avatar
Krönikörer

Dan Korn: Sveriges egen dolkstötslegend skadar demokratin

Med Franz von Papens hjälp fick Hitler makten. Det är vår tids berättelse. I Tyskland berättade man en annan. Att man förlorade första världskriget därför att judarna förrådde landet till fienden – den så kallade dolkstötslegenden. Likheten mellan dessa berättelser är uppenbar, skriver Dan Korn. 

15 feb 2021 16:25
Uppdaterad:
16 feb 2021 09:45

Med Franz von Papens hjälp fick Hitler makten. Det är vår tids berättelse. I Tyskland berättade man en annan. Att man förlorade första världskriget därför att judarna förrådde landet till fienden – den så kallade dolkstötslegenden. Likheten mellan dessa berättelser är uppenbar, skriver Dan Korn. 

GÄSTKRÖNIKA. Under efterkrigstiden har människor gång på gång ställt sig frågan hur Tyskland, landet som setts som en av Europas ledande kulturnationer, kunde åstadkomma så mycket förödelse och ondska under andra världskriget. Många har letat efter svaret i själva frågan. Det måste givetvis bero på att Tyskland var en av Europas ledande kulturnationer, menar man. Orsaken måste finnas i den västerländska civilisationen, i nationen och kulturen. Därför såg Zygmunt Bauman Förintelsen som en del av den europeiska moderniteten medan Sven Lindqvist såg den som en naturlig följd av Europas kolonialism och folkmord i Afrika. Många civilisationskritiker har efter kriget velat bryta ner den västerländska civilisationen, eftersom den ses som utövaren av ondska. Andra har menat att nationalismen är orsaken och därför velat upplösa gränser och utplåna nationalstaten. Eftersom Förintelsen är en så otrolig händelse, löper den alltid samma risk att bli ihågkommen för vad den inte var.

Regissören Orson Welles orsakade panik 1938 när han dramatiserade H. G. Wells science fictionroman The War of the Worlds (1898) på ett sådant sätt att många radiolyssnare fick intrycket att de hörde på en nyhetsrapportering om hur angripare från Mars landat i New Jersey och attackerade New York. I den ursprungliga berättelsen var det London som angreps. Marsianerna erövrade jorden, men slutligen dukade de under därför att smittämnen som bakterier överlevde människorna och tog inkräktarnas liv.

På samma sätt som i Wells roman har de erövrades kultur många gånger erövrat erövrarna. Goterna erövrade Rom men blev snart själva romare, precis som romarna erövrat Grekland och anammat den grekiska kulturen. Den tyskfödde filosofen Leo Strauss beklagade 1949 hur den tyska synen på juridik erövrat amerikanska universitet:

Det är inte första gången som en nation som besegrats på slagfältet och utplånats som politisk makt berövat dess erövrare den främsta segerfrukten genom att påtvinga den sin tankevärld. (Leo Strauss: Natural Right and History, 1953)

Samma sak gäller dessa slutsatser av Förintelsen. Hitler kallade sig visserligen nationalsocialist, men hyste ett uttalat förakt för nationalstaten. Han ville skapa ett europeiskt imperium lett av Tyskland. Men eftersom man trodde att nationalismen var roten till det onda skapade man efter kriget en europeisk union, där Tyskland är en av de ledande nationerna. Europeiska unionen är givetvis allt annat än Hitlers dröm, men motsatsen till hans dröm är den heller inte.

Alltsedan upplysningstiden, då Fredrik den store av Preussen försökte göra sitt land franskt, fanns en stark motvilja mot västerländsk civilisation hos många tyska författare och filosofer, förstärkt ytterligare av Napoleons erövringar. En chauvinistisk syn på Tyskland som förmer än alla andra länder, kombinerad med en romantiserad bild av brutalitet, blev vanlig. Många försökte som Nietzsche och Heidegger att finna en direkt förbindelse mellan antikens Grekland och samtidens Tyskland utan besvärliga omvägar genom det judisk-kristna arvet. Dionysisk hedendom blev idealet, och mycket av det vi kallar västerländsk civilisation, inklusive demokrati och förbarmande över svaga, sågs som judendomens skadliga inflytande.

Orsakerna till varför Förintelsen kunde genomföras så omfattande var många, och likaså fanns många orsaker till varför en del överlevde. Men det går att se vissa mönster. Fungerande nationalstater, också de med tydligt antisemitiska regeringar som gärna samarbetade med Tyskland, innebar i många fall en större chans till överlevnad för de judar som var medborgare där. Inte i alla fall. I Nederländerna verkar ett tidigt motstånd mot deportation av judar ha drivit på effektiviteten. Värst var att bo i ett område som ockuperades av Tyskland eller av en allierad stat. De ockuperade Polen, Baltikum, Ukraina och Vitryssland drabbades hårdast, hårdare än själva Tyskland, där procentuellt fler judar överlevde.

