Syrienkriget blossar upp. Kommer det någonsin att bli fred i detta arma land? Kanske inte. Men för att förstå varför måste vi gå under ytan och verkligen förstå kultur och samhälle. Detta skriver Per Brinkemo.
Vilken satans röra det är i Syrien, igen. Just som man börjat inbilla sig att det krigsdrabbade landet åtminstone hade någon form av riktning mot kanske inte en nära förestående fred, så åtminstone färre strider... Islamiska Staten och al-Qaida hade börjat kännas något mindre relevanta, om än inte helt borta från spelplanen.
Men plötsligt träder den terroriststämplade rebellorganisationen Hayat Tahrir Al-Sham, HTS, ”Levantens frihetsorganisation”, in på scenen. I samarbete med andra regimoppositionella grupper anfaller den Syriens näst största stad. Tvåmiljonersstaden Aleppo – Syriens viktigaste industri- och handelsstad – erövras medan Bashar al-Assads soldater flyr.
Nu krigas det i Ukraina, Libanon, Gaza, Jemen, Sudan, Myanmar, och allvarliga kriser pågår i Etiopien, Kongo, Niger, Mali, Somalia, Sydsudan. Och som om inte det var nog så införs krigslagar i det så oerhört framgångsrika och demokratiska Sydkorea av alla länder. Man kan inte annat än att känna förtvivlan. Det är verkligen en förvirrande och rörig tid.
Bara att förstå kriget i Syrien är krävande och svårt. Hur i allsin dar gick det till att den förhållandevis okända gruppen Hayat Tahrir al-Sham bara kunde traska in i Aleppo och lägga staden under sig? Vilka är de? Är det ett nytt al-Qaida eller IS vi ser?
Ledare är Ahmed Hussein al-Shara, men han kallar sig numera Abu Mohammed al-Jolani. Hans familj är ursprungligen från Golanhöjderna i sydvästra Syrien, men de flydde till Saudiarabien efter den israeliska ockupationen 1967. Där föddes al-Jolani någon gång på 1970-talet. Drygt 20 år senare återvände familjen till Syrien.
al-Jolani blev med tiden en övertygad motståndare och fiende till amerikansk imperialism och anslöt sig till al-Qaida i Irak för att bekämpa amerikanerna. Senare blev han befälhavare för al-Qaidas syriska gren, Jabhat al-Nusra. Men efter en serie interna strider kom han så småningom att ta avstånd från både al-Qaida och Islamiska Staten. Han tror fortsatt på islamiskt styre, men inte i samma brutala form som IS och al-Qaida.
al-Jolani – som har ett pris på sitt huvud på tio miljoner dollar från USA – bildade istället Hayat Tahrir al-Sham 2017 i Idlib, nordvästra Syrien. Organisationen förändrades i grunden, och gick från en renodlad militant jihadistgrupp med brutala avrättningsmetoder till något mer välorganiserat.
HTS har i praktiken styrt området i flera år genom att kontrollera de flesta ekonomiska sektorer. Kritiken mot dem gäller framförallt korruption, inkompetent ekonomisk styrning och fängslande av oppositionella.
Samtidigt har al-Jolani effektivt isolerat sina våldstokiga ”kusiner”, IS och al-Qaida, och skapat relativt lugn i området. Detta uppskattas av åtminstone en av de inbladade parterna – Turkiet. Man kan uttrycka det så här: HTS har gått från jihadism till klientelism.
När HTS tog över Aleppo försäkrade man invånarna – inklusive minoriteterna – att de inte kommer att skada dem. Det är uppgifter som också framkommit i svenska medier.
Ska vi lita på detta? Det har jag ingen uppfattning om, men jag vill framförallt peka på grundläggande strukturer i landet som så ofta förbises och som gör konflikterna obegripliga om man inte känner till dem.
En av de mest intressanta Mellanösternforskarna är i mina ögon Haian Dukhan. Han är själv syrier, och verksam på St Andrews universitet i Skottland. Han skriver:
Först och främst är det viktigt att erkänna att inom området ”Mellanösternstudier” har stamsamhället varit sorgligt förbisett. Det dominerande fokuset på religiösa och politiska identiteter, särskilt uppdelningarna mellan större religiösa fraktioner som sunnimuslimer och shiamuslimer, tenderar att överskugga stamidentiteter och tillhörigheter. Dessa stamförbindelser går ofta över sektgränserna, vilket tillför lager av komplexitet som utmanar den konventionella berättelsen.
Vad har detta med saken att göra? Det är uppenbart att al-Jolani någonstans tagit avstånd från sitt tidigare våldsförhärligande i islams namn. Han har sedan 2018 arbetat genom de sociala strukturer som dominerar delar av landet – klan och stam. Bara i Idlib finns tre dominerande stammar: Mawali, Bani Khalid och Haddad, som alla har flera undergrupper, klaner. Om man har styrande ambitioner i ett land som Syrien är det inte bara självklart, det är nödvändigt att arbeta genom de befintliga sociala strukturerna.
al-Jolani har besökt stamråd och ordnat konferenser med klanledare. Han försöker att, på sitt eget vis, agera genom folket. Visserligen anser många att han gör det enbart som ett taktiskt grepp, för att nå makt och utmana Assadregimen.
Men bara det faktum att al-Jolani försöker engagera, främja och institutionalisera stamråden och agera inom dessa strukturer visar på viktiga saker: Dels hur mycket HTS behöver stammarna, dels att ingen, vare sig det är i Sverige eller Syrien, kan köra över folket och de grundläggande kulturella och sociala strukturerna. Och sist men inte minst att studiet av stamstrukturerna är – precis som Haian Dukhan skriver – ”sorgligt förbisett”.
Världen är tillräckligt rörig och svår att förstå som det är även utan att vi förbiser så absolut grundläggande och förklarande kulturella komponenter. Hur det sedan kommer gå i Syrienkonflikten är en annan sak. Om det kan vi bara spå, men för bättre förståelse bör man åtminstone ha elementära kunskaper.
