I dag förknippar vi champagne med bubblande vin. Men det var först under 1600-talets andra hälft som bubblorna tämjdes och föregångaren till den moderna champagnen skapades. De första vetenskapliga studierna i ämnet tycks ha publicerats inte i Frankrike, utan i England, och det tycks även ha varit där som det nya bubbelvinet först blev populärt.

När man väl hade kommit underfund med hur man bäst skapade bubblor, behövdes dessutom förbättrade flaskor och korkar för att kunna hantera det tryck som bubbelvinet skapade. I slutet av 1800-talet drabbades vingårdarna i Champagne, liksom övriga Europa, av vinlusen och många odlingar blev förstörda. Enligt vissa bedömare blev champagnen därefter aldrig riktigt densamma. Vägen från vindruva till dagens champagne var således inte spikrak.

Dock odlades vin i Champagneregionen även långt före 1600-talet. En ny studie, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Scientific Reports, bidrar med nya kunskaper om vinodlingens historia i regionen. Till sin hjälp använder författarna vindruvskärnor från arkeologiska utgrävningar i städerna Troyes och Reims. Kärnorna är hämtade från två tidsperioder, cirka 35 till 300 e.Kr. och 1030 till 1400 e.Kr. Det vill säga romersk tid och medeltiden.

Kärnorna fotograferades och deras storlek och form analyserades sedan statistiskt jämte en modern referenssamling. Eftersom kärnor från vilda och odlade vindruvor skiljer sig åt till utseendet, är det möjligt att skilja mellan dessa även i det arkeologiska materialet. Det är även i viss mån möjligt att utläsa det geografiska ursprunget för de vindruvor som odlades. Tidigare studier har visat att vinodling troligen introducerades på den franska Medelhavskusten redan omkring år 600 f.Kr., men att den sedan inte på allvar började sprida sig norrut förrän 500 år senare.

Den nu publicerade studien dokumenterar förekomsten av kärnor från såväl vilda som odlade vindruvor i Champagneregionen i början av första århundradet e.Kr. De statistiska analyserna indikerade även, att andelen kärnor från odlade druvor ökade under den romerska tiden, och att de dominerade från 200-talet och framåt. Kärnorna från dessa odlade vindruvor uppvisade framförallt likheter med vindruvor med geografiskt ursprung i södra Frankrike och andra delar av södra Europa, även om kärnor med likheter med vindruvor från västra Frankrike och Tyskland dyker upp på 200-talet. Författarna konstaterade även en ganska hög variation bland de studerade kärnorna, vilket tyder på att det inte enbart var några få sorter som dominerade vinodlingen.

Eftersom relevanta utgrävningar saknas kan forskarna efter 300 e.Kr. inte observera några kärnor förrän omkring år 1000 e.Kr. Då kommer en majoritet av kärnorna ånyo från vilda vindruvor. Dock tar de odlade vindruvorna snart över igen och dominerar det arkeologiska materialet från slutet av 1000-talet och framåt. Ungefär vid samma tid börjar även kärnor med likheter med vindruvor med geografiskt ursprung i Champagne och det närbelägna Bourgogne att dyka upp. Variationen är fortsatt hög, om än något lägre än under den romerska tiden, under medeltiden.

Observationerna för den romerska perioden stämmer ganska väl överens med vad som tidigare dokumenterats för södra Frankrike. Författarna har dock lite svårare att förklara de vilda vindruvornas återkomst under medeltiden. De spekulerar i att en del vindruvor med kärnor av den vilda typen i själva verket kan ha odlats, och att förändringar av såväl ekonomi som klimat kan ha påverkat den relativa betydelsen av olika typer av vindruvor över tiden. Det är dock viktigt att komma ihåg att det arkeologiska materialet som studien bygger på bara kommer från två städer, liksom olika områden och tidpunkter i städerna. Därför är det långt ifrån självklart att de studerade kärnorna är representativa för vinodlingen i Champagne och dess utveckling.

TEXT: Nyhetsredaktionen