Tänk så mycket meningslöst tjafs vi hade besparats, så många anklagelser om rasistiska motiv vi hade sluppit ta emot, om inte det här landet i så hög grad bestod av obildade människor med tvärsäkra åsikter.

Tänk om forskarvärlden, politiken och journalistkåren inte bestod av så många räddhågsna och ryggradslösa stackare.

Tänk att detta land, som drivit individualismen längre än något annat, ändå består av en så konflikträdd och konformistisk befolkning.

Det är ofattbart hur alla dessa fenomen som har dykt upp de senaste decennierna i Sverige – allt från hederskultur, parallella rättskipningar, kusinäktenskap till klankriminalitet och lättkränkta skjutglada unga män i gäng – inte sakligt kunnat analyseras och förstås.

Tänk alla dessa okunniga som på allvar hävdat alltifrån att: ”jo, hederskultur har länge funnits i Sverige, det är inget nytt, se bara på frikyrkan”. Tänk hur Stefan Löfven påstod att det är segregationen och för låg sysselsättning som är förklaringen till den exceptionella utvecklingen av skjutvapenvåld: ”Det hade det varit oavsett vem som hade bott där, om det var så att du hade satt dit människor som var födda i Sverige under samma förutsättningar”, sa denne företrädare för vårt land.

Varje upptäckt av alla dessa nya fenomen har följt samma mönster: Förnekande av det alla såg, och karaktärsmord på dem som dristade sig att reagera, till ensidiga, krystade förklaringar om socioekonomi, därefter en långsam tillnyktring, men ständigt utan klarspråk. I en slags mellanfas används koduttrycket: ”Vi har misslyckats med integrationen”, som inte säger vad det handlar om, men som alla förväntas veta vad det betyder.

Man kan ändå glädjas åt att den visserligen långsamma process går mot ökad saklig kunskap följt av ett slags genant medgivande om att tidigare tolkningsmodeller för länge sedan förlorat relevans. Men man erkänner inte hur fel man tidigare haft, det hade varit att gå för långt, och man ber inte om ursäkt till alla dem som man tidigare misstänkliggjort. Ändå segar sig processen framåt, och kan emellanåt bli riktigt bra.

Häromdagen presenterade regeringens särskilda utredare ett förslag om förbud mot kusinäktenskap, ett ämne som för några år sedan betraktades som helt apart, därefter djupt kontroversiellt.

Den ideologiskt drivna novisen inbillar sig att det är en repressiv åtgärd av Tidöpartierna för att stigmatisera invandrargrupper, när det i själva verket är en implementering av FN:s deklarationer om mänskliga rättigheter inom ett område som tidigare inte sågs som ett problem i Sverige.

Ett och annat kusinäktenskap som ingås på frivillig grund hade i sig inte varit något problem. Men när sådana äktenskap ingås bland människor från en kollektivistisk samhällsstruktur, där gruppens intressen väger högre än individens, kan man inte tala om fria val. Förväntningarna på att gifta sig med kusinen är så stora att det i praktiken undergräver möjligheten till att agera efter eget huvud.

Historiskt sett ingicks de flesta äktenskap med kusiner i första, andra eller tredje led. På så sätt kunde släkter hålla ihop egendom och skapa starka allianser mot fiender. Så såg det ut också i Europa tills den romersk-katolska kyrkan förbjöd äktenskap inom släkten. På så vis upplöstes de europeiska klanerna, vilket var en förutsättning för att kunna skapa större gemenskaper, som nationalstater.

Om kusinäktenskap praktiserats i generationer växer sig grupplojaliteten ofattbart stark. Eftersom själva syftet motiveras av något så fundamentalt som överlevnad blir varje individ som inte anpassar sig ett hot mot hela gruppen. I värsta fall måste man ta bort en sådan individ, därav hedersmord, som praktiseras framför allt i samhällen med kusinäktenskap i flera generationer.

När tvärtom sådana släktäktenskap inte praktiseras vidgas genflödet, och ökar antalet människor utanför den egna gruppen som man lär känna. Det är en främjande faktor för tillit till främlingar, vilket är själva grundförutsättningen för att kunna utsträcka tilliten till institutioner och acceptera och leva i ett demokratiskt system.

Runt om i världen existerar olika äktenskapsmönster. Uppskattningar visar att drygt en miljard av världens befolkning bor i länder där 20–50 procent av alla äktenskap ingås av parter som är sysslingar eller i närmare släktskap. Det är vanligast just i den del av världen varifrån människor de senaste decennierna har sökt asyl i Sverige: Mellanöstern, Nordafrika och Västasien, exempelvis Afghanistan.

Irak har cirka 30 procent kusinäktenskap, och upp emot 60 procent med andra släktingar. Där finns en sedvänja – ”nahwa” – som innebär att manliga släktingar eller klanmedlemmar anses ha rätt att förhindra äktenskap mellan en kvinnlig kusin och en man utanför klanen.

Palestina har uppemot 35 procent kusinäktenskap, på sina ställen mer än 60 procent med andra släktingar. Liknande siffror gäller för länder som Egypten, Libanon, Syrien och Afghanistan.

Bara det faktum att andelen kusinäktenskap korrelerar med graden av svågerpolitik och korruption i ett land är skäl nog att förbjuda det. Därtill kan läggas den ökade risk för genetiska sjukdomar hos barn till föräldrar som är kusiner.

Giftermål med släktingar i allmänhet och kusiner i synnerhet var socialt fördelaktigt och en förutsättning för människosläktets överlevnad när levnadsförhållanden var svåra, resurserna små och omgivningen fientlig. I dagens värld, högteknologisk och industrialiserad inom ramen för nationalstater, är kusinäktenskap inte bara ett hot mot den enskildes frihet, den riskerar hota och undergräva den tillitsfulla, förutsägbara samhällsorganisationsformen – välfärdsstaten.

Det är de tunna banden till släkten som möjliggjort rimligt fungerande institutioner, samhällen där lag trumfar lojalitet mot familjen, släkten, klanen. Att vi ser allt mer infiltration av myndigheter, banker, försäkringsbolag, näringsliv och politik är en konsekvens av en växande andel människor som har andra lojaliteter än de till lagbundna gemensamma institutionerna.

Därför bör regeringen gå på utredarens förslag: Förbjud kusinäktenskap.