Sedan 2005 kan inte Brottsförebyggande rådet (BRÅ) se några positiva tendenser när det gäller våld i nära relationer. Det låter anmärkningsvärt men har sina naturliga förklaringar.

BRÅ fick tidigare i uppdrag av regeringen att studera vilka åtgärder som kan vidtas för att motverka våld i nära relation bland unga. Det resulterade i rapporten Våld i ungas parrelationer. I rapporten konstaterar man att det saknas svensk forskning på området, varav rapporten till stora delar bygger på internationella studier.

Socialstyrelsen publicerade år 2020 sin rapport Behandlingsmetoder för personer som utövar våld i nära relationer. Syftet var att på regeringens uppdrag ta fram behandlingsmetoder för våldsamma män. I rapporten konstaterar man att det saknas forskning om vilka män som slår och om befintliga behandlingsmetoder.

Nationellt centrum för kvinnofrid har regeringens uppdrag att höja kunskapen om våld i nära relationer. Ett steg i detta är den webbutbildning man erbjuder landets offentliganställda. I utbildningen påpekas att det saknas forskning om våld i samkönade relationer och forskning kring män som utsätts för våld i nära relationer.

Utöver ovanstående saknas det även forskning om våld i äldres parrelationer, samt forskning om vilka kvinnor som använder våld.

Våld i nära relationer har varit en prioriterad fråga sedan Margareta Winberg (S) var jämställdhetsminister under åren 1998–2003. I två årtionden har man storsatsat på att komma till rätta med våldet. Ändå saknas det idag forskning inom de flesta delområden.
Men vilken faktagrund har de senaste 20 årens satsningar då baserats på? Sanningen är att det saknats vetenskapligt stöd för de flesta stora insatser som gjorts på området. Arbetet har till stora delar istället vilat på feministiska teorier som saknat vetenskaplig bärkraft.

Orsaken är att det en gång i tiden var kvinnorörelsen som satte fokus på våldet i nära relationer. Man såg att det fanns ett samhällsproblem och påbörjade arbetet för att motarbeta problemet. Baksidan blev att man till stora delar baserade arbetet på teorier om patriarkat och könsmaktsordningar i stället för på fakta. Det är en ryggsäck vi bär med oss än idag. Det är fortfarande kvinnorörelsen som styr dagordningen kring våldet i nära relationer. Arbetet vilar än idag på samma teoretiska grund.

Ett konkret exempel är att Socialstyrelsen (i studien ovan) konstaterat att många män som använder våld i nära relation har svårt att kommunicera, svårt att visa känslor och saknar viss empati. Ungefär hälften av dessa män har som barn blivit slagna av föräldrarna eller sett föräldrarna slå varandra. Man hänvisar till internationella studier som påvisar att dessa män inte har mer patriarkala värderingar än andra män. Psykisk ohälsa, droger eller alkohol är inte heller några ovanliga inslag. Ändå bygger hela arbetet idag på att våldet i nära relationer skulle ha sin grund i strukturer, normer och patriarkala män.

Ett annat exempel är att BRÅ konstaterat att män och kvinnor till antalet är lika utsatta för våld i nära relationer. När män och kvinnor lever i en relation är det till och med något vanligare att männen utsätts för relationsvåld. Våldet är lika vanligt i samkönade relationer. Men detta vill man i arbetet inte kännas vid eller lägga fokus på – då det inte passar in på teorin om de patriarkala männen som slår för att upprätthålla sin plats i familj och samhälle.

Ska vi kunna vända den negativa trenden måste arbetet börja baseras på fakta och vetenskap. Att arbeta utifrån feministiska teorier som helt saknar vetenskaplig stöd är och förblir en återvändsgränd. En plats där vi stått och stampat under 20 års tid. Det är nu dags att gå vidare

börja basera arbetet på fakta och vetenskap. Det är först då vi kommer att kunna se framtida resultat i kampen mot våldet i nära relationer.

Magnus Falkman, Författare och debattör