Det är ett skrämmande naivt oförstånd från politiker, myndigheter, SVT och media att fortsätta marknadsföra utbyggnad av vindkraften i Sverige och orealistiska ”Gröna drömmar”.

Sverige har idag lite knappt 6000 mer eller mindre aktiva vindkraftverk. Vindkraftsföretagen och vindkraftsutbyggnaden skulle aldrig bli av eller fungera om branschen stått på egna ben såsom all annan företagsverksamhet i Sverige tvingas göra.

Vindkraftsmarknaden i Sverige kan delas in i tre kategorier. Först de (oftast icke-svenska) företag som med statliga och EU-subventioner, offentliga lån, pensioner, exportkreditgarantier som bygger vindkraftverken. Den delen av verksamheten är på grund av subventionerna och politiskt inflytande ytterst lönsam.

Sen har vi de företag som ska driva dessa vindkraftsparker. Ett fåtal (cirka 20 procent) har fått en mindre lönsamhet genom att man förhandlat fram prisgarantier från berörda nätbolag och därmed inte är lika känsliga för minuspriser på levererad el.

Den tredje kategorin (cirka 80 procent) är en ekonomisk katastrof, och branschen har bara de senaste åtta åren gått med över 30 miljarder i förluster. Nästan två tredjedelar av investeringarna i vindkraft mellan 2011 och 2023 har gjorts i Norrland – totalt 121 miljarder kronor.

Samtidigt är lönsamhetsproblemen som störst där. Den genomsnittliga marginalen i norra Sverige uppgår till minus 65 procent, betydligt sämre än i Svealand och Götaland, mycket beroende på politikernas felaktiga bedömning att stora mängder el framöver är nödvändiga i Norrland för företagens ”Gröna omställningen” som politikerna förväntade sig.

Northvolt gick i konkurs, företag som Stegra, Hybrit och LKAB har trots statliga och
EU:s mångmiljardinvesteringar svårt att dels få fram investeringskapital för att fullfölja sina planer på fossilfritt stål men också problematik om tillgång på järnmalm. Samtidigt har dessa företag skjutit upp, pausat eller skrinlagt sina storvulna planer på att lagra överskottsel i vätgasanläggningar av både tekniska och ekonomiska skäl.

Regeringen, med stöd av politiker, SVT och media, väl marinerade i den
naiva föreställningen om den ”Gröna omställningen”, har nu beslutat om ekonomisk ersättning till kommuner med landbaserad vindkraft för att öka acceptansen och stimulera utbyggnad. Totalt fördelas drygt 700
miljoner kronor för åren 2025–2026.

Ersättningen utbetalas till kommunerna i förhållande till installerad och planerad vindkraft och kommunerna väljer själva hur och till vem man vill fördela bidraget. Tillvägagångssättet kan inte ses som annat än en muta till kommuner att inte använda sitt kommunala veto för att stoppa utbyggnad av vindkraft som medborgarna inte vill ha. Men varför regeringen vill verka för att en olönsam bransch ska ytterligare etablera sig torde alla insatta ha svårt att förstå.

Svensk vindkraft kan idag inte bli lönsam. När det inte blåser så levererar vindkraftverken – av förståeliga skäl – ingen el. När det blåser så levererar vindkraften ett kraftigt överskott av el, vilket leder till minuspriser och allt oftare till att staten betalar ut ersättning (nedregleringstjänsten) för att vindkraftsbolagen ska stänga ner delar av sin produktion för att inte elnätet ska destabiliseras och i värsta fall totalt krascha. Många mindre vindkraftsleverantörer stänger ner på eget bevåg för att inte riskera kraftiga böter från nätbolagen när man skickar ut mera el i näten än näten kan hantera.

”Gröna fantasier” och utopier med gigantisk batterilagring och vätgaslagring av överskottsel är än så länge långt ifrån verkligheten och mest ”Gröna fantasier”. Idiotin inom vindkraften syns tydligast när man betänker att staten subventionerar utbyggnad av vindkraft för att sedan betala för att vid behov stänga ner delar av den vindkraft staten själva subventionerat.

Eftersom vindkraftverk – framför allt de över 260 meters höjd – har en livslängd på 15 – 20 år så kommer vindkraften framöver i stor utsträckning fasa ut sig själv. Att då fortsätta bygga ny vindkraft omöjliggör en möjlig balans och optimering av elsystemet.

Allt fler politiska partier inser idag att om Sverige vill återfå ett för industri och medborgare livsnödvändigt stabilt elnät så finns det ur det fossilfria perspektivet endast ett svar – att snarast bygga mer baskraft. Alltså kärnkraft.

Allteftersom Europa i allt snabbare takt närmar sig EU:s olika högt satta klimatmål för 2030, 2040 och netto noll 2050 märks en tydlig tillnyktring inom EUs länder som inser att dessa mål måste skjutas på framtiden eller till och med aldrig kommer att nås.

USA:s tillnyktring är redan ett faktum och Europa inser att den ”Gröna omställningen” försätter oss ekonomiskt ofrånkomligt på efterkälken såsom den redan gjort gentemot USA i mer än 10 år.

En ny verklighet baserad på ekonomiska förutsättningar snarare än ouppnåeliga och orealistiska ”gröna fantasier” ser dagens ljus och förhoppningsvis kommer det också att innebära en tillnyktring i svensk energipolitik och ekonomiskt ohållbar vindkraftsutbyggnad.

Leif Kullberg