”Söka? Det räcker inte: skapa”
Ur På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust

KRÖNIKA. Slumpen ville att under tiden jag är på väg att avsluta den berättelse vars början ni just nu läser och som handlar om minnet av ett möte mellan två litteraturintresserade människor i en bokhandel i San Francisco en gång i tiden – når mig nyheten att den amerikanske poeten och konstnären Lawrence Ferlinghetti har gått ur tiden vid den höga åldern av 101 år.

Under sitt långa och av allt att döma mycket innehållsrika liv kom han också att bli förläggare, grundare av den mytomspunna bokhandeln City Lights i det absoluta San Francisco (en plats som när han stiger av Oaklandfärjan med en sjömanssäck på ryggen, målarskrinet under armen och klädd i basker – så som det beskrivs i den här berättelsen – och för första gången ser den vitskimrande staden beskriver han det senare som känslan av att komma hem. ”Jag trodde att det kanske var Atlantis uppstiget ur havet”, skriver han. ”Speciellt North Beach såg jag som en poetisk plats, lika poetisk som någon plats där stora poeter och konstnärer funnit inspiration.”) och inte minst beatlegendaren Lawrence Ferlinghetti. Ett begrepp som sedan länge blivit till en kliché, och någon så kallad ”beatpoet” var i vilket fall som helst ett epitet som han inte ville kännas vid överhuvudtaget, än mindre själv förknippas med, trogen den livskänsla – sin livskänsla – av oresonlig ’notorisk’ individualism och nonkonformitet fjärran varje form av kollektivanslutning till någon riktning eller mode i litteraturen – eller vilken annan riktning eller fastslagen postulerad verklighet det nu än må vara, och som kom att prägla hans liv med dess många dramatiska skiften och tvära kast.

Från att under andra världskriget ha varit befälhavare på ett fartyg som jagade tyska ubåtar i Atlanten och efter att ha deltagit i invasionen av Normandie (”Jag landsteg i Normandie i en roddbåt som kantrade”, skriver han med sin ofta förekommande lakoniska och självdistanserade retorik i den centrala dikten ”Självbiografi”, så vitt jag vet den enda raden i hans poesi som berör krigsupplevelserna, de upplevelser som också innebar att han såg Nagasaki några veckor efter att staden ödelagts av atombomben) till att vara en poet i New York och som: 

”… lever ett lugnt liv
på Mikes bar varje dag
och kollar in mästarna
från Biljardsalongen Dante
och dom franska flipperfantasterna.
Jag lever ett lugnt liv
på Lower East Broadway…”
(Ur Självbiografi, övers. Gunnar Harding.)

Rader hämtade från den långa dikt som tidigare citerats och publicerades första gången 1958 i A Coney Island of the Mind, en samling dikter som sålt i häpnadsväckande över en miljon exemplar (!). 

Medan jag skriver lyssnar jag i bakgrunden på Kulturradion som upprepar den redan gamla nyheten att Lawrence Ferlinghetti avlidit vid 101 års ålder. En lång resa över den amerikanska kontinenten – från New York till San Francisco, städer som kom att bli viktiga knutpunkter i hans liv (i en av dem var han född) var och en på olika sätt under olika tidsskeden – och en resa genom en betydande del av efterkrigstidens amerikanska poesi har som sig bör i båda fallen slutligen satt punkt. Så Lawrence Ferlinghetti har alltså gått bort, har gått ur tiden. Han har inte ”gått ur tiden”!

I mitten på 1980-talet tog jag en Greyhoundbuss från New York med destination San Francisco. Man kan välja att göra denna resa, denna förflyttning, i rummet och i tiden med bil eller tåg, man kan färdas med båt även om det i dag av rent praktiska skäl torde bli en smula krångligt och påfrestande. Och givetvis också genom att flyga – som är det vanligaste transportmedlet nuförtiden, men sett ur ett historiskt tidsperspektiv har denna möjlighet att resa funnits under en mycket kort tidsrymd.

