Liten tuva stjälper ofta stora lass, och just nu verkar det som om hela världen har kört på en sådan tuva. Krig i Mellanöstern, krig i Ukraina, och polarisering på hemmaplan och på internet. Har vi någon kontroll alls över vad som händer, eller kan minsta rörelse sätta igång en lavin som sveper bort oss alla?
”En fjärils vingslag på ena sidan jordklotet kan starta en orkan på den andra.”
Jag tror det var från en nunna jag första gången hörde talesättet. Hon talade om att varje ord och mänsklig handling, god som ond, spelar roll. Var och en av dem blir som ringar på vattnet. Då när jag var ung tyckte jag det var oerhört tankeväckande. Men jag blev äldre och allt mer ifrågasättande av det mesta, och landade i att talesättet var flum. För att sedan återvända till att det ligger något i det.
Människan är på många vis obegriplig. Vi lär oss visserligen en del under livet, och forskning om mänskligt beteende ökar och ger insikter. Vi har lärt oss, i alla fall de flesta, att marknadsekonomi och privat ägande är något som främjar alla, liksom vi lärt oss, i alla fall många, att tillit är ett kapital, och att kusinäktenskap i stor omfattning inte främjar demokrati.
Men vår kunskap om vår art är ändå bara en skärva. Vad är det som gör att vi är som vi är, agerar som vi gör, och vilka av alla faktorer i och runt omkring oss spelar störst roll?
En morgon vaknar jag fullkomligt klar i tanken, entusiastisk och med ett enormt driv. En annan morgon vill jag bara somna om, saknar lusten att ta mig an dagen. Är det nattens drömmar som färgar dagen? Eller är det gårdagens upplevelser som skapar drömmarna? Är det vad jag ätit eller inte, eller antalet soltimmar? I vilken mån är det hormonnivåerna, som styrs av både ålder och fysisk träning? I vilken grad påverkas man av omgivningens bemötande?
Jag vet inte hur många gånger jag har sagt eller tänkt: ”jag skulle aldrig kunna tänka mig att…”, vilket längre fram blev precis vad jag kunde tänka mig. Hur ofta gör man inte det man inte vill, eller låter bli att göra det man vill och heligt lovat ska ske?
Om människan som individ är svår att förstå, hur ska vi då förstå mänskligheten? Vi har, enligt flera bedömare som exempelvis Yuval Noah Harari, just lämnat den mest fredliga tidsperioden i mänsklighetens historia. Konflikterna i världen har inte varit så många på mer än 70 år. Under 2023 pågick 59 konflikter där stater var inblandade. Det är det högsta antalet sedan Uppsala Conflict Data Program, UCDP, började registrera sådana 1946.
Varför ökar de just nu? Vilka fjärilsvingslag var det som fick krigen i Sudan, Burkina Faso och Myanmar att bryta ut? Varför attackerade Hamas Israel den 7 oktober, en attack som ledde till kriget mot Hamas i Gaza, mot Hizbollah i Libanon, och huthirebellerna i Jemen?
Konflikten i Mellanöstern bröt ut samtidigt som vi befann oss i chock av att vi återigen hade ett krig i Europa, där Ukraina desperat försvarade sig mot Rysslands invasionsstyrkor. I vilken mån hänger krigen samman? Smittar de? Vad exakt utlöste det ena som ledde till det andra?
Jag minns tydligt den 24 februari 2022, dagen då Ryssland gick in med marktrupper i Ukraina. Maniskt följde jag varenda nyhetssändning, djupt påverkad och rädd för vad det skulle få för konsekvenser, för ukrainarna men också för Europa, världen, för mig och min familj. I ett par veckor, minst, var jag i ett tillstånd som jag inte kände igen hos mig själv. Det var en form av stress, en partiell depression och en oro som sannolikt påverkade min familj. Jag skriver ”sannolikt,” för jag vet inte med säkerhet vilka signaler jag sände. Man vet så lite.
