Om man av någon anledning vill utrymma Trelleborgs befolkning på 30 000 invånare krävs det 600 bussar som vardera tar 50 passagerare. Om dessa bussar är 18 meter långa och ställer sig på rad täcker de upp en dryg mils vägbana.

Det skulle bli trafikstockning till förtret för alla bilister som vill fram.

. Eftersom Region Skånes fordonsflotta består av omkring 1 100 stads- och regionbussar skulle alltså fler än hälften av dem tas i anspråk.

Det hade uppstått akut bussbrist till förtvivlan för alla pendlare som inte kan ta sig till jobbet eller kanske festen man var bjuden till.

Vilken tur då att det i inte finns någon anledning att tömma Trelleborgs tätort på sin befolkning. Allt rullar på som vanligt.

Vad som däremot inte rullar på som vanligt är socialtjänsten. Enligt det svenska systemet har socialtjänsten det yttersta ansvaret för att barn i Sverige växer upp i en trygg och säker miljö. Den har därför mandat att utreda om det finns behov av att placera barn utanför ursprungsfamiljen, antingen på familjehem, HVB-hem (Hem för Vård och Boende) eller SiS-hem /Statens institutions Styrelse). De lämnar in begäran till förvaltningsrätten som fattar beslut om omhändertagande. Det kan ske mot en familjs vilja enligt den lag som kallas LVU (lag med särskilda bestämmelser om vård av unga). Eftersom få familjer söker frivillig hjälp sker den övervägande majoriteten av placeringar utanför hemmet – med tvång.

Nu undrar du vad kopplingen är till Trelleborg. Egentligen ingen alls. Utom det faktum att lika många som bor i Trelleborg – 30 000 – placeras – varje år – i vård utanför hemmet. Inräknat föräldrar och, låt oss säga två syskon, berörs 150 000 individer årligen.

Inom socialtjänstens olika verksamheter jobbar omkring 275 000 personer. De lider inte av arbetsbrist, om man så säger.

Brist råder däremot när det kommer till vårdplatser. Det är brist på familjehem, det är brist på HVB-hem och till SiS som har till uppgift att vårda dömda ungdomar och där exempelvis gängkriminella hamnar. Det är kö till SiS.

HVB-hemmen säger nej till dessa unga och familjehemmen vågar inte ta hand om dem, rädda som de är eftersom många av dessa unga har uppvisat en våldsbenägenhet som förskräcker.

Var och en med barn vet att det inte alltid är det lättaste att fostra dem. Frestelserna är många för de unga och man ska vara varsam med att döma de föräldrar med barn som på glid. Det finns en rad olika förklaringar till att ett barn kan hamna snett, trots goda föräldrar som visar omtanke och kärlek, vårdar och vägleder efter bästa förmåga.

Men man måste ändå fråga sig varför ett helt Trelleborg kräver vård utanför familjen. Vad har hänt med de svenska föräldrarna?

I debatten kring den växande gängkriminaliten återkommer numera ständigt – föräldraansvaret.

”Ett stärkt föräldraansvar är nyckeln till barnens framtid”, skriver en moderat.

”Vi behöver lägga mer fokus på föräldraansvaret när det gäller problematiken med ungdomsbrottslighet och skjutningar, säger socialdemokraterna i Linköping.

Men varför har så många föräldrar slutat ”ta ansvar” för sina barn? Men tänk om det inte är bristande ansvar som är problemet, tänk om det handlar om något annat. Tänk om det helt enkelt rör sig om en annan kognitiv förståelse av vad en familj är än den gängse. Tänk om det handlar om annan syn på vem och vilka som har huvudansvaret för barnet. Tänk om det handlar om en diametralt annorlunda syn på hur man uppfostrar barn.

Svaret på frågan; får man slå sina barn är för svenskar idag givet. Sofia Johnson Frankenberg är en forskare i psykologi som skrev sin avhandling om barnuppfostran i Tanzania. Det är ett land som har ratificerat barnkonventionen men synen på uppfostran är i praktiken ytterst auktoritär. Hon hörde ständigt från människor som hon intervjuade; ”Vi har hört att man inte ska slå sina barn, men hur gör man då?” I de flesta länder i världen är svaret givet; man får, man ska.

I debatten citeras ofta ett ordspråk som sägs härstamma från Afrika: ”Det krävs en by för att uppfostra ett barn”. Vi tycker att det låter klokt och vettigt och det tolkas som att inte endast föräldrarna är ansvariga för att vägleda unga, också grannskapet och pedagoger i för- och grundskola måste samarbeta och gemensamt fostra barn och ungdomar.

Men om man har vetskap om de sociala strukturerna i både samhällen i Afrika och Mellanöstern är den utvidgade familjen den bärande enheten. De många släktingarna bor ofta i varandras närhet och avgränsningen mellan en pappa och en farbror är inte som hos oss distinkt, utan flytande. Ofta kallas en farbror för pappa och en kusin för bror och i ett stort kollektiv hjälps släktingar åt med det mesta. Också barnuppfostran.

Om man då kommer till ett land som Sverige och hamnar i en lägenhet på fjärde våningen i ett bostadsområde där det bor 127 olika nationaliteter som talar nästa lika många olika språk, samtidigt som man själv talar stapplande svenska blir det knepigt. Om man dessutom inte har en särskilt hög, om ens någon, utbildning, om man anlänt till ett land med ”konstiga” värderingar, lagstiftning och uppfostringsmetoder, då är förutsättningen knappast gynnsam för att vare sig kunna hjälpa barnen med läxor eller guida och vägleda dem in i samhället.

När alla de som tidigare och hemmavid fanns tillhands i byn, när alla dessa bybor som man talade med, förstod och delade livets glädje och bekymmer med inte längre finns att tillgå, uppstår så klart enorma påfrestningar på familjer.

Föräldrar älskar och bryr sig i regel om sina barn. Det är inte oansvariga föräldrar som är problemet.

Det är att allt för många saknar verktyg för att hantera det sorgligt förbisedda skiftet från en social struktur till en annan.