KRÖNIKA. Hos konstnären Lambert Werner öppnar det groteska och det burleska mot en gränszon där erotiska begär och motståndet mot påbjudna normer svetsas samman och går mot ett mörker som döljer och skyddar. Detta mörker har meningsbärande karaktär, här ruvar något kusligt i freudiansk bemärkelse, som spiller över på de mer eller mindre figurativa berättelserna. 

Hans visuellt-poetiska språk släpper fram fantasier, syner, drömmar och även kritik och uppror, det trotsar normer och bottnar i det kroppsligt sinnliga. Det fula triumferar och blir skrämmande. Skräcken och extasen går hand i hand som i Mannen utan överkropp från 1980. Ett trotsigt segertåg. En prideparad, innan den ens fanns. Stolthet, självsäkerhet och vrede klingar samman med den praktfulla koloriten.

När Lambert Werner senhösten 1983, åttiotre år gammal, gick bort hade han många lovprisade utställningar både inom och utanför Sverige bakom sig. Ändå dröjde det flera år innan en minnesutställning ordnades. 

Hans konstnärliga utveckling följer den tid han aktivt var verksam i. I en tillbakablick är hans bildvärld och de frågor han brottas med aktuella idag. I storartade konstnärliga formuleringar i verk som är dekorativt slagkraftiga, tyngda av melankoli eller burleska intill uppsluppenhet, inringas teman som kretsar kring religion, könstillhörighet, homosexualitet. 

Han växte upp i en relativt välbärgad familj och trots sina många arbetsperioder utomlands bodde han livet igenom i Stockholm tillsammans med sin partner Helge Åhlén. Werner började läsa medicin i Berlin före andra världskriget men efter tre år satsade han på att bli konstnär. Han debuterade 1928 i Paris. I Sverige kom han att ställa ut separat först 1949 på Färg och Forms galleri i Stockholm. Under de kommande decennierna deltog han i allt fler utställningar nationellt och internationellt. 

Lambert Werner var en av de få som vakade vid konstnären Gösta Adrian Nilssons (GAN) dödsbädd våren 1965. Mötet med GAN var av avgörande betydelse. Han har berättat att han som 17-åring hade stått på Liljevalchs konsthall, djupt gripen inför GAN:s målning Uppståndelsen. Och att han fick sina första målarutensilier från GAN som också introducerade den unge mannen i konstnärskretsarna i Berlin: till kretsen kring Sturm-Galerie på Potsdamer Strasse 134A, där den tyska gruppen Der Blaue Reiter visade expressionistiskt måleri och även franska kubister ställde ut. Och där GAN:s verk visades någorlunda återkommande. 

Föreståndaren Herwarth Walden och hans svenska fru, konstnären Nell Walden, följde den svenska konstscenen med intresse. Herwarth Waldens förlag publicerade fram till 1932 också tidskriften Der Sturm. I Lambert Werners bokhylla återfinns flera häften från förlaget, dedicerade, signerade av Gösta Adrian Nilsson. GAN och Lambert Werner behöll sitt vänskapsförhållande livet igenom. GAN målade sina homoerotiska äventyr och förde dagbok. I en dagboksanteckning från 1951 skriver GAN road om att Helge och Lambert ”som nyss var här […] utvecklade en kvinnlighet så fjollig att ett helt vanligt fruntimmer skulle ha verkat karlavulet”. 

Lambert Werner är en av de allra första informella konstnärerna i Sverige. Tidigt internationellt orienterad tog han steget mot den abstrakta expressionismen i konsekvensens namn: han följde en egen väg från sina första nonfigurativa bilder och genom surrealismen, med den automatiska skriften, med drömmen och det mystiska som ledord. Detta åtföljdes av spontanismen och av hämningslösa men välstyrda materialexperiment där han medvetet utnyttjade slumpen i arbetsprocessen. Werners konstnärskap sporras av en vilja att fånga det irrationella och det sinnliga bortom logiska och teoretiskt synbara förklaringar. Det förverkligas genom psykiska improvisationer och kontrapunktiska färgfantasier. 

Han föll inte för nymodigheter, snarare präglas hans konstnärsbana av modernismens grundmekanism som driver fram en oupphörlig rörelse mot utveckling och förändring. Modernismen för den unge Lambert Werner utgjorde en verktygslåda för att konstruera sitt eget språk. Hans arbetssätt skapar olika perioder som han målar sig igenom tills något nytt sopar undan det gamla. Materialexperimenten och föremålsammanställningarna i de egna verken leder honom rakt in i sextiotalet: popkonsten, den nya figurationen, viljan att berätta om tabubelagda ämnen skapar ett nytt narrativ. Med burlesk humor, vrede och starka känslor. 

