Jag är mamma till två vuxna söner och farmor till fyra barnbarn – tre av dem pojkar. Jag har levt ett långt liv, gjort misstag och lärt mig något viktigt: allt sex som inte känts helt rätt är inte en våldtäkt.

Visst har jag, som många kvinnor, i ungdomen (och senare) ångrat något sexuellt. Ibland har jag kanske ”offrat mig” för husfridens skull. I början av relationer har det hänt att både jag och partnern trevat oss fram – det är en del av att lära känna sig själv och sin kropp. Men att i efterhand kalla det våldtäkt vore orimligt. Jag minns situationer som inte kändes helt rätt – men det var inte våldtäkt. Det var trevande försök att förstå både sig själv och den andre.

Det betyder inte att övergrepp inte finns. Självklart ska riktiga våldtäkter tas på största allvar. Men i dagens samhällsklimat har pendeln svängt så långt att rättssäkerheten är den som får betala priset. Vi ser unga kvinnor som, dagar eller till och med år efteråt, anklagar en man för våldtäkt – ibland utan teknisk bevisning, vittnen eller ens ett tydligt nej. I sådana fall är det rättssäkerheten som får betala priset.

Jag har följt utvecklingen i rättssalarna och i medierna, och jag ser hur samhället glider mot ett läge där ord ofta väger tyngre än bevis. Det är en farlig riktning – inte bara för rättssäkerheten, utan också för förtroendet mellan kvinnor och män.

Som kvinna känner jag ansvar inte bara för mina egna erfarenheter, utan också för mina söner och barnbarn. Jag vill att de ska kunna leva i ett samhälle där gränser är tydliga, där ordet ”nej” respekteras – men också där män inte döms för något de inte gjort. Och ansvaret för det ligger på båda. En tjej eller kvinna har, precis som mannen, ett ansvar att se till att båda verkligen vill – att det finns ett ömsesidigt ja, inte bara en utebliven protest.

Det är inte en populär tanke, men jag menar att vi kvinnor också måste stå för vårt ansvar i mötet mellan två människor. Om något inte känns rätt, måste vi våga säga nej – i stunden. Om vi inte gör det, kan vi inte i efterhand lägga skulden på någon annan.

Den sexuella frigörelsen handlade en gång om kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar. Men frihet och ansvar är två sidor av samma mynt. Att vara fri innebär också att stå för sina val, sina gränser och sina ord.

Vi måste våga tala om ansvar – inte som skuld, utan som förutsättning för frihet. Om vi förlorar den insikten förlorar vi också något större: tilliten mellan kvinnor och män, och grunden för verklig jämlikhet.

Nina Hamilton
Medlem i nätverket Mannaminne