Idag hedras minnet av det armeniska folkmordets offer. Men även om armenierna var den största drabbade gruppen så var de inte den enda. Detta skriver Michael Merdoyo.
Den 24 april minns vi offren för folkmordet 1915 och det våld som samtidigt drabbade armenier, assyrier och hellener i det dåvarande Osmanska riket.
Mellan 1914 och början av 1920-talet mördades över två miljoner människor. Genom deportationer, massakrer, svält och sjukdomar utplånades hela samhällen. Våldet tog också andra former: omfattande sexuellt våld mot kvinnor, barn som kidnappades och tvångsassimilerades, människor som drevs till att ta sina egna liv och kroppar som lämnades utan värdig begravning. I vissa områden försvann upp till 90 procent av den assyriska befolkningen.
Bakom våldet stod den osmanska ledningen, dominerad av Ungturkarna, som under första världskriget drev en politik riktad mot kristna minoriteter. Våldet genomfördes av statliga styrkor, paramilitära enheter och lokala aktörer. I assyriska regioner spelade kurdiska grupper en central roll i genomförandet av våldet, och i flera områden var deras deltagande avgörande för dess omfattning – en aspekt som ofta fått mindre uppmärksamhet.
Men folkmordet innebar inte bara död. Det blev en avgörande brytpunkt där en av Mellanösterns äldsta minoriteter splittrades, fördrevs och i stora delar försvann från sina historiska områden. Överlevnad kom att handla om mer än liv – det handlade om att bevara språk, kultur och identitet i exil.
Men historien handlar också om det som uteblev.
Efter kriget följde politiska uppgörelser snarare än ansvarsutkrävande. I samband med Lausannefördraget erkändes den nya turkiska staten, utan att något tydligt ansvar utkrävdes för folkmordet. För många efterlevande har detta inneburit en långvarig känsla av straffrihet.
Det är också där en avgörande lärdom finns. När övergrepp inte får konsekvenser riskerar de att upprepas. Straffrihet är inte bara ett svek mot det förflutna – det är ett hot mot framtiden.
Därför bör kunskap om 1915 vara en självklar del av skolundervisningen i Sverige. Inte för att skapa skuld, utan för att skapa förståelse. För att visa hur snabbt samhällen kan förändras när hat, avhumanisering och politiska beslut tillåts gå för långt.
Detta är inte bara historia – det är en påminnelse om vår egen samtid. Folkmord börjar inte med våld. De börjar med ord.
Att minnas är inte att fastna i det förflutna. Det är att ta ansvar för framtiden.
Michael Merdoyo
Kandidat till Stockholms regionfullmäktige för Medborgerlig samling
