Antisemitism har i Sverige – märkligt nog – gått från att vara ett av våra mest fördömda hatbrott till att bli... rumsren. Hur fan gick det till? Jag såg det inte komma. Så jag får väl ställa mig till Stefan Löfven och hans gäng. Men de såg ju å andra sidan aldrig någonting komma.

Idag är det helt okej att vråla antisemitiska ramsor på gator och torg. Helt okej att bära halsdukar och symboler där Israel är utplånat från kartan. Titta bara på Greta Thunberg, riksdagsledamöter, och V- och S-toppar. Och ingen bryr sig. Inte regeringen. Inte riksdagen. Absolut inte media. Inte ens de annars så hetsiga antirasisterna Expo, ETC, Näthatsgranskaren, David Baas på Expressen eller Anders Lindberg på Aftonbladet. Alla sover. Inget att se här – gå vidare.

Vad har hänt? Jo, en kombination av massiv invandring från Mellanöstern, inklusive Palestina, som får blomma ut under det senaste kriget mellan Israel och Hamas. Och nej – Hamas är inte ”bara en politisk organisation”, det är en islamistisk terrorsekt. Punkt.

Muslimer i Sverige är idag en stark maktfaktor. Avgörande för vissa partiers maktspel. Många – särskilt andra generationens invandrare – är välutbildade och sitter i riksdagen, domstolar, åklagarväsendet, polisen och framför allt: media. Och vissa av dem är uttalade aktivister.

Politiker, myndigheter som Polismyndigheten, Diskrimineringsombudsmannen och Migrationsverket, och till och med domstolar – de har på olika sätt gemensamt stärkt det muslimska inflytandet i samhällets alla värdekedjor. Vissa går så långt att de kräver särlagstiftning för muslimer. Något som höga polischefer till och med har kampanjat för. Minns korankravallerna.

Och media? Den är till största delen befolkad av individer som röstar på S, MP och V. Många av dem är kvar i någon romantiserad 60-talsdröm där Che Guevara och PLO fortfarande är hjältar. Allt som luktar ordning, gränser eller judiskt självförsvar är automatiskt förkastligt.

Media har blivit primitiva. Det är ett redan på förhand bestämt narrativ som sätter scenen. Och den fylls med skådespelare utklädda till så kallade journalister. Och här är det bara den egna politiska hemvisten och känslorna som gäller. Känslor och åsikter får företräde framför peer reviewed fakta, saklighet, objektivitet och konsekvensneutral hållning. ”Stories” och kampanjer skapas med quick fix tekniker där polarisering, förstärkning och kategorisering är de bärande pelarna. Sen är saken biff.

Judar i Sverige känner sig med all rätt otrygga. Populationsminskningen talar sitt tydliga språk – särskilt i Malmö. Inte undra på det. De som är kvar funderar på att lämna landet. Men det bryr sig varken politiker eller media om. Förutom några pliktskyldiga PK-uttalanden då och då. Punkt. Slut.

Däremot blir det full kalabalik så fort andra minoriteter berörs – queer queens, romer, framförallt hitresta romer, palestinier, ”rädda våtmarkerna”-aktivister, eller de i ”utsatta områden”. Då är det fullt ös: bloggare, ledarskribenter, Aktuellt, kultursidorna, partier – alla kräver svar. Statsministern ställs mot väggen. Ministern kallas till utskott. Hetsen är total.

Men inte när det gäller antisemitism. Nutidens engagemang bland de upplysta gäller inte judar.

Det här är inte bara dålig stil. Det är ett allvarligt moraliskt och etiskt strukturellt problem. Det är kränkande särbehandling. Det är lågmäld rasism. Och det tvingar oss att ställa en obekväm fråga: Är Sverige ens en fungerande demokrati längre?

Visst, demokrati är ett vitt begrepp. Det används av snart sagt alla. Socialdemokraterna vill gärna kalla sin version för ”socialistisk demokrati”. Och det känns ibland mer som Groucho Marx sa: ”De viktigaste egenskaperna är ärlighet och uppriktighet. Lyckas man förfalska dem så kan man komma långt.”

När staten och media inte längre upplevs att representera folkets intressen och åsikter blir det problematiskt. Titta bara just nu på England. Där har dialog ersatts med konfrontation. Politiken måste adressera de verkliga problemen, inte bara med tomma ord. När elitens uppfattning om sin egen förträfflighet, sina egna ambitioner och abstrakta kartor krockar med verkligheten så måste verkligheten få företräde. Men så blir sällan fallet.

Och så var vi där vad gäller regeringsduglighet. För om en regering inte ens kan skydda sin egen befolkning – i sitt eget land – då är den inte mycket att ha. Att skydda medborgarna från hatbrott är inte ett val, det är ett fundament. Statens auktoritet grundas på medborgarnas uppfattning om att kunna bli skyddade. Kanske inte från Ryssland, men åtminstone från en inhemsk antisemitism.

Life goes on. Men det gör antisemitismen också.

Lars Källholm