Den svenska skolan har under lång tid fått bära ett allt tyngre ansvar för barns utveckling, välmående och beteende. I takt med samhällsförändringar har politiken gång på gång vänt sig till skolan som lösningen på problem som i grunden ligger långt utanför klassrummets väggar. Resultatet är ett system där uppdraget sväller, men där de grundläggande förutsättningarna för lärande, tex trygghet, respekt och fungerande sociala normer, allt oftare brister.

Det är dags att säga det som alltför sällan uttalas tydligt: skolan kan inte ersätta ett bristande föräldraskap.

Lärare förväntas idag inte bara undervisa, utan också hantera konflikter, sätta gränser, kompensera för bristande rutiner och i vissa fall ta ett ansvar som tidigare var självklart förankrat i hemmet. Samtidigt vittnar många skolor om elever som saknar grundläggande förutsättningar för att fungera i en grupp, ta ansvar för sitt eget lärande eller visa respekt för vuxna och kamrater. Detta är inte ett skolproblem i första hand, det är ett samhällsproblem där hemmet spelar en avgörande roll.

Vi behöver våga prata om föräldrars ansvar igen. Inte som en skuldbeläggning, utan som en nödvändig förutsättning för att samhället ska fungera. Föräldraskap handlar om att sätta gränser, vara närvarande, skapa struktur och visa att vuxenvärlden faktiskt leder. Men det handlar också om att förstå att olika familjer behöver olika verktyg. För vissa handlar det om att återta tydliga gränser. För andra om att börja samtala med sina barn på riktigt, bortom skärmar och distraktioner. För ytterligare andra kan det handla om att våga koppla handling till konsekvens, så att barn lär sig att ansvar och beteende hänger ihop. Det finns ingen universallösning, men det finns ett gemensamt ansvar som inte kan delegeras bort.

Under de senaste decennierna har en mer individualiserad syn på barn vuxit fram, där barnets vilja ofta sätts i centrum på ett sätt som riskerar att underminera vuxnas ansvar. Parallellt har arbetslivets krav ökat, digitaliseringen tagit över vår uppmärksamhet och gränserna mellan arbete och fritid suddats ut. I detta landskap blir det lätt att förstå, men inte att acceptera, att föräldraskapet ibland står tillbaka.

Politiken måste därför sluta betrakta skolan som universallösning och istället rikta blicken mot hemmet. Hur kan vi stärka föräldrar i sitt uppdrag? Hur kan vi tydliggöra att ansvaret för barns uppfostran inte går att delegera bort? Och hur kan vi skapa ett samhällsklimat där det återigen är självklart att vuxna sätter ramar och tar ansvar?

För om vi inte gör det kommer skolan fortsätta att lappa och laga, utan att någonsin komma åt grundproblemet.

Läs även: Var tredje elev i Malmö borta på eid

Samtidigt finns det en obekväm insikt att bära med sig: de som faktiskt tar del av denna text, reflekterar och kanske till och med håller med, är sannolikt samma föräldrar som redan idag dyker upp på föräldramöten, svarar på skolans utskick och försöker göra rätt. De som verkligen behöver höra detta lyser ofta med sin frånvaro.

Så frågan är inte bara vad skolan ska göra, utan hur vi når de föräldrar som slutat ta sitt ansvar.

Stefan Häggström

Rektor