”Vi lever i en orolig tid just nu”, sägs ofta. Och det är nog sant. Men varför just nu? Jorden är stor och länderna många, men det är som att konflikter kommer i kluster, trots att det är svårt att se hur de hänger samman och eventuellt påverkar och göder varandra.
”Vi lever i en polariserad tid,” sägs också. Vad exakt är det som leder till polarisering och att många länder upplever detsamma samtidigt; USA och Storbritannien såväl som Sverige, om än på delvis olika sätt. Smittar polarisering, hänger vi ihop på ett fundamentalt men omedvetet plan mer än genom det faktum att vi alla tillhör mänskligheten, gör affärer med varandra, och delar tekniska plattformar?
I ett polariserat samhälle blir vissa tankar omöjliga att öppet formulera trots att de är reaktioner på vad man de facto ser med sina ögon. Men någonstans under färden, det är trösten, blir det trots allt möjligt att beskriva det man ser. Men ingen kan peka exakt på vem, vilka eller vad det är som bidrar till att göra det tidigare omöjliga möjligt. Men att det förr eller senare sker, det vet vi. Se där – något vet vi trots allt om mänskliga processer!
Nu skrivs både artiklar och böcker om parallella rättskipningar i vissa romska grupper, ett ämne som av någon outgrundlig anledning tidigare var omöjligt. För känsligt, sas det då.
Nu skrivs otaliga böcker och nyhetsartiklar om en lavinartad utveckling av grov kriminalitet, både vålds- infiltrations- och välfärdsbrott. Det var av en något mer lättförklarlig anledning tidigare omöjligt att diskutera, eftersom överrepresentationen var så hög för brottslingar med rötter i andra länder. Det var liksom otrampad mark. Men nu är det känsliga mindre känsligt, men inte helt befriat från känslighet. I en slags mellanfas används koduttrycket: ”Vi har misslyckats med integrationen,” som inte säger vad det handlar om, men som alla vet vad det betyder.
Frågan är hur vi till alldeles nyligen kunde tro att vi hade besegrat primitiva instinkter, och var på väg att uppnå den eviga freden eftersom vi allt mer och allt bättre lärt oss hantera konflikter med diplomati. I framgång och välstånd tycks det som om människan snart börjar inbilla sig att en ny människa inte bara är möjlig, men redan tagit gestalt. Vidskeplighet och aggressivitet har vi lagt bakom oss, vi rör oss i riktningen mot den ljusnande framtid som är vår rätt, och tror oss vara transformerade till en annan art än våra förfäder.
Vi tror på upplysning, samexistens i fred och frihet, att vi är rationella, klarsynta. Men hur klarsynta är ens någon av oss? Vi förstår sällan konsekvenserna av de beslut vi fattar och vilket av alla beslut som i framtiden får störst positiva eller negativa följdverkningar. Men fjärilens vingslag spelar nog roll. Det kan sätta igång en process som rullar vidare och förstärks. Men vilken eller vilka fjärilar, och vilken roll?
Eftersom vi bara förstår och vet en bråkdel av vad som utgör en människa, eftersom vi vet så lite om de orsaksmekanismer som fått världen att gå från relativt fredlig till mer krigisk än på decennier är talesättet om fjärilens vingslag ändå relevant. Framför allt för att budskapet manar till eftertanke. Innan man slänger ur sig tvärsäkra och illvilliga uttalanden, vare sig det är på sociala medier, i parlament eller i tidningstexter, kan man vara säker på att ord såväl som ens handlingar får kedjeeffekter. Exakt hur de ser ut, vad de leder till och när, vet vi inte.
Men både ord, omdömen, handlingar och beteende spelar roll på ett eller annat sätt. Eftersom vi inte vet resultatet, kan det vara bra att hämta andan och inte agera i affekt. Såvida man nu är förmögen till det.
Eller är vi bara fjärilar som inte kan hjälpa att vi flaxar med vingarna?
