När pappan hade slaktat julgrisen med ett snitt i halsen samlades blodet i ett kar. Emilio Di Giovine var sex år när han första gången fick i uppgift att röra runt med en stav så att blodet inte koagulerade. Det skulle användas för att bli salamikorv. När han var sju tog hans pappa med honom upp i de kalabriska bergen, satte en pistol i händerna och lärde honom skjuta.

Emilio Di Giovine var född i en maffiafamilj på 1950-talet och fick tidigt lära sig att använda vapen och vänja sig vid åsynen av blod.

Pappan var cigarettsmugglare

Han växte upp i den lilla syditalienska bergsbyn Cardeto knappt två mil sydost om regionhuvudstaden Catanzaro i Kalabria tillsammans med elva syskon, kusiner, fastrar, farbröder och andra släktingar. Pappan var cigarettsmugglaren Rosario Di Giovine, det officiella familjeöverhuvudet, en mafioso, men i själva verket var det hans mamma, Maria Serraino, som trots att hon varken kunde läsa eller skriva, styrde och var hjärnan bakom den kriminella verksamheten.

På 1960 flyttade släkten Serraino-Di Giovine från Kalabrien i söder till Milano i norr. De mutade in ett område i norra delen av staden, Piazza Prealpi, och började med vapen- och narkotikasmuggling Genom sitt våldskapital tog de monopol på stadens droghandel. Inga andra konkurrerande kriminella vågade agera utan godkännande från Maria Serraino, eller ”Mamma Eroina” (Heroinmamman) som hon kallades och som styrde verksamheten med hjärnhand.

Verksamheten som engagerade hela familjen växte och gick från att vara ett lokalt familjeföretag till att bli en internationell ”koncern.”

Den vuxne Emilio hade tillsammans med sin lillebror Antonio knutit internationella kontakter och startat ”lokalkontor” i Spanien och säkrat leveranskedjan av hasch från Marocko och kokain från Colombia. Emilios lillayster Rita Di Giovine hade vid tolv års ålder hoppat av skolan för att ta emot leveranser av kokain som hon förpackade och heroin som doldes i schampooflaskor.

När hon blev äldre fick hon i uppdrag att sköta kontakterna med polisen, muta dem och förmå dem ge spaningsinformation och meddela familjen så snart de kände till förestående tillslag.

Kalabriska maffian ’ndranghetan

Familjen agerade inte på egen hand utan stod i ständig kontakt och hade samarbete med andra delar av ”la familia” som var en autonom del av den löst sammanfogade kriminella organisationen ’ndranghetan, idag betraktad som världens största och mäktigaste maffia med kontroll av omkring 80 procent av kokainhandeln i Europa.

’Ndranghetan ägnar sig åt beskyddarverksamhet av butiksägare och andra företagare, har infiltrerat politiken, näringslivet, polisen och övriga delar av rättsstaten. Den är inte bara mäktig, den är rik, tros omsätta någonstans kring 700 miljarder kronor om året.

Såväl denna familj som de andra enheterna i den kalabriska maffian ’ndranghetan och övriga kalabrier är medborgare i den italienska nationalstaten, men statens värde, dess lagar och normer har inte på samma sätt som i norra Italien slagit rot.

Tillsammans med Sicilien har Kalabrien historiskt utgjort ett slags ”utanförskapsområde.” Det innebär inte att alla där, likt familjen Serraino-Di Giovine, har blivit kriminella.

En annan som växte upp i Kalabrien är Anna Sergi. Hon blev kriminolog. En gren av hennes stora släkt tillhör maffian, den andra inte. Anna Sergi blev expert på organiserad brottslighet. Hon är sannolikt den främsta av kännare av ’ndranghetan och andra maffiaorganisationer.

Klanstruktur

Hon beskriver hur ’ndranghetan bygger på klanen som organisationsform i sin mer ursprungliga variant där varje ’ndrina, familj, består av många hundra medlemmar förenade genom gemensamt efternamn. Det är en organisation som man bara kan bli medlem i genom födsel eller äktenskap. Trots sin verksamhet är den helt invävd i den kalabriska kulturen och medlemmarna djupt religiösa.

Anna Sergi:
’Ndranghetisti döper sina barn, är övertygade kristna (katoliker, min anm), går till kyrkan, gifter sig, studerar på universitet, följer sina familjers karriärer och stödjer eller motsätter sig politiska kandidater. Alla kalabrier är självklart inte ’ndranghetisti men alla ndranghetisti är kalabrier. De känner igen sig i varandra.

När man tänker på lille Emilio Di Giovine som tidigt fick lära sig hantera vapen och vänja sina ögon vid blod, som fostrades i misstro mot staten i allmänhet, lag och polis i synnerhet, i en familj med stenhård uppfostran och inte sällan misshandel, kan man fundera över om han egentligen hade något annat val annat än att bli kriminell? Vad hade en socialsekreterare à la svensk version, fostrad med mjuk pedagogik av sina demokratiskt skolade föräldrar och utbildad på Socialhögskolan kunnat sätta emot?

I Italien trodde man länge att söderns blodiga vendettor, utpräglade hederskultur, gammaldags seder och trosföreställningar skulle försvinna så snart folket fick en högre levnadsstandard.

När väl det moderna livets alla fördelar; bättre kommunikationer, socialbidrag, utbildningsmöjligheter och högre ekonomiska standard nådde södra Italien skulle den organiserade kriminaliteten upphöra. Men så blev det inte, trots kraftig inkomstökning och modernisering, även om denna del av Italien fortsatt släpar ekonomiskt efter övriga delar av landet.

Här finns något annat än socioekonomiska faktorer som ständigt och med imponerande envishet förbises när organiserad brottslighet ska tolkas, förklaras och motarbetas.

Utanförskap

Om man fostras i utanförskap, om man har en kognitivt förståelse av verkligheten; en alternativ syn på individen, familjen, samhället, politiken, om lagen och dess upprätthållare betraktas som en intervention av ens egen och gruppens rätt, om man inte är en ”Jonny”, ”Sonny” eller ”Conny” som hamnat på glid på grund av dåligt sällskap och socialt ogynnsamma uppväxtvillkor, vad gör man då?

Våldet, ofta triggat av lättkränkthet, infiltrationen av myndigheter, hoten och morden allt detta som vi nu också har i Sverige, äter sig in, inte bara i systemen, men i våra sinnen. Det skapar rädsla som riskerar normaliseras.

Det om något bör vi frukta.