KRÖNIKA. Januari. Klockan är åtta på morgonen och temperaturen stiger, tvärtemot min lust att bege mig till mataffären. Medan jag vattnar växterna tänker jag på vad som saknas i skafferiet men också på Agafia Lykova som lever ensam i södra Sibirien, nära gränsen till Mongoliet, där det idag är minus 22 grader. Hennes föräldrar, som var gammaltroende, flydde söderut undan de stalinistiska förföljelserna 1936. Till slut slog de sig ner långt ute på den ryskan tajgan. Där föddes och växte Agafia upp utan att känna till något annat än den närmaste omgivningen. Som familjens sista överlevande föredrar hon ensamheten i sin stuga trots att hon vid sex tillfällen har åkt ut i världen. Jag antar att hon hellre dör i klorna på en björn än har nära till en mataffär.

I Buenos Aires finns inga björnar och ingen förföljelse förutom den från ansikts- mask-polisen, en brigad som bildats spontant av vanliga medborgare i form av våra grannar och vänner, och som jag verkligen inte har någon lust att trotsa. Det är en skön period eftersom regeringen har mildrat karantänen och vi nu kan röra oss nästan helt fritt. Mitt under pandemin har staden börjat andas igen, om än med ansiktsmask.

Under de åtta månader som vi varit isolerade har vi bara kunnat gå ut var åttonde eller tionde dag, vilket är en idealsituation för författaren. Tillsammans med tystnaden som lagt sig över Buenos Aires borde det ha främjat inspirationen, men nej, tvärtom är det som om restriktionerna begränsat också själva skrivandet.

Den av regeringen utfärdade ASPO – Aislamientos Social Preventivo y Obligatorio (Preventiv och obligatorisk social distansering) – har pågått i nio månader och varit en av de mest långvariga i världen. Nu befinner vi oss i en mindre strikt fas. Ändå spanar jag misstroget mot de kommande månadernas horisont – som om jag befann mig på strandsemester i Thailand – i väntan på att pandemins andra våg ska torna upp sig. 

Jag försöker glömma Thailand men lyckas inte. På goda grunder fruktar jag framtiden. I sina försök att skapa den nationella självbild som fortfarande råder, har Argentina blickat mot andra sidan Atlanten, mot Europa, snarare än i nordlig riktning. Våra döda kor som skyndsamt tog sikte på Englands kust bidrog till denna tendens, tillsammans med de järnvägar som färdades i motsatt riktning i nästan samma hastighet. Den här sortens utbyte finns inpräntat i argentinarnas DNA och har påverkat vår uppfattning om världen och framför allt om oss själva, vilket de hundrafyrtio palatsen längs Avenida Alvear visar, liksom vår förkärlek för psykoanalys och uppfattningen att den som dricker te mer än två gånger om dagen kan anses tillhöra överklassen. På grund av vår iver att imitera och betrakta oss själva i främlingars speglar under så många sekler, förutspår jag att pandemins andra våg kommer att drabba oss hårt, göra oss mer ensamma, isolerade och förankrade i Latinamerika, utbytena i mitten av 1800-talet till trots.

Jag ser över mina tillgångar på samma sätt som man räknar överlevande efter ett krig. Under pandemin har jag skrivit rent en ny diktsamling. Att skriva rent är ytterligare en fas av skrivandet, och att göra det under isoleringen var som att träda in i en bild med Drosteeffekt som ständigt upprepas och som det är svårt att se slutet på, precis som med pandemin. Till detta kom översättningen av en diktsamling av Jacques Rancourt. Att på ett nytt språk belysa någon annans ord förändrade dagarnas rytm under en tid. Jag håller boken i handen med känslan av att ha förflyttat orden från ett språk till ett annat på samma sätt som jag långsamt vattnar växterna i min trädgård, en efter en, som i en dröm.

Den andra vågen lär dröja ännu några månader och tills dess har jag, som Camus säger, ”en oövervinnelig sommar i mig”. Efter att ha varit instängda i flera månader föreslår jag därför den colombianske författaren Luis Miguel Rivas att vi tar en promenad i kvarteret för att ta den nya friheten i bruk. Väl ute på gatan styr vi, om än inte så snabbt som korna eller järnvägarna i mitten av 1800-talet men betydligt mer levande, mot Bar La Coruña vid ingången till San Telmo-marknaden. Denna expansiva handling förebådar det oundvikliga som måste komma: ett mirakel som gör slut på pesten och skänker oss normaliteten åter.

Vi slår oss ner vid ett bord och beställer öl. Vi skrattar och lyssnar på musiken utifrån trottoaren medan samtalet böljar från ett ämne till ett annat. Volymen är hög. För att kunna urskilja vad den andra säger sitter vi nära varandra och bildar en bubbla där bara jag, Miguel, ölglasen och det lilla bordet får plats. Jag tycker mig vara i stånd att skriva en berättelse där glädjen och mildheten dominerar, tills en inte helt ung alkoholiserad man kommer fram till vårt bord för att be om en cigarett. Ingen ovanlig eller konstig situation, men mannen bär inte ansiktsmask och kommer alltför nära inpå. Trots att vi ger honom en cigarett går han inte sin väg utan står kvar tätt intill vårt bord och håller en monolog som Miguel lyssnar noga på men som gör mig desperat. Jag slutar lyssna. Ser bara mannens mun och försöker uppskatta avståndet till honom som ser ut att öka när mannen verkar vara på väg att gå, men sedan krymper igen när han vänder och kommer tillbaka som om han glömt något. Till slut går han sin väg. Jag känner mig lite skamsen. Mannen ville bara berätta sin historia. Som Miguel gör i sina böcker och jag gör i mina. 

Glädjen är inte längre densamma. Och jag börjar tänka på hur många osynliga murar som den här pandemin kommer att lämna efter sig. 

TEXT: Marta Miranda

Översättning: Henrik Nilsson

Marta Miranda är författare. Hon är född 1962 i Argentina, närmare bestämt i staden Mendoza nära Anderna vid gränsen mot Chile. Tillsammans med författaren Ricardo Rojas Ayrala arrangerar hon poesifestivalen Festival Internacional VaPoesía – literatura e inclusión i Buenos Aires, där hon bor och arbetar sedan 1986. Marta Miranda har ett indianskt ursprung hos Huarpestammen i provinsen Mendoza, men hon skriver på spanska och har med det språkets hjälp – och sina sex diktsamlingar – gjort sig omtalad ute i världen. Miranda är inte bara en ofta sedd deltagare på poesifestivaler utomlands. Hon är översatt till franska, katalanska, portugisiska, kroatiska och italienska och svenska.

kultur@bulletin.nu