Debatt: Arktis har blivit stormakternas nya lekplats

På Kolahalvön, nära norska gränsen, ligger några av Rysslands viktigaste militärbaser. Härifrån ska Nordflottans kärnvapenubåtar kunna överleva ett angrepp och slå tillbaka. För Moskva handlar Arktis inte om vykort med isbjörnar. Det handlar om militär överlevnad.

Men Ryssland är inte ensamt på skolgården.

Den 20 oktober presenterade EU sin nya Arktisstrategi. Säkerhet, övervakning och skydd av kritisk infrastruktur får större utrymme. En region som länge förknippats med klimatforskning har blivit en arena för maktpolitik.

I sin nyutkomna bok Kampen om det nya Arktis skildrar försvarsforskaren Niklas Granholm hur klimatförändringar, naturresurser och stormaktsrivalitet förändrar regionens betydelse. När isen drar sig tillbaka träder nya intressen fram.

Ryssland spelar mobbaren, med både vapnen och geografin på sin sida. Kolahalvön är central för kärnvapenavskräckningen och Nordostpassagen har strategiskt värde. Moskvas brytning med väst har samtidigt fördjupat samarbetet med Kina. Men hårda armbågar ger inte automatiskt kontroll över hela spelplanen.

USA uppträder snarare som den som bevakar sitt revir. För Washington är polarområdet en väg mot Nordamerika, och Grönland en nyckelposition mellan Arktis och Atlanten. Men de amerikanska anspråken på Grönland visar också att den som ska skydda sina allierade kan hamna i konflikt med dem.

Kina står vid sidan av planen men vill vara med. Landet saknar arktiskt territorium, men använder forskning, sjöfart och investeringar för att söka inflytande. Samarbetet med Ryssland öppnar dörrar. Peking behöver inte ha militärbaser i Arktis för att få en roll i dess framtid.

Fler vill delta. Indien har en Arktispolitik och en forskningsstation på Svalbard. Japan och Sydkorea har också intressen i forskning och sjöfart. Det är långt fler än de arktiska staterna som ser möjligheter i norr.

EU försöker bli den som sätter spelreglerna. Unionen har arktiska medlemsländer, ekonomisk tyngd och verktyg för handel, investeringar och infrastruktur. Men regler fungerar bara om någon kan upprätthålla dem, och EU är ingen militär stormakt.

Alla talar om stabilitet, men menar olika saker. Ryssland vill skydda sina strategiska styrkor, USA försvara Nordamerika, Kina skaffa sig tillträde och EU förena säkerhet med samarbete. Det betyder inte att krig är oundvikligt. Folkrätt och diplomati spelar fortfarande roll. Men det vore naivt att tro att alla spelar efter samma regler.

För Sverige ligger lekplatsen obehagligt nära. Östersjön, Nordkalotten och Nordatlanten hör ihop. Som Natomedlem påverkas vi av ryska ubåtars rörelser, amerikanska prioriteringar och Europas förmåga att hålla samman. Det som sker långt norrut stannar inte där.

Regeringens Arktisstrategi identifierar förändringen. Nu behöver svensk försvarsplanering, underrättelsesamarbete och militär rörlighet tydligare kopplas till Nordatlanten. Sverige ska använda sitt inflytande i Nato och EU för att forma utvecklingen, inte bara följa den.

Arktis är inte längre världens utkant. Det är en spelplan där stormakterna flyttar fram sina positioner. Och Sverige kan inte stå vid staketet och titta på när reglerna skrivs om.

Hugo Hobring
Arktis- och geopolitisk analytiker