Jag behövde inte läsa en rad för att känna hur fel det var.

Inte för att jag fruktade argumenten, utan för att jag visste vem som hade skrivit repliken. Vad han representerar. Och hur fel det kändes att just han gavs utrymme att svara på en text om antisemitism – ett ämne som i dag inte är abstrakt, utan akut, och djupt personligt för mig och min familj.

Bakgrunden är enkel. I min debattartikel i Aftonbladet, ”Steg för steg mot institutionaliserad antisemitism”, skrev jag om hur antisemitism i Sverige normaliseras, relativiseras och i praktiken tillåts växa. Det var ingen polemik, utan en varning. Det som följde – och vem som valdes att bemöta texten – är skälet till att jag skriver detta nu.

När hotet inte är teoretiskt, utan påtagligt, spelar det roll vem som tillåts definiera verkligheten. Antisemitism är ingen akademisk övning och inget retoriskt spel. Det är en fråga om trygghet. Därför är det allvarligt när svensk media låter ideologiska extremister fungera som motröster i just dessa frågor.

Jag tror på debatt. Men jag tror inte på att extrema ideologier ska ges legitimitet i etablerad media, oavsett om de kommer från höger eller vänster.

Ändå råder en tydlig dubbelmoral.

Extremhögern hålls – med rätta – utanför. Ingen seriös redaktion skulle låta NMR resonera om demokrati eller samhällsbygge. Extremism diskvalificerar.

Men när extremismen kommer från vänster gäller andra regler.

Dror Feiler används återkommande som motpol och auktoritet i frågor om Israel, antisemitism och judisk identitet. Problemet är inte hans bakgrund, utan hans ideologiska position. Han är en konsekvent, ideologiskt skolad kommunist vars perspektiv ligger långt utanför den demokratiska mittfåran.

Feiler växte upp på kibbutzen Yad Hana, den mest renodlat kommunistiska i Israel. Där var utgångspunkten tydlig: socialism före nationalism, klass före folk, internationalism före judisk självbestämmanderätt. Judisk identitet accepterades endast i sekulär och politisk form. Sionism sågs inte som ett befrielseprojekt, utan som ett ideologiskt problem.

Detta är avgörande för att förstå hans positioner i dag.

I min ursprungliga artikel skrev jag att detta skapar ett farligt budskap: att judar accepteras i offentligheten endast om de är rätt sorts judar – de som tar avstånd från Israel.

Det är svårt att hitta en tydligare bekräftelse på den poängen än i Feilers eget Facebook-inlägg. När sionism beskrivs som ”judisk överordning”, när Israels regering jämförs med nazistisk rasteori och detta presenteras som ”analys” och ”nödvändig klarhet”, då visar han med sina egna ord varför han inte är en rimlig motpart i en seriös diskussion om antisemitism.

När han kallar Israel för apartheidstat gör han det inte efter juridisk prövning, utan som ett ideologiskt påstående. Men inom Israel har medborgare samma rättigheter oavsett religion eller etnicitet. Cirka 20 procent av befolkningen är araber och muslimer med rösträtt, parlamentarisk representation och domare i Högsta domstolen. Det finns ingen apartheidlagstiftning i Israel.

Situationen i Västbanken och Gaza är allvarlig och fullt möjlig att kritisera. Men dessa områden är inte Israel och deras invånare är inte israeliska medborgare. Att sudda ut den skillnaden är inte analys – det är ideologisk omkodning.

Här borde media dra en tydlig gräns.

Att gång på gång låta en ideologisk ytterkant fungera som ”balanserande röst” i frågor om antisemitism är inte journalistisk balans. Det är ett misslyckande. Feilers judiska identitet används som legitimerande alibi, trots att han representerar en extrem minoritet och en ideologisk tradition med djupa problem kring judisk självbestämmanderätt.

Budskapet som förmedlas är farligt: att judar accepteras i offentligheten endast när deras identitet är politiskt villkorad.

Svensk media skulle aldrig ge extremhögern tolkningsföreträde. Samma princip måste gälla extremvänstern. Yttrandefrihet innebär inte rätt till redaktionell plattform.

Extremism blir inte mindre extrem för att den kommer från vänster.

Och antisemitism bekämpas inte genom att relativiseras bort av ideologiska ytterkanter.

Det är dags att svensk media tar sitt ansvar – och slutar göra extremism rumsren.

Daniel Eisenberg

Nordenchef