I princip, men kanske framför allt i sina drömmar, går det fortfarande utmärkt att färdas i en vanlig prosaisk luftballong över den väldiga kontinent som är Amerikas Förenta Stater eller likt Hindenburgs en gång ryktbara luftskepp, en zeppelinare som med hjälp av luften och skeppets stålkonstruktion (om nu en zeppelinare är konstruerad av stål vill säga, jag har inte kontrollerat fakta i detta fall) kunde färdas så långt som mellan Tyskland och Amerika mot slutet av 1930-talet.

Det finns städer som man har besökt och rentav i perioder vistats i utan att i fysisk mening någonsin satt sin fot där. Dina drömmars stad, eller mer pretentiöst uttryckt ”andliga huvudstäder” dit man kan resa oavsett om man riktigt behärskar det språk som talas – eller inte talas – av ortsbefolkningen på dessa platser, de städer och de länder man nu av någon anledning och en sorts inre nödvändighet måste besöka och åtminstone för en tid illusoriskt ”komma hem” till. 

Städer som mytologiserats, som Paris – kanske det tydligaste exemplet på när en vandring genom stadens gator, parker, och den gående kanske sneddar kvarteren där caféerna finns och slår sig ner vid ett ledigt bord, inte kan äga rum under någon längre tid utan att vandraren blir påmind om viktiga historiska händelser i det förflutna. Författare, målare och arkitekter, konstnärer inom olika områden och skiftande epoker som överlevt i människors medvetande genom Berättelser, myterna som under århundraden gett namn åt dessa absoluta gator, parker och kvarter där nutidens människor rör sig och passerar förbi under några sekunder för att sedan försvinna…

Städer som Rom, Buenos Aires, San Francisco, New York etcetera har enligt tidens gång på liknande sätt sin berättelse, sina myter: Vandraren genom gatorna i Harlem uptown Manhattan stöter på ”monument” och ”minnesplaketter” i form av gatunamn på betydelsefulla gestalter i den afroamerikanska historien. Liksom gatorna i Paris, vilka många betydande författare, som på goda grunder överlevt tidens och historiens nyckfulla despoti, fått namnge. I Paris med sin äldre historia och kultur än i ”den nya världen”, är stormningen av Bastiljen och år 1789 såväl som kommunarderna och Pariskommunen 1871 ännu levande historia som minnet återskapar på gator och torg, inte tråkiga och ”döda” fakta nerskrivna i någon dammsamlande lärobok i historia.

Men vi mytologiserar också människor givetvis, inte bara städer. Inte heller de som brukar kallas ”nära och kära” eller ens närmaste vänner kommer undan. Och vi mytologiserar också oss själva, vårt ”jag” (ett ord på tre bokstäver) som stundtals visar betänkliga likheter med A Coney Island of the Mind, Medvetandets cirkus (eller som ett ostädat vindskontor fullt av lump och gamla avlagda kläder som det aldrig blev tid att kasta, kasserade föremål, men kanske också någon värdefull pryl som man undrar varför den kunde hamna bland all denna bråte, kanske en gammal släktklenod som gått i arv sedan generationer).

En samtida svensk poet skrev en gång i en medvetet pratig och omständlig dikt följande rader:

Otvetydigt är det väl rent av så
att varje morgon måste jag uppfinna

mig själv på nytt; ja dvs myten
eller kanske snarare bilden – en av dom åtminstone –

av mig själv. Och klamra mig fast
vid den hela långa dagen, hårt som en

icke simkunnig klamrar sig fast
vid livbojen. Annars, ja annars …

Jag läser berättelsen om mitt liv.
(Ur Dikter från ett rum, Christer Niklasson)

– och så vidare i dikten.

I mitten på 1980-talet, närmare bestämt på senvåren, försommaren 1985 tog jag en Greyhoundbuss från New York, där jag kommit att vistas en tid, med destination San Francisco. Jag valde att färdas den södra vägen från kust till kust. Man kan också välja den norra rutten som går lite snabbare men måste då vara beredd på att genomlida de ändlösa motorvägarna med sin mytologiserade truckerskultur och sina gigantiska lastbilsfordon som påminner om utdöda urtidsdjur. Och vetefälten i Mellanvästern som aldrig tycks ta slut, så det enda som återstår är att ta fram den bok man förhoppningsvis inte glömde att ta med sig på resan eller plocka fram anteckningsboken och försöka skriva något. Att resa den södra vägen – det finns andra sätt att tillryggalägga sträckan men det här nämnda är av naturliga skäl mest förekommande – som går längs Mississippifloden, och långa sträckor följer bussen flodens färd på ganska nära håll, genom Memphis och förbi Louisiana ner mot New Orleans. (”Going down the river going down to New Orleans” som den nutida beatpoeten Bob Dylan skaldar och sjunger i diktcykeln med det dubbeltydiga namnet Time out of Mind). Den som färdas dessa vägar betraktar ett mer dramatiskt landskap som rullar förbi därutanför, såväl geografiskt som historiskt.