Det mest slående exemplet är Rumänien, som innehar den egendomliga äran att ha rekord både när det gäller mord på judar och räddade judar. Den rumänske diktatorn Ion Antonescu var en uttalad antisemit. 1940 tvingade Sovjetunionen Rumänien att avträda Bessarabien och Bukovina till Sovjet, samtidigt som Tyskland tvingade det att avträda Transsylvanien till Ungern. När Tyskland året därpå förklarade krig mot Sovjet, hakade Antonescu på och återerövrade Bessarabien och Bukovina och fick en del av nuvarande Moldavien, som kallades Transnistria, av Hitler som ersättning för det förlorade Transsylvanien. Den judiska befolkningen i dessa områden mördades antingen på plats eller transporterades till de nazistiska dödslägren. Omkring 400 000 judar mördades, vilket gör Rumänien till den tyska allierade som mördade flest judar.

Men ytterligare ett år senare, 1942, när den tyska mördarmaskinen arbetade för högtryck, begärde tyskarna att Rumänien skulle överlämna resten av de rumänska judarna, de som bodde i det gamla rumänska kungadömet, kallat Regat. Då började Antonescu förhala. Deportationerna sköts på framtiden, från oktober 1942, till våren 1943, då han tillsammans med Bulgarien bröt tidigare överenskommelser. Inte berodde det på att han plötsligt börjat älska judarna. Men han såg dem uppenbarligen som ”sina egna” och ville inte överlämna dem till tyskarna. Han tänkte sig en etnisk rensning av Rumänien, då judarna kunde deporteras till Transnistrien, men skulle få leva. Åttio procent av judarna i Rumäniens hjärtland överlevde tack vare detta Förintelsen och Rumänien hade därför den största orörda judiska befolkningen i Europa efter kriget.

Franz von Papen. Foto: SZ Photo/TT

Ungerns historia är snarlik. När Tyskland begärde att de skulle deportera sin judiska befolkning, hade Ungern inga problem med att deportera judarna i de områden de nyligen fått från Rumänien och Tjeckoslovakien. Men när deportationerna började närma sig Ungerns hjärtland sade amiral Horthy stopp. Först sedan Tyskland ockuperat Ungern i krigets slutskede återupptogs deportationerna av judarna i området kring Budapest.

I Frankrike skedde samma sak. I de delar av landet som ockuperades av Tyskland deporterades judarna, men där den starkt tysklandstrogna Vichyregimen styrde hade man inga problem med att skicka iväg utländska judar som flytt dit (till dem hörde min farfars mor och merparten av farfars släkt som alla deporterades till Auschwitz varifrån ingen återvände) men däremot skyddades de judar som var franska medborgare, varav nittio procent överlevde.

I Belgien gjordes ingen skillnad på medborgare och icke medborgare. Hälften av de belgiska judarna lyckades överleva kriget, en del i lokala läger varifrån belgiska myndigheter drog ut på deportationerna, en del gömda. När jag bodde i Antwerpen kände jag en man som under kriget hade skyddats av en nazist. Denne nazist var helt enkelt så stor antisemit att han var övertygad om att verkliga judar alla var puckelryggiga med kroknäsor och var därför beredd att rädda alla judar som inte såg ut så, för de måste ju vara oskyldiga.

De mest uppenbara exemplen på att nationalism i den form som brukar kallas patriotism är raka motsatsen till den chauvinistiska och imperialistiska lära nazismen var, hittar vi i våra nordiska grannländer. Både i Norge och Danmark sågs det som en patriotisk motståndshandling att hjälpa judar att fly till Sverige. Att Quislings parti kallade sig nationalister gjorde inte att motståndarna såg sig som mindre nationalister, snarare tvärtom.

Nu upprepas jämt och ständigt av socialdemokrater i politik och medier att alla andra regeringsalternativ än en regering inkluderande S är detsamma som Weimarrepublikens fall och Franz von Papens hjälp för att få Hitler till makten. Det är vår tids berättelse. I Tyskland berättade man en annan. Då sades det att Tyskland förlorade första världskriget därför att judarna förrått landet till fienden, den så kallade dolkstötslegenden. Likheten mellan dessa berättelser är uppenbar. Tyskland förlorade ett krig som det självt varit med om att starta, därför att andra arméer var starkare. I stället för att erkänna detta för sig själva drog man på sig offerkoftan och hittade en syndabock. Nuvarande svenska regering riskerar att förlora nästa val därför att de vanskött landet så att vi inte längre kan dammsuga när vi vill och inte kan kliva av tåget i Kumla. Om man erkänner det och inte försöker hitta syndabockar har man lärt av historien och kan ha en chans att vinna valet.

TEXT: Dan Korn är författare, folklivsskildrare, samhällsdebattör och fotograf.