Jonathan Haidt och Greg Lukianoff gick 2018 igenom politisk tillhörighet bland amerikanska professorer, från 1990 och framåt. En klar vänstermajoritet (cirka två av tre) hade över tid vuxit till en närmast fullständig konsensus – fem av sex år 2011. Haidt och Lukianoff misstänker att fördelningen kommer av att vänstersympatisörer har i genomsnitt mer av personlighetsdraget ”öppenhet”.

Bland psykologer var fördelningen 17 av 18 år 2016, och i närmast alla de humanistiska ämnena låg den under samma period på över tio mot en. Överrepresentationen var som starkast vid mer prestigefyllda lärosäten. Även bland ekonomer – som av många ses som det platonska idealet av en högerdisciplin – var fördelningen fyra mot ett (s. 83 ff).

USA är världens mäktigaste land, och normerande för den globala vetenskapen, exempelvis psykologins Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders framställs av jänkarna. Det betyder att de ovan nämnda siffrorna skapar ringar på vattnet som når jordens fyra hörn.

Jag har inte hittat några nationellt giltiga undersökningar från Amerika därefter, men data från Yales fakultet (28 Demokrater för varje Republikan, år 2024) och Harvards (tre av fyra var vänster, 2023), visar inte på något trendbrott.

Det finns även en vänsterförskjutning bland EU:s professorer, särskilt i invandringsfrågor. Men den är måttlig i styrka och åsiktsmässig homogenitet förekommer inte i högre grad än i andra yrken (Werfhorst 2019).

Det vi bör tänka på är att forskning i regel måste genomgå fackgranskning för att kunna publiceras. Det finns stöd för att akademiker låter sina bedömningar av vad som är värt att ge ut och inte färgas av deras egna politiska åsikter (Abramowitz m.fl., 1975). Rop har höjts för att socialpsykologin därför skulle gynnas av ökad politiskt åsiktsmångfald (Duarte m.fl., 2014).

När vi läser om forskning bör vi därför tillämpa något liknande till historikernas ”olikhetskriterium”. Det vill säga: ju mer något går emot den miljö det produceras i, eller åtminstone är innovativt i förhållande till den, desto högre trovärdighet kan det tillskrivas. I något mindre utsträckning bör vi även vara mer skeptiska emot rön som nog gjorde andra akademiker varma inombords så fort nördarna hörde det.

Att ifrågasätta forskare kan låta högmodigt. Men lekmän har visat sig vara dugliga på att bedöma vilka samhällsvetenskapliga studier kommer att kunna återupprepas, och de blir ännu bättre när de får tid att sätta sig in i frågan (Hoogeveen m.fl. 2019).

Den invandringskritiske George J. Borjas, som ständigt är i motvind bland andra ekonomer, bör vi exempelvis i ljuset av akademins vinkling nog ta på mer allvar än vad vi annars gör med motvallsforskare. När metastudier lyckas styrka något som går emot progressiva antaganden och önskemål, så som att religion minskar brottslighet, då bör vi verkligen lyssna. Det finns ett starkt jäv inom vänstern emot det faktum att män och kvinnor är i regel skapta olika psykologiskt, en sanning som trots detta slagit igenom bland neurologer som något allt för tydligt att neka till (Sax s. 315 ff).

Kort sagt: Lyssna på forskningen – men tänk också själv!

Staffan Marklund

Kontorsarbetare och samhällsdebattör