KRÖNIKA. Året är 1910 och den tjugotvåårige poeten Thomas Stearns Eliot befinner sig fortfarande hemma i S:t Louis, Missouri. Fyra år senare skall han vid första världskrigets utbrott flytta till England. Djupt symboliskt kan man tycka, eftersom världskriget satte en brysk punkt för den gamla viktorianska tiden och sedan banade väg för den desillusionerade modernism som blev T.S. Eliots signum. Men hans illusionslösa, ja, närmast profetiska cynism visar sig redan i en dikt som den ännu opublicerade poeten skriver redan 1910 i S:t Louis.
Den heter The Triumph of Bullshit och är om inte annat känd för att ordet bullshit här för första gången förekommer i litteraturen. Poeten har tydligen plockat upp ordet ur det uttrycksfulla amerikanska talspråket. Lika uttrycksfullt amerikanskt klingar omkvädet i den balladliknande dikten: And then for Christ’s sake stick it up your ass.
Vad är det då vi skall stoppa upp i arslet? Och vad innebär det att skitsnacket kommer att triumfera? Ja, låt oss titta på dikten i original och sedan översätta den så gott detta nu låter sig göra:
Ladies, on whom my attentions have waited
If you consider my merits are small
Etiolated, alembicated,
Orotund, tasteless, fantastical,
Monotonous, crotchety, constipated,
Impotent galamatias
Affected, possibly imitated,
For Christ’s sake stick it up your ass.
Ladies, who find my intentions ridiculous
Awkward, insipid and horribly gauche
Pompous, pretentious, ineptly meticulous
Dull as the heart of an unbaked brioche
Floundering versicles freely versiculous
Often attenuate, frequently crass
Attempts at emotion that turn isiculous,
For Christ’s sake stick it up your ass.
Ladies who think me unduly vociferous
Amiable cabotine making a noise
That people may cry out ”this stuff is too stiff for us”-
Ingenuous child with a box of new toys
Toy lions carnivorous, cannon fumiferous
Engines vaporous – all this will pass;
Quite innocent, – he only wants to make shiver us.”
For Christ’s sake stick it up your ass.
And when thyself with silver foot shall pass
Among the theories scattered on the grass
Take up my good intentions with the rest
And then for Christ’s sake stick them up your ass.
Ännu befinner vi oss på långt avstånd från Gunnar Ekelöfs beskrivning av den herre, som hämtar sitt Nobelpris i Stockholm 1948:
… klädd i en frack av ett visst urmodigt snitt med romboida pärlemorknappar i västen och förtjänstmedaljen i band under rosetten. Han rör sig och sitter framåtböjd, talar med huvudet framåtböjt, nästan nedböjt, och ser sällan upp på den han talar med. Han skulle kunnat vara en äldre student som fastnat i någon specialitet, en sådan där för allmänheten okänd men hos ett internationellt fåtal berömd expert på kufiska mynt. Eller varför inte en allvetande engelsk butler, böjd över axeln på något som man inte såg men som fanns där, yttrande vördnadsfulla men mycket bestämda åsikter när han blev frågad till råds, annars lika effektfullt tigande. En confidental clerk, en man som vet sin plats och som tagit sitt parti.
Eller varför inte en kulturman? T. S. Eliot är som klippt och skuren för det redan gamla nyordet i den svenska kulturdebatten. Men dikten i fråga är skriven långt innan han tar sitt parti som en sådan. I stället för den effektfullt tigande kulturmannen möter vi en oborstat kulturbefriad amerikan. Men denne har redan bestämda – om än inte vördnadsfulla – åsikter om sin poetiska storhet. De damer som apostroferas i dikten är naturligtvis de litteraturkritiker som är satta att bedöma hans poesi.
Man kan säga att han föregriper och svarar på det förmodade mottagandet av hans dikt. Det är egentligen allt vad dikten handlar om. I en tidigare version lär det ha stått Critics. Varför ändrade han till Ladies? Dikten är alltså skriven 1910. Ännu härskar en senviktoriansk litteratursyn, med moraliserande damer som smakdomare. Ni vet, de där karikerade damerna, som håller för näsan och snörper på munnen: We are not amused. Fortfarande råder en moralism, som modernismen snart skall göra upp räkningen med.
Dikten är till största delen en katalog över sådana adjektiv som damerna kan tänkas använda i sin kritiska verksamhet. En översättning blir vansklig, eftersom poeten även skapar adjektiv som inte finns i ordböckerna. Men kokar vi ner deras skiftande betydelser till mer entydiga omdömen, så visar sig hans impotenta gallimatias vara överarbetad, övermaga, irriterande, hämmad, imiterad, smaklös, osofistikerad, tunn, överdriven, petimeteraktig, avtändande och skränig.
