KRÖNIKA. ”Jag kommer att vända på varje sten för att bryta segregationen och knäcka gängen”, sa statsminister Magdalena Andersson (S) när hon valdes.

Stora ord minsann.

Stora, tomma ord.

Om det är någon sten som behöver flyttas för att komma åt gängkriminaliteten så är det den rödgröna bumlingen.

Det är häpnadsväckande hur S kan komma undan med så mycket snack och så lite verkstad. I P1 Morgon flödade på torsdagen orden ur munnen på partiets rättspolitiske talesperson Fredrik Lundh Sammeli (3/2).

”Det krävs fler poliser, strängare straff, tidigare och tydligare insatser mot unga som hamnat på glid”, sa han. ”Vi behöver reagera kraftfullt mot brott som riktar sig för att tysta människor.” ”Vi behöver gemensamt kraftsamla.”

Hallå – ursäkta – förlåt – ehum. Har inte S suttit vid makten sedan 2014? Har jag missat någonting? Är det någon annan som har styrt landet?

Nej, självklart inte.

Karin Johansson, vice vd på Svenskt Näringsliv, kommenterade Sammelis budskap med: ”Det har varit en lång räcka av år när vi har försökt föra fram den här typen av frågor. Men ibland känns det som en ropandes röst i öknen.”

Vi är många som har ropat oss hesa. Men utan större framgång.

2019 samlade regeringen alla partier utom SD för samtal om gängkriminalitet. Men vad S ville göra var så skralt att M, KD och L valde att lämna samtalen.

Det kom visserligen 34 förslag från regeringen, men oppositionen tyckte inte att de räckte. De menade att det var dåligt, tamt, otillräckligt, gammal skåpmat, urvattnat och mesigt.

De saknade förslag om visitationszoner, hårdare straff för gängkriminalitet och möjlighet för vittnen att vara anonyma. M hade velat ha dubbla straff för gängmedlemmar och snabbare lagstiftningsprocesser. Johan Pehrsson från L påminde om att de hade önskat borttagna mängdrabatter. Andreas Carlsson från KD skrev till mig att polisen hade begärt dubbelt så många förändringar.

Jag minns hur rikspolischefen redan 2017 vädjade om fler insatser mot Sveriges 5 000 gängkriminella. ”Hjälp mig, hjälp mig”, sa Dan Eliasson. Men han fick vänta. Och dag för dag sedan dess har människor farit illa.

Socialdemokraterna har alltså inte velat vända på varje sten under åren. Varför ska vi lyssna till dem nu?

Under den tid S styrt har det dödliga våldet ökat. Fler svenskar har utsatts för hot, misshandel och sexualbrott. Fler känner sig otrygga om de är ute sent på kvällen. 2021 kände 45 procent oro över brottsligheten i samhället, en ökning från 28 procent 2014. Antalet utsatta områden har ökat från 53 till 61.

Sverige ligger i botten i EU när det gäller polistäthet. S löfte om 10 000 fler polisanställda till 2024 har ifrågasatts av både Riksdagens utredningstjänst och polisens internrevision.

Men i medierna står minister efter minister och berättar med tyngd i rösten om sina ambitioner framåt.

Maria Malmer Stenergard (M) påpekade i riksdagen häromdagen att regeringen satt i system att ”med pompa och ståt” presentera samma förslag om och om igen, men sedan inte aktivt genomföra dem.

Ett exempel är förslaget om att avveckla EBO. S höll presskonferens om ett kommande tilläggsdirektiv till en utredning. Två veckor senare gjorde Ygeman pressutspel i Göteborg om samma sak. Men fortfarande finns inte tillägget på pränt.

Däremot har det skrivits mängder av artiklar och migrationsministern har fått se sin nuna i tidningen.

Och väljarna har lurats att tro att S är att lita på.

Det är märkligt att reportrar inte synar bluffen, eller att inte oppositionen bjuds in för att ifrågasätta och presentera fakta. Demokratin är inte upplyst. Väljarna tvingas in i mörker.

Liksom Sverige.

CAROLIN DAHLMAN
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman
Instagram: carolinhannadahlman
Youtube.com/carolinhannadahlman