Nu har också jag som inte kände till boken ”Hillbilly – en familj och kultur i kris” förstått vem J. D. Vance är. Det var när Donald Trump utsåg honom till vicepresidentkandidat.

Det är lite pinsamt att erkänna, men det är Vance som har fått mig att för första gången, åtminstone lite mer än förut, intressera mig för ett amerikanskt presidentval.

Jag har alltid haft ett skavande dåligt samvete för att jag inte kunnat gå igång på amerikansk politik. Allt är så konstigt därborta, weird, som man säger på engelska, detta ord som i dagarna blivit ett epitet som tillskrivs Donald Trump och J. D. Vance av Demokraternas nyvalde vicepresidentkandidat – Tim Walz.

Själv tycker jag att han och Kamala Harris är minst lika ”weird” och inte bara de, hela landet, politiken. Framför allt för att det är så svårbegripligt ur en rad aspekter.

Ändå har jag varit i USA flera gånger. För 40 år sedan gick jag i skola där. Visst har jag en fascination för landet, det är tveklöst intressant och på många sätt imponerande, men redan då kände jag mig främmande även om jag så klart träffade många bra människor.

Det är ju för det första inte ett land så som européer tänker sig det. Det är massor av olika folk, kulturer, länder, stater, förenade under en flagga och en övergripande federal lag. Dessutom är det så nytt, skapat av europeiska migranter som tog över ursprungsbefolkningens landområden.

För 139 år sen fanns inte staten där jag på 1980-talet gick i skola – Washington. Till statens största stad – Seattle – kom de första vita nybyggarna först 1851. När Washington blev den 42:a amerikanska staten 1889 hade den färre än 12 000 medborgare (i folkräkningen ingick inte ursprungsbefolkningen). Det var i hög grad ödeland.

Jag har försökt få grepp om USA och fram till nu följt dagspolitiken med ett halvt öga. I stället har jag ägnat tid åt att förstå hur landet kom till och vilka som flyttade vart. Och inte minst: när de anlände till Amerika, eftersom det spelar stor roll för de respektive staternas karaktär: normer, kultur och lagstiftning.

Föga förvånande för den som läst något av mig har jag framför allt varit intresserad av den enda klanbaserade europeiska grupp som massutvandrade och anlände före 1789 då den amerikanska republiken bildades. Det var ulsterskottarna (eller irlandsskottarna, på engelska irish scots) och som jag i maj skrev en krönika om.

Av en händelse råkade jag se J. D. Vance tala på republikanernas konvent och hörde talas om den där boken som han skrivit (2016) om sitt liv, som blev både en bestseller och filmatiserad.

Namnet Vance antyder att han härstammar från en släkt från de skotska lågländerna varifrån många flyttade till norra Irland för att komma undan de sekellånga striderna mellan England och höglandsklanerna, och sedan vidare till USA. Eftersom jag själv ofta funderar på hur lätt- eller svårföränderliga kulturer är beställde jag boken.

J. D. Vance är alltså ättling till människor som kom till Amerika för omkring 300 år sen. Hans förfäder var när de anlände präglade av hederskultur och stark lojalitet med familjen i en utvidgad mening. De flesta ulsterskottar slog sig ned i den amerikanska södern i delstaterna där bergskedjan Appalacherna sträcker ut sig, i släkten Vances fall – delstaten Kentucky.

De, om några, sågs då som nu av andra amerikaner som ”weird” och kallas nedsättande för ”hillbillies”, som syftar på efterblivna konservativa bondläppar med låg utbildning. Å andra sidan som självständiga, bångstyriga individer som inte tar skit från andra eller accepterar att en centralmakt ska tala om för dem vad de ska tycka och som kräver sin rätt att bära vapen.

J. D. Vance beskriver i boken en dysfunktionell släkt som höll samman utåt men internt hade våldsamma konflikter. Hans föräldrar skildes tidigt och mamman träffade den ena mannen efter den andra som hon fick barn med och gick djupt in i missbruk varför han växte upp med sin mormor.

Om henne, mamaw, som hon kallades, skriver han att hon ”kom från en släkt som hellre sköt ner folk än diskuterade med dem” och var själv aldrig långt från ett vapen. När hon dog hittades nitton laddade handeldvapen på strategiska platser i hennes hus.

Hillbilly-familjerna var barnrika och hade svårt att både interagera och integreras med den övriga vita befolkningen. När en del av J.D.:s släkt flyttade till Ohio i hopp om arbete såg den etablerade medelklassen ned på dem. De var, trots samma hudfärg, en främmande fågel i en främmande kultur. De var ”white trash” eller som Hillary Clinton sa: ”The deplorable”.

De saknade både språklig förfining och tillit till institutionerna.

”De hade med sig en urgammal familjestruktur från bergen och försökte få den att fungera i en värld där livet var privat och familjen en kärnfamilj”.

Trots att släktingar fick jobb och höjde sin materiella levnadsstandard var det som att den bara ”maskerade ett kulturellt främlingskap, och även om mina morföräldrar kom ikapp ekonomiskt så undrar jag om de någonsin blev riktigt integrerade. De stod alltid med ena foten i det nya livet och den andra i det gamla”.

Lojaliteten med familjen var det viktigaste och att aldrig yppa något för en utomstående om eventuella svagheter i familjen. Och över J. D. Vances liv vilade hela tiden den outtalade hederskodexen: acceptera ingen som helst kräkning. Det vore att tappa ansiktet, ett förlora släktens anseende.

”Att avstå från att hämnas en rad förolämpningar var att förlora sin heder, sin värdighet eller till och med sina vänner. Då måste man gå hem och gruva sig för att tala om för familjen att man vanärat dem.”

Trots en uppväxt med både våld, alkoholism och narkotika lyckades J. D. Vance finna en väg ut. Han kom in på Yale universitet, blev jurist och har gjort en makalös karriär. Han om någon lever ”the american dream.”

När jag läste boken blev jag oerhört drabbad, både av historien i sig, men också som ett exempel på hur kulturella livsmönster kan bita sig fast under flera generationer.

Nyfikenheten på J. D. Vance är alltså skälet till att jag på senare tid försöker följa det amerikanska valet. Men ändå, allt framstår fortsatt som ”weird”, inte bara Donald Trump.

Fast den snart avgående presidenten länge har sluddrat, ramlat och tappat orden har partivänner med bestämdhet hävdat att han är både fysiskt och mentalt kapabel. Tills han plötsligt inte längre var det. Weird.

Den före detta presidenten i det land som betraktas vara världens främsta demokrati hävdade vid förra valet valfusk. Weird.

Och när jag ser alla dessa extatiska åhörare på såväl Republikanernas och Demokraternas konvent är det som att bevittna ett frikyrkligt väckelsemöte. Weird.

Om jag blir utmattad av att följa svenska val och politiska debatter är det ändå ingenting mot vad jag känner när jag följer den amerikanska.

Den är i sanning weird.

J. D. Vance har i alla fall skrivit en fantastisk bok.

* ”Hillbilly - en familj och kultur i kris” finns på svenska, är utgiven av Dualis Förlag, 2017