Eftersom poeten gör stor poesi av dessa adjektiv vet vi inte riktigt om orden skall betraktas som hans egna, eller om de tänks komma från damerna i fråga. Naturligtvis är orden hans egna, men de tillskrivs också dessa damer, i vars ögon han bara är en liten gosse med nya leksaker; livsfarliga leksakslejon, rykande kanoner och frustande ångmaskiner. Som synes skapar poeten inrim, slutrim och andra välljudande allitterationer utifrån de tänkta kritikernas omdöme. Deras åsikter får därmed ett poetiskt egenvärde, som gör att den poetiska formen bestämmer det kritiska innehållet lika mycket som det kritiska innehållet bestämmer den poetiska formen:
Awkward, insipid and horribly gauche
Pompous, pretentious, ineptly meticulous
Dull as the heart of an unbaked brioche
Floundering versicles freely versiculous
Brioche är ju ett franskt bröd, och 1910 stod den franska kulturen så pass högt i kurs att den kunde göra anspråk på det sanna originalet. Men här är brödet inte ens färdigbakat. Dikten i fråga sägs vara lika tråkig som sitt degiga inre. Poeten går vidare med baket. Han gräddar det kritiska omdömet med en ordmusik som får brödet att jäsa och lyfta. Och han ger sin utdömda dikt ett hjärta som pulserar av skaparglädje. Form och innehåll går därför ihop på ett förunderligt sätt.
Men varför heter dikten då The Triumph of Bullshit? Är det damerna som trots allt får sista ordet? Invändningen mot detta vore att damerna i fråga aldrig skulle ta ett ord som bullshit i sin mun. Nej, jag tror att vi måste gå ett steg längre i vår tolkning. Och då måste vi tänka oss att även poeten går ett steg längre. Dömer han kanske ut sina egna försök att sockra damernas omdömen som varande bullshit? For Christ’s sake stick it up your ass. Rim och vacker ordmusik är bullshit.
Det svarar mot ett klassiskt ideal som minst av allt kännetecknar de dikter som i sinom tid kommer att ge modernisten T.S. Eliot ikonstatus. Det klassiska idealet är visserligen mer levande för T.S. Eliot än för de flesta modernistiska författare, men det vore verkligen bullshit att förväxla detta med hans eget poetiska formspråk. Litteraturen från antiken och framåt får leverera stoff och material åt en poesi som i själva verket bryter med det klassiska idealet. Till exempel består ju den vidlyftiga notapparaten i T.S. Eliots mest kända dikt The Waste Land nästan helt av referenser till den klassiska litteraturen.
Att skitsnacket får triumfera i The Triumph of Bullshit skulle alltså bero på att poeten lever upp till damernas kritiska omdömen; att han gör vacker poesi av vad han förväntar sig av damerna i fråga. Poesin blir förutsägbar och inte nyskapande. Men så har vi också versraden som fyrfaldigt gör upp räkningen med detta inställsamma ideal: For Christ’s sake stick it up your ass.
Slutstrofen kan förefalla mystisk, men kanske skall teorierna som ligger utspridda i gräset, även dessa ha att göra med poesi? T.S. Eliot skulle ju även komma att utöva stort inflytande med en poetik, som menade att dikten skulle tala för sig själv. Poetens intentioner och avsikter skulle vi kunna stoppa upp i arslet:
Och när du själv på silverfot passera skall
Bland teorierna likt stjärnor utströdda i gräset
Notera mina goda avsikter tillsammans med det andra
Och sedan för Guds skull, stoppa upp dem i arslet.
När det gäller slutstrofen visar en sökning på Google att poeten tagit hjälp av den persiske kollegan Hakim Omar Kayyám, som man tror levde mellan åren 1048 och 1122. T. S. Eliot måste ha läst honom i en engelsk översättning från 1859:
And when Thyself with shining Foot shall pass
Among the Guests Star-scatter’d on the Grass,
And in thy joyous Errand reach the Spot
Where I made one – turn down an empty Glass!
I svensk stapplande översättning skulle det kunna se ut så här:
Och när Du Själv på stor Fot mingla skall
Bland Gästerna likt Stjärnor utströdda i Gräset,
Och på ditt glada Uppdrag kommer till det Ställe
Där jag har suttit, vänd då på det tomma Glaset!
Den sista versraden hos Omar Kayyám kan tolkas bildligt med avseende på poeten. Det avtryck som han har lämnat efter sig är dikten. Och uppmaningen om att vända på det tomma glaset skulle då betyda tummen ner – turn down – för de tomma versraderna. En uppmaning som poeten översätter till sitt eget idiom från farsi: And then for Christ’s sake stick them up your ass.
Ola Holmgren (f. 1946) är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Södertörns högskola. Han disputerade 1979 på en avhandling om Ivar Lo-Johanssons Måna är död.
kultur@bulletin.nu
