För snart ett år sedan publicerade den koreansk-tyske samhällskritikern Byung-Chul Han en essä i Die Welt om kontrasten mellan det högeffektiva ostasiatiska sättet att bekämpa pandemin och Europas vanmakt inför virusets dödliga framfart (23/3 2020). Skillnaderna i covidrelaterad dödlighet per capita var påtagliga redan då, men har blivit avgrundsstora sedan dess och så är det också i jämförelse med USA och Kanada.

Enligt Han, som är professor i Berlin, ligger förklaringen i grundläggande kulturella skillnader. Länder som Japan, Sydkorea, Kina, Hong Kong, Taiwan och Singapore präglas av en auktoritär och kollektivistisk mentalitet, som härstammar från deras gemensamma konfucianska arv. I det är självkontrollen den främsta dygden. Människorna accepterar frivilligt nivåer av social och statlig kontroll, disciplinering och intrång i den personliga integriteten, som skulle väcka avsky i mer individualistiskt präglade samhällen som de västerländska.

Det förklarar, enligt Han, varför det i dessa samhällen knappast finns något betydande motstånd mot regeringarnas omfattande användning av big data och digital övervakning. Kinas cyberdiktatur är givetvis ett extremt uttryck för denna kontroll, men det återspeglar en gemensam fascination för den digitala tekniken (”de är berusade av digitaliseringen”, skriver Han) och en brist på kritisk medvetenhet om den digitala övervakningens eventuella faror.

Denna kulturella förklaring har dykt upp i olika sammanhang och varianter. När Japans vice statsminister Taro Aso blev tillfrågad om förklaringen till landets framgångar med att bromsa smittspridningen då svarade han kort: mindo, alltså japanska folkets högtstående kulturella nivå. Det väckte reaktioner eftersom ordet, som knappast används i våra dagar, associeras med forna tiders nationalistiska retorik. Det må vara så, men det fångar väl kärnan i det svar som på ett eller annat sätt skulle ges runtom i det konfucianska kulturområdet.

Globaliseringens paradox är att den gör oss alltmer beroende av varandra, men också mer ”civilisationsmedvetna” och uppmärksamma på skillnaderna olika kulturområden emellan.

Argumentationen påminner om Samuel Huntingtons essä The Clash of Civilizations? från 1993. Huntingtons tes var att efter kommunismens kollaps i Västeuropa och kalla krigets slut skulle vi inte få ett slags ”universell civilisation” baserad på västvärldens liberala landvinningar, som Francis Fukuyama och många andra förväntade sig. I stället skulle vi få ett antal konkurrerande civilisationer med skilda sätt att se på relationen mellan individ och grupp, medborgare och stat, plikter och rättigheter, frihet och auktoritet, jämlikhet och hierarki. I en postideologisk värld skulle civilisationskonflikterna bli centrala. Globaliseringens paradox är att den gör oss alltmer beroende av varandra, men också mer ”civilisationsmedvetna” och uppmärksamma på skillnaderna olika kulturområden emellan.

Huntingtons utsaga föranledde en hel del kritik och förargade reaktioner. Han utmålades som en krigshetsare i västimperialismens tjänst, men hans prognos har i stort sett bestått tidens tand. Världen har krympt och moderniseringen slagit igenom över stora delar av jordklotet, men drömmen om en universell civilisation har förblivit en dröm och skillnaderna mellan olika civilisationsområden vuxit i betydelse.

Den atlantiska ekonomin är inte längre den globala ekonomins nav.

När Huntington skrev sin text var västvärldens globala dominans överväldigande. I dag är läget helt annorlunda. Kinas köpkraftsjusterade BNP var 1993 kring en femtedel av USA:s och än mindre i jämförelse med nuvarande EU. Men den har numera passerat både USA:s och EU:s och är den största i världen. Den atlantiska ekonomin är inte längre den globala ekonomins nav. Alltfler nationer i det som tidigare kallades tredje världen inordnar sig i den framväxande kinesiska världsordningen och Kinas globala maktanspråk kan knappast betvivlas.

I det sammanhanget kan kampen mot pandemin spela en avgörande roll som lackmustest för olika civilisationers och politiska regimers förmåga att hantera hotfulla scenarier i det som kan definieras, med ett begrepp lånat från Ulrich Beck, som ett globalt ”risksamhälle”. Att offra den individuella friheten på den kollektiva säkerhetens altare är en tendens som manifesteras med kraft i krissituationer. Blir dessa situationer permanenta eller ständigt återkommande omvandlas undantagstillståndet till normaltillstånd.

Läget är onekligen vanskligt för det öppna samhällets försvarare och det blir inte ljusare av den allmänna demokratikrisen som merparten av västvärlden går igenom. Som tur är har vi Australiens och Nya Zeelands mycket framgångsrika pandemibekämpning och solida demokratier att glädjas åt. Fast det är lite beklämmande att de värden som skulle ligga till grund för framtidens universella civilisation skulle finna sitt yttersta styrkebälte på några fjärran öar.

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.