Världens oljetransporter får löpa gatlopp genom Hormuzsundet. Som vanligt faller bördan på USA och Israel att försvara västvärldens intressen. Detta är en skam för andra demokratiska länder och deras politiska etablissemang, skriver Lars Källholm.
Det är anmärkningsvärt att resten av världen (med undantag för Israel och USA) tycks acceptera att Iran i praktiken kan kidnappa världsekonomin genom att blockera Hormuzsundet – en av planetens absolut viktigaste pulsådror för energiflöden. Detta samtidigt som ett flertal internationella sjöfartsregler och principer om fri passage trampas ned. Och ändå: inga kraftfulla åtgärder från omvärlden.
Varför accepterar resten av världen detta?
En blockad slår inte selektivt. Den träffar inte bara enskilda stater – den träffar företag, hushåll och konsumenter globalt. Energiflöden stryps, leveranskedjor bryts och kostnadschocker sprider sig som ringar på vattnet. Ändå möts detta av passivitet.
Varför accepterar vi att de finansiella marknaderna destabiliseras – eller i värsta fall kollapsar – som en direkt följd? Varför accepterar vi att människor förlorar sina jobb, att företag pressas till konkurs och att hela branscher riskerar att knäckas?
Varför nöjer sig omvärlden med att passivt betrakta när priser på energi, drivmedel och mat skenar? Detta är inte abstrakta effekter – det slår direkt mot BNP, urholkar välfärdssystem och kan driva fram en djup lågkonjunktur, med långvariga sociala konsekvenser.
Och framför allt: varför denna passivitet inför en islamistisk regim som medvetet använder ekonomisk strypning som geopolitiskt vapen?
Det handlar inte bara om regional konflikt – det handlar om global utpressning. Syftet är uppenbart: att skapa maximal skada, maximal osäkerhet och maximal politisk press.
Så var är svaret från de så kallade “statsbärande” partierna? Var är de konkreta åtgärderna – nationellt eller genom aktörer som EU eller FN? Var är viljan att faktiskt agera materiellt – inte bara verbalt – för att säkerställa lagstadgad fri sjöfart och ekonomisk stabilitet?
Eller är den obekväma sanningen att handlingsförlamningen är inbyggd? Att politiska system, byråkratiska strukturer och rädsla för eskalation gör att man hellre accepterar skadan än tar risken att stoppa den?
Och i förlängningen: vad är det egentliga värdet av dessa institutioner när en verklig kris inträffar? När ord måste bli handling – och handling uteblir?
Att stillatigande acceptera detta är inte neutralitet. Det är kapitulation inför en diktatur och utveckling som riskerar att få konsekvenser långt bortom energimarknader och geopolitik.
Och, var är media? Här får vi bara realtidsrapportering om den senaste avfyrade missilen.
Lars Källholm
