LONDON – Pandemin ställer svårt skuldsatta, fattiga länder inför ett avgörande dilemma. I april 2020 förklarade en dyster Abiy Ahmed, Etiopiens premiärminister och mottagare av Nobels fredspris, att afrikanska regeringar tvingas välja. Antingen måste de ”fortsätta betala av skulder eller styra om resurser för att rädda liv och jobb”. Om de väljer det senare måste de ofta stå till svars inför Afrikas största bilaterala långivare: Kina.

Enligt Ahmed var ett anstånd med skuldbetalningarna helt nödvändigt för att bemöta covid-19. Etiopien är ett av världens fattigaste länder. Ett moratorium på lånen skulle bespara landet 1,7 miljarder dollar mellan april 2020 och årsskiftet. 3,5 miljarder om det utsträcktes till slutet av 2022. Att effektivt svara på covid-19, noterade han, skulle kosta 3 miljarder.

Angola räddades av ett sådant moratorium. Åtminstone tillfälligt. Landet befann sig, tillsammans med Tchad, Republiken Kongo, Mauretanien och Sudan, i en mycket svår ekonomisk situation. Den berodde på den kollaps för råvarupriser som utlösts av covidkrisen. Men i september säkerställde Angola en överenskommelse med tre av sina största långivare. Däribland fanns Kinas utvecklingsbank CDB, som Angola är skyldigt 14,5 miljarder dollar, och Kinas export-importbank EximBank, dit skulden är på fem miljarder. Uppgörelsen innebar en skuldlättnad på 6,2 miljarder dollar under de kommande tre åren.

Zambia befann sig i oktober i en liknande situation. Man klarade inte av en ränteinbetalning på 42,5 miljoner dollar för en obligation. Landet stod på randen till betalningsinställelse för sin utlandsskuld på tolv miljarder – motsvarande ungefär landets halva BNP. Men samma kinesiska långivare lättade på bördan. CDB sköt upp sina krav på ränteinbetalning och skuldavbetalning med sex månader till april 2021. EximBank sköt upp alla betalningar på sina direktlån om 110 miljoner.

Avtalet med EximBank upprättades inom ramverket för G20:s Initiativ om uppskov av skuldåterbetalning (DSSI). Enligt detta kan 73 av världens fattigaste länder anhålla om ett tidsbestämt uppskov för bilaterala skuldåterbetalningar. Hittills har 46 länder – varav 31 afrikanska, däribland Angola och Zambia – efterfrågat sådana lättnader med hänvisning till DSSI.

villkor som ”bara ett fyllo” skulle ha accepterat

Omkring sjuttio procent av de betalningar som påverkas – till ett värde av omkring åtta miljarder dollar – går till samma långivare. Kina står för 62 procent av Afrikas officiella, bilaterala skulder. Detta bör inte komma som någon överraskning. Sedan den globala finanskrisen 2008 har Kina kontinuerligt ökat sina direktlån till utvecklingsländer. Den genomsnittliga skuldbördan till Kina för de femtio största mottagarländerna av den sortens lån har ökat från mindre än en procent av BNP 2015 till mer än femton procent 2017.

Det medför avsevärda risker. För det första har kinesiska långivare en tendens att begära svårare lånevillkor – högre räntor, kortare löptid – än multilaterala utvecklingsbanker. I april 2020 ska Tanzanias president John Magufuli ha hotat att avbryta ett projekt värt tio miljarder dollar, som påbörjats av hans företrädare, då den kinesiska finansieringen förde med sig villkor som ”bara ett fyllo” skulle ha accepterat.

Dessutom hanteras det mesta av Kinas bilaterala långivning av så kallade policybanker och statsägda affärsbanker. De kan stå under den kinesiska statens kontroll och samtidigt agera som juridiskt självständiga entiteter – men knappast som självständiga långivare. Till skillnad från Parisklubbens största självständiga kreditgivare kräver de ofta säkerheter eller garantier för utvecklingslån. Omkring sextio procent av deras sammanlagda lån till utvecklingsländer har givits mot någon form av garantier. När ett land ansöker om skuldlättnad kan dess kinesiska långivare därmed hävda rätten till tillgångar som hålls som säkerhet av tredje part.

Vidare, till följd av deras luddiga status – varken offentliga eller privata –, tenderar kinesiska banker att i hemlighet omförhandla bilaterala direktlån. Detta var fallet med Zambias överenskommelse med CDB, som Kina betraktar som en kommersiell långivare. Kina vägrade följa Världsbankens och G20:s uppmaningar att låta CDB ingå i DSSI som officiell, bilateral långivare. Kina insisterade i stället på att anstånd med ränteinbetalningar ges ”frivilligt och enligt marknadsprinciper”.

Kina bär inte alls hela ansvaret för den uppkomna situationen. Det var andra långivares misslyckanden att erbjuda tillräcklig finansiering – framför allt för investeringar i infrastruktur – som förde så många låginkomstländer i famnen på kinesiska långivare.

Lån till fattiga, afrikanska länder utan större krav på politiska reformer eller åtgärder mot korruption

Afrikanska länder har ofta inte råd med den infrastruktur de så desperat behöver för att klara av sina växande befolkningar. De har dessutom inte tillgång till internationella kapitalmarknader och banker. Inte heller har självständiga långivare kommit till undsättning. År 2017 stod Parisklubben för bara fem procent av de offentliga eller offentligt garanterade lånen till afrikanska länder söder om Sahara.

Kinesiska långivare, däremot, har inte haft något emot att ge lån till fattiga afrikanska länder utan större krav på politiska reformer eller åtgärder mot korruption. Resultatet är svårhanterliga projekt som knutits till drakoniska lånevillkor och som förmodligen aldrig kommer att betala sig.

Skuldmoratorier under covidkrisen kanske ger fattiga länder tillfällig respit och frigör resurser för att bemöta pandemin. Men de kommer inte att lösa dessa länders skuldproblem. Tvärtom. När moratorierna upphör kan det utlösas en våg av synkroniserade ekonomiska sammanbrott, som kräver att Internationella valutafonden och andra multilaterala institutioner ingriper.

Att på ett hållbart sätt angripa dessa skuldrisker kräver ett nytt internationellt ramverk. Det måste kunna hantera konsekvenserna av Kinas glupska långivning. President Joe Biden bör leda vägen för ett sådant. Att hålla Kina ansvarigt för landets orättfärdiga handelspolitik är trots allt ett av de få områden där det finns en bred, partiöverskridande samsyn i USA. Kinas agerande inom finanssektorn saknar i ännu högre grad transparens – och är potentiellt ännu mera destruktivt.

Paola Subacchi är professor i internationell nationalekonomi vid University of Londons Queen Mary Global Policy Institute. Hennes senaste bok är The Cost of Free Money (Yale University Press, 2020).

Översättning: Bulletin. Copyright: Project Syndicate.