Om man trots det känner långtråkighet och rastlösheten komma smygande har långtråkigt och känner sig rastlös kan man sluta ögonen eller se extra noga ut genom bussfönstret och kommer i båda fallen då att upptäcka Huckleberry Finn segla på sin flotte längs floden kanske med den oresonliga drömmens längtan att få förbli ung medan årstiderna oberört utväxlar sina ekon under brovalv som spänner över floden.

Jag var tvungen att avverka sträckan över den väldiga kontinenten på kortast möjliga tid om man nu inte ville flyga. Anledningen till min brådska var att jag måste hinna träffa en viss person, en arkitekt vid namn John, innan denne hann lämna San Francisco för en längre vistelse i Tyskland som hade med hans arbete och forskning att göra. En god vän till mig på den tiden och som läste i Uppsala kände denne arkitekt sedan gammalt och hoppades att vännen i San Francisco skulle ha tid att träffa mig och kanske visa något av sin födelsestad. Men det viktigaste var att via sina kontakter kanske fixa en billig bostad åt mig under några sommarmånader och en bit in på hösten – om jag nu valde att överhuvudtaget bege mig till San Francisco, det var ingenting planerat eller bestämt, jag fick se hur det blev.

Efter mitt första möte med John på ett café nere vid Castro Street begav jag mig som sig bör till den legendariska och mytomspunna bokhandeln City Lights i North Beach. Jag hade ”besökt” den många gånger vid det här laget men i strikt fysisk mening aldrig satt min fot där. Det var sen eftermiddag en tisdag när jag steg in i den rymliga lokalen som trots sin relativa storlek vad kvadratmeter beträffar var översållad med böcker som stod prydligt uppradade i hyllor från golv till tak. En vägg var reserverad för annat än böcker och där hängde ett antal målningar, tavlor i varierande storlek, några med förgyllda ramar och jag minns att jag tyckte de såg tunga och lite gammaldags ut. Inte många besökare den här eftermiddagen och vid de två rustika caféborden var det tomt. 

Borta vid väggen med målningar stod en skäggig man och försökte hänga upp en av allt att döma ganska så tung tavla. Jag kände genast igen den där skäggige mannen som jag ”träffat” tidigare. ”Son, can you help me with this painting, it’s fucking heavy?” Jag hjälpte mannen som förstås var Lawrence Ferlinghetti att hänga upp sin senaste skapelse, en stor oljemålning som föreställde en liten pojke som skrämd med stora uppspärrade ögon kikar fram bakom ett stort Kristuskors i förgrunden som täcker större delen av målningen. Hans religionskritik, för att inte säga avsky för allt vad religion heter, är påtaglig såväl i hans val av motiv i sin konst som det han skriver i sina dikter.

När tavlan väl är på plats plockar jag upp min svarta axelväska som jag ställt ifrån mig på golvet och som jag alltid hade med mig när jag reste och när jag inte reste. Den innehöll i regel mina anteckningsböcker, dagboken, någon tunn diktsamling som inte vägde för mycket och var lätt att ha med sig praktiskt taget överallt. 

Slumpen ville att ur min axelväska kunde jag just vid det här något speciella tillfället plocka fram en kopia av en central dikt i två författarskap, fast delvis på olika sätt, dikten ”Självbiografi” kom att få stor betydelse för Lawrence Ferlinghetti såväl publikt som också för hans egen poetiska utveckling, något han berättade om vid vårt första möte över en kopp te och en liten kaka som han bjöd på efter att tavlan var upphängd. Jag hade översatt en och annan strof ur en annan dikt skriven på svenska och som också hette ”Självbiografi” och inleddes med raderna ”Jag lever ett lugnt liv på Drottninggatan 72a …” Dikten jag fiskade upp ur axelväskan var alltså Sonja Åkessons pastisch på den ursprungliga dikten.

