Som så mycket annat dumt har tanken på mångkultur tillkommit med de bästa föresatser. Vägen till helvetet är som bekant kantad av just sådana goda föresatser.

När människor på 1800-talet ställde sig frågan hur det kunde komma sig att Europa och européer dominerade den övriga världen så totalt föll sig svaret, i en tid då den darwinistiska idén om ”survival of the fittest” kändes ny och fräsch, på att det måste bero på att den europeiska rasen var överlägsen.

Kolonialism och erövring

Rasismen blev snabbt en populär ursäkt för kolonialism och erövringskrig, men den vetenskapliga grunden var skakig. Européerna hade ju inte sedan urminnes tider varit den främsta rasen.

Om Europas folk hade särskilt dugliga gener, hur kunde man då förklara Egyptens pyramider och de kinesiska, indiska, persiska och sydamerikanska högkulturerna? Engelsmännen, som på 1800-talet totalt dominerade stora delar av världen, hade levt som grottmänniskor när kulturen hade blomstrat i många av de länder de nu koloniserat.

När andra världskriget visat vad rasism kunde leda till och kolonialismen mist sin tjusning, började man söka efter andra förklaringar till Europas framgångar. Man konstaterade att framgångarna inte gick särskilt långt tillbaka i historien. Den europeiska dominansen över världen började med de stora upptäcktsfärderna vid medeltidens slut, men det var först på 1600-talet som hela Europa blev en del av den dominans som innan dess mest handlat om Spanien och Portugal.

Samförstånd och tolerans

Så vad var det som hände på 1600-talet i länder som Frankrike, England, Tyskland och Nederländerna? Svaret var att det var en tid av konflikter med fruktansvärt blodiga krig, men ur krigströttheten växte en vilja till samförstånd och tolerans mot oliktänkande.

Westfaliska freden och skilda toleransedikt handlade om att kunna leva i fred också med meningsmotståndare. Människor lärde sig att ha överseende med skilda trosuppfattningar, om folk var katoliker, lutheraner, kalvinister, anglikaner, presbyterianer eller rent av judar.

Med den framväxande upplysningen kunde man till och med förespråka ateism, till en början i mindre kretsar och i böcker som saknade författarnamn och tryckort, men snart började även vissa inom kyrkan uppskatta ateisters kamp mot ”vidskepelser” och för rationalitet, något som kyrkans män insåg också behövdes i kyrkan.

Det var alltså när olika människor, trosuppfattningar och kulturer kunde samsas som mycket av det främsta av den europeiska kulturen skapades. En blandning av människor och kulturer var alltså receptet för framgång.

Detta var ett argument för mångkultur. Ett annat var mer exotiserande, att man tjusades av främmande maträtter, danser och märkliga kläder. När nya medier som radio och tv snabbt gjorde människorna allt mera lika varandra ville man uppmana folk att slå vakt om det försvinnande.

Ömsesidig respekt

Att det var sammansmältningen av olika kulturer och den ömsesidiga respekten som skapade den europeiska framgången och inte konservativt vidhållande av olika kulturer sida vid sida, glömdes bort. Tanken hade slagit rot att det fanns något värdefullt i att olika kulturer levde sida vid sida.

I det Sverige där människor allt mera blivit stöpta i samma form sågs därför invandrare som viktiga kulturbärare, som skulle uppmanas att behålla sina trevliga maträtter, skojiga hattar och eggande danser.

Bidrag för att inte integreras

Lägg till detta den socialdemokratiska standardlösningen för de flesta problem: strö pengar på människor. När det fanns pengar att hämta för etniska föreningar bildades snabbt sådana föreningar. Att det kunde ha negativa konsekvenser var det få som tänkte på. Men samtidigt som man alltså ville att invandrare skulle integreras i det svenska samhället villkorade man pengar till dem: Är du avvikare betalar vi dig! Blir du svensk finns det inget att hämta.

Missförstå mig nu rätt. Jag anser att det är en mänsklig rättighet att upprätthålla den kultur man gillar, vare sig det handlar om en infödd svensk lokal kultur eller en främmande. Det är upp till den enskilde. Men vill man bevara något måste man också vara beredd att uppoffra sig.

Det är inte statens ansvar att betala för att du vårdar din kultur. Är kulturen värdefull för dig, var så god och bevara den. Men för samhällets sammanhållning är det faktiskt bättre om vi alla är lika. Att vi inte är lika måste vi acceptera och ta hänsyn till, men däremot inte uppmana.

Redan 2012 motionerade sverigedemokraterna Mattias Karlsson och Sven-Olof Sällström om att slopa de statliga bidragen till etniska föreningar. Nu har det blivit verklighet och arbetsmarknads- och integrationsministern, tillika Liberalernas partiledare, Johan Pehrson skriver om det i Dagens Nyheter. Om det skriver Mattias Karlsson på Facebook:
”Att liberalerna nu vill ta åt sig äran för det är bara glädjande. Verklig samhällsförändring har alltid varit vår drivkraft, inte prestige.”

Stålhandske och lovikkavante

Det finns en sida av detta som Pehrson verkligen med all rätt kan ta åt sig äran för. När han skildrar hur staden Mechelen i Belgien förvandlats från utanförskapsområden med kriminalitet och arbetslöshet till något mycket bättre säger han att för att uppnå detta krävdes en kombination av ”både hårda och mjuka tag, eller stålhandske och lovikkavante om man så vill”.

Liknelsen är genial i sin enkelhet.

Stålhandsken och lovikkavanten, eller hårda och mjuka tag, är alltså det Thomas Sowell kallar begränsad och obegränsad vision och det Reinhold Niebuhr kallade mörkrets och ljusets barn.

Det är den politiska skillnaden mellan socialistisk materialism och utopi och mellan konservatism och liberalism. Det är den konflikt som inom kyrkan kallas lag och evangelium, eller på engelska law and love. Det är den antika mytologins skillnad mellan Apollo och Dionysos och inom judendomen skillnaden mellan Abrahams kärlek och Isaks styrka, med deras respektive olika syn på hur Gud är; den dömande som i svensk översättning kallas Gud eller den barmhärtige som kallas Herren.

Det är människans uppgift att sammanföra dessa attribut, att ena de till synes motstridiga sidorna av myntet.

Så står det i den judiska kabbalan, hos de gamla kyrkofäderna och det är mångas tolkning av syftet med att hitta balans i dualismen mellan Dionysos och Apollo, så som Friedrich Nietzsche bland annat skriver i ”Tragedins födelse” (1872).

Så kommer Johan Pehrson och i några få ord sammanfattar han det lärda och djupa tänkare genom historien producerat hela bibliotek om. Stålhandske och lovikkavante!

Tänk om Malmös polisområdeschef Petra Stenkula hade förstått att det visserligen är så att det kan vara önskvärt att använda lovikkavante i många situationer, men i andra måste man använda stålhandske.

Det gäller inte minst när motståndaren är försedd med många stålhandskar. Då räcker det inte att säga att man är ledsen och tycka att det är tråkigt.

En mängd myndigheter och verksamheter i vårt land kan fungera utmärkt med lovikkavante, men själva meningen med en poliskår är att den åtminstone oftast använde stålhandske.