Vetenskapsrådet har beviljat en miljon kronor till ett forskarnätverk som benämns som ”den nya generationens antisemitismforskare”. De skall förena antisemitismstudier med genus-, religions- och sekularitetsforskning. I april arrangerar nätverket konferensen ”Bortom polarisering och instrumentalisering: antisemitism och andra rasismer”.

Konferensens inbjudan beklagar att antisemitism länge studerats separat från annan rasism. Detta i sig är en legitim ståndpunkt. Visst skulle studier och forskning om antisemitism kunna främjas genom ökad integrering med kritiska rasstudier.

Men nätverket går längre och problematiserar att antisemitism överhuvudtaget ”särbehandlas” av forskare och politiker. Det är onekligen märkligt att antisemitismforskare opponerar sig mot att antisemitism uppmärksammas speciellt.

De demonstrerar här också brist på förståelse för vad antisemitism är, eller kanske en ovilja att medge vad antisemitism faktiskt är. Antisemitismen är ju faktiskt unik och annorlunda än andra rasismer, både i sin varaktighet och uttrycksformer.

Den kommer med konspirationsteorier och bilden av judar som särskilt grymma och blodtörstiga.

Nätverket gör i sin inbjudan klart var skon klämmer enligt deras uppfattning. De hävdar att ”kampen mot antisemitism instrumentaliseras” för att underminera kampen mot annan rasism, särskilt islamofobi. Om detta stämmer bör det naturligtvis pekas ut.

Men om den nya generationens antisemitismforskare vill offra studiet av antisemitism och politiskt arbete specifikt mot antisemitism för att skydda den antirasistiska kampen för andra rasifierade grupper, då har det verkligen gått för långt.

Nätverket kritiserar också Israel och kriget i Gaza som associeras med ”folkmord” och ”kolonialisering”. Modern forskning visar att antisemitism idag ofta tar sig uttryck i demonisering av Israel.

Har den typen av antisemitism plats i nätverkets idévärld? Det verkar inte så. De oroar sig snarare över hur anklagelser om antisemitism påverkar kampen mot Israel.

Samtidigt kritiseras etablerad antisemitismforskning. Nätverket vill samla forskare med ”antirasistiskt synsätt”, vilket antyder att den befintliga forskningen inte är tillräckligt antirasistisk.

En programpunkt handlar om ”verklig antisemitism”, vilket får tolkas som en vilja att exkludera det som av nätverket ses som överdriven eller till och med falsifierad antisemitism.

Allt detta kan tyckas mystiskt. Varför skulle antisemitismforskare lägga mer fokus på att tona ned anklagelser om antisemitism än om faktisk judisk utsatthet? En närmare granskning visar dock att detta är en del av ett bredare mönster.

Nätverkets projektledare är Hansalbin Sältenberg, verksam vid Genusvetenskap i Lund. I sin avhandling från 2022 drivs en linje som inte bara flyttar fokus från den i dagsläget mest akuta formen av antisemitism, den bland invandrare från Mellanöstern.

Han framställer också judar som en privilegierad grupp. Han målar upp en bild av en ojämn maktfördelning mellan judar och muslimer till judars fördel, som judar dessutom spelar ut mot muslimer för att etablera sin överlägsenhet.

Detta är inte mindre än häpnadsväckande och ligger besvärande nära antisemitiska föreställningar om judars makt och hänsynslöshet.

Sältenberg hävdar även att judar, till skillnad från andra rasifierade grupper, kan dölja sin identitet och han ser detta som ett privilegium. Men att judar upplever sig tvungna att dölja sin identitet, att gömma sig, är i sig en form av utsatthet.

Detta verkar Sältenberg inte alls förstå, eller så vill han inte förstå det. Överlag handlar Sältenbergs avhandling som heter ”Anti-Jewish racism” anmärkningsvärt mycket om rasism mot muslimer.

Att antisemitismen bland invandrare från Mellanöstern uppmärksammas verkar bekymra Sältenberg mer än den faktiska och väldokumenterade antisemitismen.

Sammanfattningsvis vill nätverket alltså definiera bort antisemitism som ett unikt fenomen och osynliggöra valda delar av den utsatthet som judar själva upplever. De förskjuter fokus från antisemitism bland invandrargrupper.

De tonar ned den moderna antisemitismen där Israel blir en proxy för ”juden”. De oroar sig för att antisemitism instrumentaliseras, men instrumentaliserar själva sitt eget forskningsområde.

Det är svårt att inte dra slutsatsen att vad som driver dem är kampen mot Israel och möjligen också omsorg om muslimer, men inte omsorg om judar.

Parallellerna till Orwells 1984 kan kännas slitna, men det är svårt att inte tänka på ”nyspråk”, där krig är fred och frihet är slaveri. Till denna lista kan vi nu lägga: ”Den nya generationens antisemitismforskare”.

Yair Elsner, senior fellow på Habayta