När jag visade dikten för San Francisco-poeten slog han medvetet teatralt händerna för ansiktet och utbrast: ”Oh, my God, what have I done!”

(Gunnar Harding, själv i sina bästa stunder en betydande poet, menar att den dikten frigjorde Åkessons eget språk med ett tillskrivet i sammanhanget nödvändigt frågetecken. Om detta kan ingen med säkerhet veta – det rör sig som vi vet om komplexa skapande processer – men mycket talar för att han har rätt. Det är för övrigt ett välkänt faktum vid det här laget att Gunnar Harding är en av dem som djupast trängt in i begreppet beatpoesi såväl som översättare som i en mängd artiklar och i bokform. Flera av beatpoeterna känner han också personligen.)

Mitt långa samtal med Lawrence Ferlinghetti den där tisdagseftermiddagen skulle komma att följas av många fler under de närmaste sommarmånaderna: 

Om uppbrottet från New York och flytten över kontinenten till San Francisco och en ny början. Han skriver i den underbara dikten ”Det föränderliga ljuset”:

Det föränderliga ljuset i San Francisco
har ingenting att göra med ett östkustljus
eller med ett
pärlskimrande Pariserljus
Ljuset i San Francisco
är ett havsljus
ett öljus
och ljuset från dimman
som lägger sin filt över höjderna
när den driver in om natten
genom Golden Gate
för att i gryningen bädda in staden
Och sedan de stilla förmiddagarna
sedan dimman bränts bort
och solen målar de vita husen

… och så vidare, dikten fortsätter ett antal strofer.

Om hur han 1953 började ge ut sin så betydelsefulla Pocket Poet Series där den fjärde utgivna boken i serien kom att skaka om den litterära världen, Allen Ginsbergs banbrytande debut Howl and Other Poems. Långt innan och under deras många samtal om Ginsbergs långa dikt kom Ferlinghetti kanske att ha en liknande roll som Pound i förhållande till Eliot? Om detta kan jag ingenting veta men i samtal om det herostratiskt ryktbara verket lät han i alla fall påskina detta eventuella faktum) som ledde till att dess förläggare ställdes inför rätta för att ha publicerat grovt obscen poesi och hotades av åtta månaders fängelse. Hans försvarstal i rätten är ett lysande tal, ett brinnande försvar för konsten och rätten att provocera – inte minst med satiren som vapen – ge alternativa sanningar (ibland ”bara” ett gott skratt!) och skapande möjligheter. Inte minst viktigt i dag, i fundamentalismens tidevarv.

Om att vi uppfyllde våra förväntade roller förmodligen med viss bravur (talade vi inte!). Javisst gjorde vi väl det och jag var möjligen en god och en smula andäktig Lyssnare men jag kunde också vara kritisk då och då när det gällde hans poesi. Jag hade ”bra på fötterna”: före 1985 hade jag  läst alla hans diktsamlingar – ett par av dem på originalspråket – och hade ibland kritiska synpunkter. Det som i våra första samtal tenderade att bli en tröttsam monolog för en redan frälst utvecklades efter hand till en dialog som naturligtvis var mycket lärorik för mig.

Om landskapets – och förflyttningar över kontinenten – betydelse för den amerikanska poesin från Walt Whitman till Kerouac och Ginsberg men också om litteraturen överhuvudtaget. I motsats till en europeisk tradition där begreppet ”friheten” ofta finns att söka i den inre resan; inne i människan, i filosofi och psykoanalys (undantagen är många i och genom enskilda författarskap men denna generalisering äger likväl likgiltighet).

Den europeiska traditionen är från början, i begynnelsen av 1800-talet genom 1900-talets modernism fram till postmodernismen, mer associativ och ’överklivande’ (Robert Bly kallar det så i en lång essä som också publicerats i bokform: The Leaping Poets, De hoppande poeterna) genom utvikningar och snabba associationer avbrutna tankekedjor – för övrigt en inte orimlig tolkning av Lawrence Ferlinghettis egen poesi – som i första hand inte söker sina rötter i ett geografiskt landskap utan i ett ”andligt” och idébaserat historiskt landskap.

