USA:s militära kärnvapenbeskydd över Europa och stöd till Ukraina är helt nödvändigt för Europas säkerhet. Att så är fallet vet vi: 2021, när Trump skulle lämna Vita huset, blev hans egen utrikesminister Mike Pompeo nobbad av EU när han ville komma och diskutera säkerhet med Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg.

Under presidentvalskampanjen 2024 var det få EU-politiker som hejade på Trump. Den till en början enda europeiska ledare som besökte honom var Ungerns premiärminister Viktor Orban. Storbritanniens före detta premiärminister David Cameron kom sedan förbi för att försöka vädja till Trump att, vid eventuell seger, fortsätta stödja Ukraina. Vår egen statsminister Ulf Kristersson, som jag vid flera tillfällen i Aftonbladet manade att, för Ukrainas skull, göra en avstickare till Mar-a-Lago, åkte inte dit.

Men när Trump väl vann, och Europa insåg konsekvenserna av att inte längre ha amerikanskt stöd, vände allt väldigt snabbt. En efter en började Europas ledare ösa lovord över Donald Trump och åka skytteltrafik till USA.

Det beror knappast på några djupare personliga förändringar hos dessa ledare – som sannolikt fortfarande inte, vare sig begriper eller gillar Trump – utan bara på den rena realpolitiken: Utan USA blir Ryssland ett mycket större hot än vad Europa fram tills nu insett.

Putin fruktar USA, han fruktar inte EU. Det var därför allt framstod så mörkt där i februari när Donald Trump (och JD Vance) skällde ut Zelensky på dennes besök i Vita huset. Men sedan dess har Zelensky spelat med och Trump har insett att boven i dramat, den som verkligen inte vill ha den fred på de villkor Trump stakar ut, är Putin. Så efter ett halvårs överväganden och politiska spel, tycks Trump nu ha landat i att Putin bara upphör kriga om han besegras.

USA tänker fortfarande inte gå in i kriget på Ukrainas eller Europas sida. Men Trumps ändrade inställning betyder allt. Det är lätt att glömma att Bidens stöd till Ukraina bara var halvdant. Det var Biden som lät sig skrämmas när Putin och Lavrov pratade om kärnvapen, och därför satte koppel på Ukraina: de fick inte attackera inne i Ryssland.

I teorin stod Biden helt på Ukrainas sida, men Ukraina gavs till en början inget luftvärn, stridsflyg eller tungt artilleri. Det i rädsla för att detta skulle provocera Putin ytterligare. Och när Bidenadministrationen väl lät Ukraina få patriotsystem för luftförsvar och Himars som artilleri, sattes även där begränsningar. Av rädslan för Putin. Ej heller pressades Europa att lägga hårda sanktioner mot rysk olja och gas.

Nu när Trump till slut insett att Putin är den stora skurken, så låter han sig inte begränsas av Bidens rädslor. I slutet av september sa Trump, till världens förvåning, att han trodde att Ukraina, med EU:s hjälp, kunde ta tillbaka allt förlorat territorium. En helt ny inställning från den amerikanske presidenten. Ukrainas Volodymyr Zelensky reagerade med glädje, Ryssland med ilska. Det var för ungefär två veckor sedan.

USA ger nu i allt högre utsträckning grönt ljus för ukrainska attacker inne i Ryssland, där de bedöms strategiskt nödvändiga – som mot ryska oljeraffinaderier. Oljan är Rysslands viktigaste inkomstkälla, och Ukrainas drönarattacker de senaste veckorna har slagit hårt mot denna svaga punkt.

När raffinaderierna träffas förlorar Ryssland tillfälligt förmågan att omvandla råolja till färdiga bränslen som bensin, diesel och flygbränsle. Det slår både mot exportintäkterna och den inhemska bränsleförsörjningen. Och eftersom den avancerade tekniken i dessa anläggningar till stor del är västerländsk, har Ryssland svårt att reparera skadorna snabbt.

Samtidigt kan USA ge Ukraina underrättelseuppgifter som Europa inte klarar av att leverera – till exempel realtidsdata om ryskt luftvärn, vilket gör det möjligt för ukrainska drönare att tränga igenom skyddet. Om Ukraina dessutom får amerikanska Tomahawk-robotar, och Europa parallellt mobiliserar för att skydda sig mot ryska motattacker, kan skadan på Ryssland bli omfattande. Då tvingas Putin in i ett läge där fredsförhandlingar på västs villkor blir ofrånkomliga.

Spelas detta rätt, finns en reell chans för Ukraina att faktiskt vinna. I Financial Times artikel, ”Why Ukraine is winning the war”, den 26 September, skriver Yuval Noah Harari, att Ukraina redan vinner. Rysslands mål var att utplåna Ukraina, nu är gränsen låst på samma sätt som under Första världskrigets skyttegravar. Ryssland är svagt, men vill ge sken av att de är starka.

Detta är vad Trump, som är den viktigaste parten i detta spel, nu inser. ”Kanske är Ryssland en pappers-tiger?”, sa han för två veckor sedan. Det är precis det Ryssland är. Annars hade de avancerat i Ukraina. Yuval Noah Harari skriver i Financial Times: ”Detta är förmodligen en del av orsaken till att Trump på senare tid blivit alltmer tydlig i stödet för Ukraina. Han gillar att stödja vinnare.”

Så Trump har nu ändrat inställning. Europa måste agera i takt med denna förändring – snabbt, enigt och realpolitiskt. Liksom Churchill och Roosevelt fann varandra trots olikheter, måste dagens europeiska ledare bygga en effektiv allians med USA:s president. Den diplomatiska alliansen är på plats. Nu behövs den militära. En mobilisering till stöd för Ukraina och försvar mot Putins gensvar.

Det är så Ukraina kan vinna – och så Europas säkerhet kan bestå.