Facebook noscript imageDEBATT: 16 frågor klimatvänstern inte vill svara på
Debatt
DEBATT: 16 frågor klimatvänstern inte vill svara på
All makt åt Miljöpartiet – vår räddare? Foto: Johan Nilsson/TT
All makt åt Miljöpartiet – vår räddare? Foto: Johan Nilsson/TT

Miljarder och åter miljarder svenska kronor bränns på klimatarbetet – men till vilken nytta? Låt oss ta en paus och ställa några enkla frågor innan vi fortsätter att banka huvudet i väggen. Detta skriver Lars Källholm.

Kan vi lita på FN, IPCC, EU, Miljöpartiet och SVT när de unisont hävdar att vår planet är på väg att brinna upp, om vi inte följer deras direktiv till punkt och pricka?

Dessa aktörer har reducerat hela klimatfrågan till en enda faktor: mänskliga utsläpp av koldioxid (CO₂). Andra faktorer, som i miljontals år påverkat jordens klimat, anses plötsligt irrelevanta. Trots vetenskaplig osäkerhet och komplexitet lutar man sig mot en förenklad, ofta ensidig modell, och marginaliserar alternativa vetenskapliga perspektiv.

Vetenskap bygger på öppen debatt och ett ständigt ifrågasättande. Att likställa vetenskapligt ifrågasättande med ”klimatförnekelse” strider mot själva kärnan i vetenskaplig metod. Nobelpristagare och erfarna forskare som framför nyanserade uppfattningar stängs ute från den offentliga diskussionen. Ofta sker detta med hjälp av medier som SVT, som i stället borde värna sitt uppdrag: saklighet och objektivitet.

Är verkligen de enda drivkrafterna bakom CO₂-agendan oro och överlevnad? Eller handlar det också om politik, makt, kontroll och pengar?

Här kommer några högst relevanta frågor som CO₂-förespråkarna och SVT inte vill svara på. (Jag har frågat dem).

  1. Varför utesluts andra klimatpåverkande faktorer än CO₂?
  2. Kan normala klimatvariationer verkligen bortses ifrån?
  3. Hur stor är CO₂:s roll jämfört med andra växthusgaser?
  4. Är sambandet mellan CO₂ och temperatur orsaksbaserat eller bara korrelation?
  5. Finns det statistiskt signifikanta samband mellan extremväder och människoorsakade koldioxidutsläpp?
  6. Stiger temperaturen i ett linjärt samband med ökade utsläpp av CO₂?
  7. Hur påverkar urbanisering och mätstationers placering temperaturdata?
  8. Varför startar alla mätserier just efter den lilla istiden (1850)?
  9. Är en uppvärmning på ~1°C sedan 1850 alarmerande? Eller är denna ~1°C positiv?
  10. Hur bör vi tolka tidigare varmperioder under holocen?
  11. Varför förbigås historiska glaciärsmältningar och fynd som pekar på tidigare värmeperioder?
  12. Hur stor påverkan har EU:s och Sveriges klimatpolitik globalt, givet våra låga andelar av utsläppen (EU ~6 procent, Sverige ~0,1 procent)?
  13. Enligt IPCC:s egen TCR-modell påverkar Sveriges nollutsläpp 2050 klimatet med endast 0,000625°C – hur motiveras då hysterin och våra exceptionellt kostsamma åtgärder?
  14. Hur påverkas EU:s och Sveriges måluppfyllelse när stora utsläppsnationer som Kina, USA, Indien och Ryssland inte följer efter? Utan snarare går åt motsatt håll.
  15. Vad blir konsekvenserna för tillväxt, välfärd och konkurrenskraft i EU och Sverige om vi går en annan väg än resten av världen? Det har ju redan från första spadtaget gått åt helt fel håll. Var det enligt planen? Om inte, varför ifrågasätter inte politiken och media CO₂-hypotesen, strategin och utfallet?
  16. Tar ni, CO₂-förespråkare, ett eget reellt personligt ansvar (skin in the game) om er hypotes och klimatomställningsåtgärderna inte ger några mätbara effekter på vår planets medeltemperatur?

93 procent av världens CO₂-utsläpp kommer från länder som antingen inte delar vår syn på klimatet eller inte anser att mänskliga utsläpp är avgörande. Samtidigt hävdar EU att just en strikt planekonomisk och kostsam klimatpolitik är nyckeln till tillväxt – trots att många ser den som ett hot mot just detta.

Kanske är det därför dessa frågor aldrig besvaras – eller ens får ställas – i offentligheten. Kanske handlar klimatagendan i praktiken mer om makt, kontroll och självslickande glassar än om klimatet. När frågor inte får ställas, bör vi alla bli vaksamma.

För att citera Voltaire: ”Tvivel är obehagligt, men säkerhet löjligt”.

Life goes on.

Lars Källholm