Allen Ginsbergs i Sverige tämligen okända diktsamling On these States  handlar direkt och indirekt om detta: Poeten färdas i en husvagn denna gång och gör specifika och konkreta iakttagelser under sin resa och ägnar mycket liten tid åt filosofisk reflexion. Kanske är det inte någon bra diktsamling utifrån en europeisk tradition, och med Robert Blys skarpsinniga generaliseringar, men i hög grad typisk när det gäller skillnaden mellan traditioner (och verkligheten).

Men Allen Ginsbergs mest betydande diktsamling är Kaddish och den handlar inte om förflyttningar över kontinenter i det yttre rummet utan är en 30 sidor lång elegi, en sorgesång över hans döda mor på ett sinnessjukhus i New York där hon under många år hospitaliserats med diagnosen paranoisk schizofreni.

En inre resa som aldrig låter sig dokumenteras i någon som helst poetisk text, vare sig i en amerikansk eller europeisk tradition, geografiskt eller inre. Det han försöker göra och skriver sin bästa dikt i en poesi bortanför myten Allen Ginsberg. (Lawrence Ferlinghetti sa så här om Allen Ginsberg: ”Allt han skriver måste ges ut, allt han skrivit är minsann inte alltid bra, men det är Allen Ginsberg. För mig är Allen Ginsberg en större poet än poeten Allen Ginsberg.”)

Om filmen Picassos äventyr (av alla våra samtal på City Lights den sommaren var som väl är många av dem inte av den betydelsen som rättegången mot en förläggare är, givetvis. Men jag var vetgirig och envis, förmodligen inte så sällan något för frågvis och tjatig i min längtan efter att få honom att berätta. Men det tycktes passa också honom: han fick sitta och berätta gamla minnen från en viktig tid i sitt liv, och som det kom att visa sig, också i litteraturhistorien. Och han fick göra det off the record, det var inte en litteraturvetare eller journalist som han samtalade med utan en ung och sympatisk poet från Sverige som dessutom tycktes beundra honom en smula. Alla minnena och anekdoterna som berättades behövde kanske inte alltid helt och hållet vara med sanningen överensstämmande), The Adventures of Picasso, som han en kväll frågade om jag sett: ”Den där svenska filmen om Picasso som går på en liten biograf, Filmstudion, nere i Haight Ashbury och visar smal europeisk film, har du sett den?”

Jag hade flera gånger gått förbi biografen i fråga och en gång sett en fransk film där (jag har glömt vilken det var) men jag upplyste honom om att jag inte hade sett Hasse och Tages film, varken hemma i Sverige eller här i San Francisco. ”Den är ojämn, synnerligen ojämn, men innehåller några fantastiska helt surrealistiska scener! Ibland önskar jag att jag i mitt liv ägnat mer tid åt måleriet än åt litteraturen.”

När jag många år senare såg Picassos äventyr slog det mig att några enskilda dikter i A Coney Island of the Mind, som alltså gavs ut 1958, långt innan filmen ens var påtänkt, påminde om ”dessa fantastiska helt surrealistiska scener” gestaltade i en poetisk text.

Och om mycket annat kom vi att diskutera när han hade tid och lust att slå sig ner vid cafébordet inne på City Lights: jag satt där säkert tre, fyra timmar per dygn, ibland väsentligt längre, bokhandeln hade mycket generösa och ’öppna’ stängningstider och det gick att stega in där framåt småtimmarna – det blev som ett välsorterat bibliotek, inte ”välsorterat” utan ”brinnande”! – av hängivelse och tro på det skrivna ordets betydelse och där man från de välfyllda hyllorna kunde ta ner de böcker man ville, slå sig ner och läsa och ställa tillbaka dem igen. Att en gång haft möjligheter att sitta där och läsa – och inte endast skriva – medan intresserade människor som ville tala om konst, litteratur och politik kom och gick är ett privilegium.

