I Sverige döms idag unga män – främst mellan 18 och 24 år – till fleråriga fängelsestraff för sexualbrott, utan teknisk bevisning, utan vittnen, utan våld. I många fall bygger domen helt på en subjektiv berättelse, där domstolen bedömer vem de “tror mer på” i en ord-mot-ord-situation. Det är ett allvarligt rättssäkerhetsproblem, som tidigare justitieminister Thomas Bodström varnat för: när beviskraven sänks, ökar risken för att oskyldiga döms.

Samtidigt ser vi en annan verklighet. När en ministers barn hamnar i högerextrema kretsar, är det fullt rimligt – enligt justitieminister Gunnar Strömmer – att värna barnets integritet. Det barnet är inte dömt för något brott, och det är viktigt att påpeka. Men samtidigt har vi i snart ett år skrivit brev till samma minister om våra egna barns öden – barn som faktiskt blivit dömda till fängelse – och han har valt att inte ens svara. Hans lojalitet gäller vissa barn. Inte våra.

Det här handlar om unga med framtidstro. En kille hade just börjat spela i A-laget. En annan hade tagit körkort veckan innan han greps. En tredje stod i begrepp att påbörja läkarutbildningen. Någon annan sökte in till ekonomprogrammet, ytterligare en hade sitt första heltidsjobb på gång. De var inte kriminella – de gjorde misstag. De flörtade, blev kära, hamnade i sexuella situationer utan att förstå att de kunde anklagas – än mindre dömas – för våldtäkt. Och definitivt inte baserat på helt andra beviskrav än för övrig brottslighet.

Våra söner dömdes inte för våld eller hot. De dömdes för att en annan person i efterhand upplevde situationen som fel – ofta efter påtryckningar, ånger eller förvirring. Enligt Bodström finns det starka skäl att ifrågasätta om domstolar verkligen kan avgöra vem som talar sanning:

“Det finns inget vetenskapligt stöd för att domare kan avgöra vem som ljuger. Det handlar ofta inte ens om att ljuga – människor minns eller tolkar situationer olika. Men ändå döms unga killar, trots att bevis saknas.”

Bodström är inte ensam. Jurister, forskare och till och med tidigare domare har varnat för att sexualbrottsmål nu drivs mer av ideologi än av rättssäkerhet. Åklagare tar ibland allt kvinnan säger som sanning, medan killens version ifrågasätts på förhand. Och den tystnad som följer efteråt – från rättsväsende, från media, från politiker – är öronbedövande.

Vi vill inte ha straffrihet. Vi kräver inte att anklagelser ska ignoreras. Vi säger att båda sidor måste få höras innan någons liv förstörs. Det är inte rättssäkert att döma någon till sex års fängelse för att han inte uppfattade tvekan. Det är inte rimligt att en flickas ånger efter en festnatt leder till att en 19-åring mister sin framtid.

Det är rättsstatens uppgift att stå emot tryck, inte att följa opinion. Det gäller för alla – oavsett om man är statsrådsbarn eller arbetarbarn.

Vi kräver:

1. En oberoende granskning av hur samtyckeslagen tillämpas i praktiken.

2. En genomlysning av hur många domar som saknar teknisk bevisning.

3. Möjlighet till resning i fall där rättssäkerheten har brustit.

4. Utrymme i samhällsdebatten för både de som anklagar OCH de som anklagas.

Vi har kontaktat ministrar, skrivit till domstolar, försökt nå ut till medier – utan gensvar. Men vi ger oss inte. För varje gång makten skyddar ett barn på Danderydsgatan, är det tio vanliga barn som offras i tysthet. Det är inte rättvisa. Det är selektiv empati.

Och det är en nationell skam.

Kada Karlsson

Mamma, jurist, medborgare

Nätverket Mannaminne