Varje dag upprätthåller vi civilisationen. Vi ser varandra i ögonen när vi hälsar eller när vi vill säga något till varandra. Ögonen talar i en informell kultur som den svenska lika mycket som munnen. Vi följer någons blick och upptäcker att vi har tappat något, eller att vi har brutit mot förväntningarna och glömt att ta bort brickan på en enklare restaurang, eller att någon har ett behov eller behöver hjälp.

Vi tänker inte så mycket på alla de där små självklara sakerna. De är osynliga. Och ändå är de, när vi väl upptäcker dem, alldeles storslagna. Vi tittar, vi hälsar, vi ser varandra i ögonen och visar att den andre finns där framför oss.

Varje dag upprätthåller vi civilisationen. Men bara om vi bryr oss om det.                   

I många mataffärer finns det nu en snabbkassa där man handlar utan att ha kontakt med någon människa. Man slår in varorna själv genom att skanna dem, sköter betalningen själv och går därifrån. Påfallande ofta måste man i och för sig ringa efter assistans, och så kommer en expedit och hjälper en. Men visionen är klar. Tanken är att man ska kunna spara pengar genom att själva expediterna inte ska behövas, och att vår mest vardagliga ekonomiska transaktion ska kunna skötas utan någon samverkan mellan människor.

Inga blickar, inga hälsningar, ingen kontakt. Inga ögon.

Det finns säkert goda ekonomiska argument för en sådan ordning. Men det beror på vad vi räknar som ”ekonomiskt”. I stället för att viljelöst ställa oss framför maskinerna bör vi ställa frågor om vad en sådan handel gör med oss, och gör med samhället.

I affären jag går till går man antingen till höger, mot självbetjäningen, eller till vänster, där det sitter en expedit. För vissa verkar det i och för sig inte spela någon roll om de går till en person eller till en maskin, för de är ändå någon annanstans.

Expediten hälsar när kunden före är klar, men kunden hör inte det eftersom personen är upptagen i ett samtal. Det kan handla om något yrkesmässigt, om rapporter eller fakturor som ska skickas, eller privata saker, som de egna känslorna inför partnern eller den stundande skilsmässan eller bara någon helt trivial fråga.

Expediten frågar om det var bra så, men kunden hör inte och svarar inte.

Expediten säger att det finns en bonuscheck och undrar om den ska användas, men kunden är fortfarande inne i sin fakturering eller sitt känsloliv.

Så tar kunden sina varor och går, och ofta säger expediten hejdå, som man ju gör när man är trevlig eller professionell eller både och, men ofta lite tystare, som man gör när man har blivit ignorerad och behandlad som en osynlig och oviktig person. För just så har det varit: kunden har behandlat den andra personen som en icke-person, som någon som bara utför en uppgift men som man inte behöver hälsa på. Man tittar bort när man är beklämd, eller arg, eller bara inte bryr sig om en person.

Det finns folk som verkar betrakta det som en moralisk förpliktelse att tro att allt som är nytt, och allt som framtiden bär i sitt sköte, också är bra. Globalisering, ny teknik, transporter som innebär att man inte behöver möta någon när man handlar, en hel symfoni av nya kakofoniska sätt att kommunicera. Eller möjligheten att vara någon helt annanstans och titta bort när en expedit hälsar på en och tar betalt av en.

Låt oss i stället fundera över vad det innebär, för oss själva, för de andra, för den lokala lilla gemenskapen och för oss som samhälle, som nation, att vi faktiskt ser varandra i ögonen och hälsar, visar att vi ser att den andra människan är en person med behov, önskemål, en historia, egenheter. Att hon inte är en burkautomat.

Vi vet att många samhällen, och kanske i synnerhet det svenska, har skäl att oroa sig för vad som kommer att finnas kvar av gemenskapen. Och vi bör därför upptäcka också banden till dem som vi inte är släkt med, umgås eller arbetar med. En forskare i socialt arbete, Cecilia Henning, har kallat sådana kontakter ”tunna band”. 

I min affär arbetar Linn, Gösta, Ruth, Yashar och flera andra som jag inte vet namnet på. Jag talar ibland om fisk med Gösta, och vet vilken gård han köper kött ifrån. Jag vet också vilket ämne Ruth läser på universitetet (och naturligtvis vilket universitet). Så mycket bättre än så känner jag dem inte. Men de där tunna banden gör oss till ett samhälle. Vi hälsar på varandra varje gång och ser varandra i ögonen. Betraktar vi hälsningen på det sättet gör vi också något större än så. Vi upprätthåller civilisationen.

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.