En sen kväll på City Lights över det sedvanliga téet och den lilla kakan frågade han om jag hade lust att följa med honom ut på vägarna, men en väsentligt kortare tripp än det ständiga farandet över kontinenten i On the Road. ”Jag har kollat om det finns ett par lediga säten i en av bilarna.” Saken var den att tre bilar fullastade med Poeter, några gamla beatlegendarer och lokala ännu ej kända förmågor som dykt upp på den litterära San Francisco-scenen, skulle bege sig till Carmel där det fanns en teater som skulle genomföra en manifestation för Hopi-indianerna som levde ett kargt liv i reservatet i nordvästra Arizona. Nu hotades deras existens ytterligare genom ett bolag som för ekonomisk vinning hotade att skövla stora delar av deras uråldriga landområden.

Ferlinghetti, Michael McClure och Gregory Corso skulle läsa dikter tillsammans med några mer okända San Francisco-poeter. En grupp Hopi-indianer skulle delta med sina traditionella dräkter och ett osedvanligt stort batteri trummor.

I den till sista platsen fyllda lokalen – människor trängdes längs väggarna – fick jag möjlighet att bevittna något som väl närmast kan betraktas som en ”happening” (nej, inte performance) där de många trummorna bitvis dränkte de upplästa dikterna – men lösryckta textfragment som skreks ut gick att höra – och spontana danser som uppenbarligen någonstans ändå var ritualer ägde rum i oordnad ordning över den stora scenen (jag har hört talas om de happenings som ägde rum på Moderna museet i Stockholm på 1960-talet med poeter som Bengt Emil Johnsson, Åke Hodell, Carl Fredrik Reuterswärd, Öyvind Fahlström etcetera men det här var något helt annat i en väsensskild, kulturell kontext). Det var helt i sin ordning att Hopi-indianerna tog över föreställningen. Det var deras sak det gällde.

På resan tillbaka till San Francisco besökte vi den mytomspunna platsen Big Sur och Ferlinghetti visade mig den stuga som ännu stod kvar i närheten av ett vindpinat, kargt bergsmassiv intill den mörka barrskogen där Henry Miller suttit och målat sina akvareller. ”När han målade hade han inga krav på sig att vara författaren och myten Henry Miller. Kanske var han lycklig, kanske kunde han skapa fritt, som ett barn.” Möjligen är detta yttrande av Ferlinghetti ett förtäckt självporträtt när det gällde hans förhållande till skapandet i vid mening, såväl som dualismen mellan skrivandet och konsten i hans eget liv.

Efter några intensiva dygn i San Francisco med arkitekten John, som på kort tid blivit något av en vän och inte bara en bekant, var det dags för honom att bege sig till Europa. Dagen innan han for gav han mig nycklarna till sin ostädade tre-rummare på toppen av Nob Hill som jag utan kostnad kunde disponera fritt under några sommarmånader och en bit in på hösten: ”Det är bara bra att någon bor här och ser till lägenheten. Om du vill kan du diska någon gång och vattna krukväxterna.”

Efter några timmar på City Lights kunde det mycket väl hända att jag besökte några av de legendariska krogarna i North Beach på väg hem. Full och verklig vandrade jag upp för den branta backen till lägenheten på Nob Hill. När jag kom hem på natten hände det att jag öppnade takluckan i köket och via en stege tog mig upp på taket: sent på natten såg jag stora delar av San Francisco-bukten från taket där jag stod. Genom de tusentals neonljusen såg jag Oakland Bridge, Berkeley, Alcatraz, kullarna ut mot Sausolito och för ett kort ögonblick kände jag mig som en Riktig Poet. Kanske gick det också att se Golden Gate Bridge från det där taket? Jag är inte helt säker, men jag tror det …

(Det är rimligt att ge Lawrence Ferlinghetti själv sista ordet genom en aforism hämtad från samlingen Poetry as Insurgent Art – Poesi som upprorisk konst – som utkom 2008: ”Poesin saknar värde och är därför ovärderlig”. Eftersom ”sista ordet” aldrig blir sagt måste detta stå inom parentes.)

TEXT: Christer Niklasson

Christer Niklasson är poet, romanförfattare och Internationell mästare i schack. 

kultur@bulletin