom om när den enbente spelar golf, eftersom lögner lättare avslöjas i tävlingssammanhang. Då frågar man naturligt om den enbentes golfhandikapp och inte hur skicklighetsvarierad han är.

Allvarligt är att så grundläggande mänskliga kategorier som man och kvinna suddas ut av hundratals nyuppfunna könskategorier: demikönad, genderqueer, M2F, neutrois, trikönad, för att nämna några. Här talar vi om språkliga innovationer utan hänsyn till biologiska sanningar som enbart skapar förvirring. Och som ätit sig in i institutionerna.

När min ena son var 16 år kom han en dag rasande hem från ett möte med en offentliganställd i Lunds kommun. Ungdomsförvirrad och skoltrött hade han hoppat av gymnasiet och ville höra vad kommunen kunde erbjuda. Där hade han blivit inbjuden till en träffpunkt för tonårsflickor i samma situation.

”Ja, jag berättar för dig eftersom jag inte vet vilket kön du identifierar dig som”, blev svaret.

När en tjänsteman i Lunds kommun inte litar på vad ögonen ser utan i förment vidsynthet bjuder en pojke till en flickträff är det uppenbart att nyspråket rubbat förmågan att tolka och förstå verkligheten.

När ord blir laddade med känslostoff i stället för definitioner går tankeförmågan i baklås. När man slutar lita på sina sinnen frodas lögnen, hur mycket än verkligheten trycks upp i ens ansikte.

Ibland tror jag att nyspråket likt en pandemi har en smittspridande effekt också inom områden som inte är direkt drabbade av svaga eller korrumperade orddefinitioner. Om man väl börjat tiga sig igenom uppenbar galenskap vänjer man sig, och slutar ställa frågorna som egentligen är relevanta. Har man en gång hamnat fel och utsatts för alla de tillmälen som används för att tillrättavisa den som sagt fel utsätter man sig inte gärna igen för risken.

I grund och botten handlar det om ärlighet. Sanning, om man så vill. Eller trohet mot sig själv och sina sinnen. Hur kan ens tanken uppstå när man ser en pojke att det kanske ändå är en flicka? Hur stor är sannolikheten? Skulle pojken tillhöra den lilla promille av jordens befolkning som har oklar könstillhörighet är det väl inte hela världen om man har könsbestämt fel. Det är bara att be om ursäkt.

Att ord har förlorat sin ursprungliga betydelse, likt Orwells ”krig är fred”, ”okunnighet är styrka,” har vi under lång tid sett både här i Sverige och nu under presidentvalskampanjen i USA. Trump är både rasist och fascist och ett hot mot demokratin. Ändå vann han presidentvalet. Det har låtit ungefär likadant här hemma om Tidöpartierna. Såvitt jag vet har vi ännu demokrati.

Det gäller att veta vad man talar om. Det gäller att förstå ordens betydelse, som Tage Danielsson skrev 1977:

En far blev arg när sonen sa ”Fascist!”
Han låste in sin pojke tills han lydde
och tog tillbaks och sa ”förlåt” till sist.
Far släppte därvid ut den tvångsinsydde

Far hade visat att han var fascist.
Han visste inte vad fascist betydde.

Nu uppstår frågan: visste sonen det?
Han skällde nästan alla för fascister.

Ett ord, så där i största allmänhet,
för att beteckna icke-kommunister.
Ett namn på folk som han som pesten skydde.
Han visste inte vad fascist betydde.

Det som förbryllade vår gosse var
att auktoritära våldstendenser
var något nytt i bilden av hans far.
Kan då ett ord ha såna konsekvenser?

Han sa det bara för att pappa snacka
som en förbannad slipsprydd borgarbracka.

Nåväl: tänk nu om fadern blev fascist
när sonen detta ord begynte skria?

Tänk om ett skällsord, som sin mening mist
blir självuppfyllande som profetia!

Den slutsats man kan dra av detta lyder:
man måste veta vad ens ord betyder.