Igen och igen har politiker försökt att ”förbättra” verkligheten med hjälp av kvotering. Igen och igen har de misslyckats. Staffan Marklund förklarar varför.
År 2022 uppgav sig Vänsterpartiet vara ”välvilligt inställt till positiv särbehandling”, och Feministiskt initiativ var förbehållslöst för.
Jag skulle vilja fråga “den goda rasismens korsfarare”: var har rasism besegrats med mer rasism? När jag hör om era förslag, då påminns jag om kravallerna som uppstod på grund av positiv särbehandling i Indien. Vid ett tillfälle dog över 40 personer för att sju platser reserverats till lågkastiga (Sowell, kapitel 1).
Jag minns också läkaren Patrick Chavis som togs in på medicinsk utbildning på grund av sin hudfärg och som lovordades av senatorn Ted Kennedy som ett ”perfekt exempel” på hur positiv särbehandling borde funka. Chavis förlorade slutligen sin licens efter att ha dödat en patient (Carl, kapitel 2).
Sydafrika har i ”anti”-rasismens tecken infört fler raslagar än de hade under apartheid, men fortsätter vara en rasistisk mardröm.
Ekonomen Thomas Sowell har dokumenterat utfallen av raskvoteringar för att motverka orättvisor, etniskt viktande av intagningsprov för att skapa en bättre värld, och andra former av ”anti”-rasistisk praktik.
På flera kontinenter så företräds positiv särbehandling med anspråket att landet befinner sig i en unik obalans. Underrepresentation av grupp X inom Y, måste helt vara skapat av tidigare orättvisor eller osynlig diskriminering som gömmer sig i varje vrå. Redan det antagandet är verklighetsfrånvänt – flera empiriska undersökningar visar att alla mångetniska samhällen överlag har en ojämn fördelning av människor i olika poster. Det förblir tvivelaktigt att det finns ens ett enda undantag till detta, bortsett från de länder som ägnar sig åt kvoteringar (Sowell, kapitel 1).
Politiskt korrekta skallmätare pekar gärna på USA som lyckat exempel. Demokraterna där omtalar positiv särbehandling som en framgång – problemet är att boken som skulle styrka detta, ”Shape of The River”, skrevs baserad på rådata som hemlighålls för kritiker. Dess fynd går också emot annan forskning, som visar på att positiv särbehandling i USA skadat de gynnade grupperna (Sowell, kapitel 6 samt Sanders och Taylor Jr).
Positiv särbehandling har i flera länder visat sig förvärra relationer mellan grupper. En indisk studie från 1997 fann att “kvoteringssystemet eliminerat vad det än fanns för välvilja bland de högre kasten emot de lägre”. Expansionen av kvoterna 1989 ledde till kravaller, studenter tände eld på sig själva i protest. Kvoteringspolitik möts ofta med våld, och har krävt hundratals indiska liv genom åren.
Indien är inget undantag. I nation efter nation har positiv särbehandling landat i mycket små fördelar och stora förluster.
I Malaysia särbehandlas etniska malaysier, alltså majoritetsbefolkningen. Som Singapores dåvarande premiärminister påpekade 2001, har dock etniska malaysier i Singapore lyckats bättre än i sitt hemland. Meritokrati höjer bevisligen folkgrupper mer än förmåner. Malaysias premiärminister, Mahatir bin Mohamad, konstaterade efter årtal av att ha drivit positiv särbehandling att det fått negativ effekt (Sowell, kapitel 3).
Då ”anti”-rasister hatar när man citerar Martin Luther King för att bemöta deras galenskap, kan vi avsluta med att återge guldord från två separata tal av denna faktiska anti-rasist:
”Vi får aldrig anpassa oss till rasdiskriminering och rassegregation [...]
Staffan Marklund
Kontorsarbetare och samhällsdebattör
