Vi har en gigantisk björk på sommarstugans tomt. Den har liksom tre stammar och grenarna växer åt alla möjliga håll, både horisontellt och vertikalt, både uppåt och nedåt. I den har vi lyktor och hänggunga och en fintrådig hängmatta från Mexiko. Att ligga i den och genom lövverken höra vindens sus och mellan blad och grenar ana solen från en klarblå himmel får mig nästan att lämna tid och rum, allt det där som annars upptar tankarna.

Tidigt denna morgon tar jag en promenad med min fyrbenta följeslagare, Solo, ner mot havet och följer strandlinjen. Det är Sveriges längsta sandstrand, nästan två mil lång och jag ser Båstad i söder och Halmstad i norr, två skilda städer, ändå förenade genom Laholmsbuktens knallblå vatten som denna midsommarmorgon ligger blankt.

Vägen hemåt går genom Hökafälten, Laholmsbuktens sanddynsreservat. Där växer en märkvärdig tall. Trädets växtprocess är som en illustration av hur en människas liv ofta ser ut. Den siktar uppåt, men under en tid orkar den inte mer, den uppåtgående trenden kommer av sig. Tallen verkar under en tid ha tappat både riktning och kraft, stammen vänder sig nedåt. Men i en cirkelrörelse vänder den åter i en strävan mot himlen.

När jag går genom tallskogen lyssnar jag på Lalehs ”En stund på jorden” där hon tackar himlen för:

Att vi fick stiga på land
Att vi fick känna på sanden
Nu kan vi säga
Att vi har varit på jorden

Jag känner tacksamhet. Vi har alla bara ett liv, ett enda, och i det stora hela är vi väldigt små och betydelselösa. Men vi är här, just nu är vi här, vår stund på jorden är nu.

Och idag är en synnerligen bra dag att njuta av och fira detta!

Glad Midsommar!