Varför riktas skolpolitikens och tillsynens hårdaste åtgärder mot en procent av skolorna, medan skolans verkliga problem lämnas utan svar? Erfarenheterna från konfessionella friskolor väcker frågor om proportionalitet, vetenskaplig grund och rättssäkerhet.

Svensk skolpolitik har fastnat i en symboldebatt. Friskolor med konfessionell inriktning har gjorts till ett huvudproblem, trots att de utgör drygt 1 procent av landets grundskolor och mindre än en halv procent av gymnasieskolorna. Att denna marginella del av skolväsendet återkommande pekas ut som ett systemhot saknar både proportion och rimlighet. Inget tyder på att stängningar eller särskilt riktad tillsyn mot dessa skolor skulle förbättra studiero, kunskapsresultat eller elevers psykiska hälsa i någon mätbar omfattning.

Ändå är det just dessa skolor som granskas hårdast. Socialdemokraternas proposition 2021/22:157 har i praktiken lett till en tillsyn där konfessionella friskolor, oavsett inriktning, utsätts för betydligt fler inspektioner och långt mer omfattande dokumentationskrav än kommunala skolor i samma kommun. Rektorer vittnar om fyra till sex gånger fler tillsyner, ibland med tiofaldigt större krav på underlag, trots få eller inga konstaterade brister. Samtidigt kan kommunala skolor med dokumenterade problem få sina ärenden avslutade utan uppföljning.

Denna obalans är inte förenlig med likvärdig tillsyn. När två till tre inspektörer under flera dagar intervjuar en stor andel av eleverna på små friskolor, men endast en bråkdel på stora kommunala skolor, blir jämförelserna meningslösa redan innan bedömningen börjar. Vetenskapliga principer som reliabilitet och relevans sätts ur spel.

Problemen fördjupas ytterligare av att Skolinspektionens tillsyn i stor utsträckning styrs av interna handböcker och metodmaterial som inte är offentliga. Riksrevisionen har kritiserat myndigheten för bristande vetenskaplig förankring och transparens, ändå används dessa osynliga kriterier som grund för långtgående beslut. När elever dessutom ställs inför frågor om lärares personliga tro eller undervisningens värdegrund riskerar barns rätt till tankefrihet och religionsfrihet att kränkas, samtidigt som tillsynen blir beroende av subjektiva tolkningar.

Parallellt drivs politiska krav på att helt avskaffa konfessionella friskolor. Liberalernas ambition att stänga samtliga sådana skolor senast 2030 innebär ett allvarligt ingrepp i vårdnadshavares valfrihet, en rätt som skyddas av både svensk grundlag och internationella konventioner. Frivilliga konfessionella inslag, ofta begränsade till några minuter per dag och alltid utanför undervisningen, kan inte motivera ett generellt förbud.

Svensk skola har verkliga kriser: lärarbrist, omfattande skolfrånvaro, psykisk ohälsa och en växande grupp hemmasittare. Att lägga politisk energi på en procent av skolorna är att blunda för problemen där de faktiskt finns. Skolpolitik och tillsyn måste bygga på vetenskap, proportionalitet och rättssäkerhet. Annars riskerar tillsynen att bli ett maktmedel snarare än ett verktyg för kvalitet.

Stefan Häggström

Rektor och lärare i religionskunskap, Broskolan