Lambert Werner flyr från Stockholm och tjugotalsklassicismen i svensk konst till Berlin, och håller sig borta från offentligheten under trettiotalets färgdyrkan. Werner, som nästintill är generationskamrat med Halmstadgruppen håller sig på avstånd från dess medlemmar. Han börjar arbeta i det tysta. Liksom en alkemist söker han sitt uttryck, sin ”prima materia”. Han bedriver egna experiment med manisk uthållighet på färgens och materialens område men med tillit till processen. I glappet mellan konkretister och frambrytande nyexpressionister framstår han som den förste spontanisten i Sverige. ”Lambert som envist fasthållit vid sin fria non-figurativa stil under en tid då den var föga aktuell fick hjälp av de nya vindar som nu blåste inom och utom landets gränser”, skriver Bo Lindvall år 1957 (Konstrevy, 1957:1, s. 10). Han anser att Lambert Werners genombrott kom 1955 på Galleri Färg och Form i Stockholm. Då var konstnären 55 år! Men han debuterade ju i Paris redan 1928, i Galerie Mots et Image vid Rue de Rennes med ett tiotal lyriska abstraktioner.

Från debututställningen 1949 i Stockholm på Färg och Form spänns en båge där jaget, dess upplevelser och reflektioner är centrala. De uppdrivna känslolägen som återfinns i romantiken och symbolismen klingar i Lambert Werners konstnärskap. Medvetandet blir en tankefigur som gestaltas i hans bilder. Narrativet placeras i ett universum där givna maktstrukturer råder och som konstnären förhåller sig till, tyr sig till vissa och tar avstånd från andra. Hos Lambert Werner kan det handla om Gud eller kyrkans representanter, fosterlandet, myndigheterna eller hyresvärden liksom om män och människor han älskar eller har relation till. Han kan inte låta bli att då och då även se sig själv som i en spegel: ett slags syndamedvetande gör sig påmint mot en malande klangbotten av mörker, smuts, sotiga ytor och dolda scenerier. Målandet gestaltar en akt av trots, likafullt en frihetslängtan.

”Ängeln med den gyllene lägeln” (1949) är en överdådigt genomarbetad målning från debutåret i Sverige 1949. Här bjuds det på dryck vid kanske ett bord dekorerat med blommor och gröna kvistar i ett färgsprakande rum skyddat av ett draperi. Målningen är som skulle den illustrera den berusning som orsakas av drycken som den vitklädda gestalten suger i sig från den glänsande skinnbehållaren. Bilden ger prov på den för tiden egensinniga och avancerade teknik Lambert Werner kommer fram till under 1940-talet. 

Målningen anknyter till Werners engagemang i sufismen, en mystisk gren inom islam. Det gör också bilden ”Vid mästarens fötter” från 1978. I den här bilden är världen vänd upp och ner och det mesta handlar om relationer, makt och homoerotik.

Inom de flesta sufitraditioner är förhållandet mellan de sufiska lärde och deras elever central. Sufism är en väg för andlig utveckling för att upprätta en gudsrelation som bygger på kärlek. För Werner kan detta ha haft särskild relevans med tanke på den rådande synen på homoerotisk kärlek.

I målningen ”Vid mästarens fötter” ser vi två bisarra manliga figurer som flätas samman under fullmånens sken. Här råder ingen tvekan om vem av dem som är under- respektive överordnad. Den ena intar huvudstående ställning medan den andra vänder sin näbb och sitt öga bort. Mellan spretande ben hos den huvudstående hänger könet likt ett blad. Styrkan finns där latent i den rituella omfamningen. 

Lambert Werner följde med sin tid som konstnär och homosexuell, han blev varken aktivist eller offer. Han släpper fram sin frustration i en blandning av känslostämningar. Det visas både metaforiskt och konkret, in på kroppen, den nakna manliga kroppen. Senare verk hävdar mer eller mindre indirekt de homosexuellas rätt. Bakom många formuleringar skymtar vi en dragning åt det fula, det förvrängda och till och med det svårligen accepterade: det groteska, med den komplexitet som ankommer en konsthistorisk term. Det groteska döljer en nerstigning både i det kroppsliga och det psykologiska när det metamorfoseras och förvandlas till en bild. 

TEXT: Kristina Maria Mezei

Kristina Maria Mezei är konstkritiker och fil. dr i konstvetenskap. Hon har forskat om grafikens historia och om surrealism, samt publicerat böcker om konstnärer, vilka hamnat utanför vår konsthistoria. Hon arbetar för närvarande på en monografi om Lambert Werner.

kultur@bulletin.nu