– Trots människans längtan efter fred och frihet rämnar världen runt omkring oss, säger Nooshi Dadgostar från scenen i Almedalen.

Hon beskriver världsledarnas ”brutala maktkamp” och framhåller att Sverige tidigare alltid varit en tydlig röst för mänskliga rättigheter.

– Men jag ser nu hur den svenska rösten har tystnat. Nu är den ersatt med en regering som kröker rygg, ängsligt tystnar när övergrepp begås, obenägna att stå upp för våra värderingar.

Dadgostar vill återupprätta den svenska rösten i världen.

– För en dag kommer tyrannerna att ställas till svars för de krigsbrott som de begår.

”Ny dag ska gry”

– Den nya dagen ska gry och gatorna i Charkiv, i Teheran, i Tel-Aviv, i Gaza City ska fyllas av barnskratt. För den starkes rätt kan aldrig få segra, säger hon.

V-ledaren oroas också över ett Sverige som blivit allt skörare och där tilliten urholkas.

– För varje skjutning, varje rekrytering till ett kriminellt gäng, varje familj som förlorar ett barn så ropar samhället efter svar.

Svar som inte kommer enligt Dadgostar, som inte tycker att regeringen lyckats få bukt med gängkriminaliteten.

V anser att välfärden måste ”avkriminaliseras”, och vill se ett stopp för att starta vinstdriven verksamhet inom till exempel HVB-hem.

I dag rekryteras barn inom HVB-hem till gängkriminalitet, enligt Nooshi Dadgostar.

– Det kallar vi en systemkollaps.

Hade regeringen och SD på allvar velat stoppa gängen hade de strypt pengaflödet, anser Dadgostar. Men högern sålde ut Sverige med öppna ögon, säger hon.

– Saft och bulle-politiken måste ersättas av handlingskraft. Hårdhandskarna måste på, silkesvantarna plockas av. Skurkföretag har inget i välfärden att göra, och nu ska de ut.

Kritisk mot miljardärer

Hon går också till attack mot regeringens ekonomiska politik som hon anser gynnar de mest välbärgade. Enligt Dadgostar har Sverige över 540 miljardärer.

– Fler än någonsin. Ett så rikt land, men där pengarna inte stannar hos de som gör jobbet.

Offentlig fattigdom tycks ha gett några privat rikedom, säger hon.

– Och ju rikare de rika blir desto mindre ska de behöva betala – för sin städning, för sin trädgård, för köksrenoveringarna. Staten blir de välbärgades egen husa och det är vi andra som får betala.