Det är berättelsen om ett folk som gång på gång fått betala priset för stormakternas spel – assyrierna, ett av Mellanösterns äldsta men mest hotade folk.

Samtidigt förbereder Syriens president Ahmed al-Sharaa sitt första statsbesök i Washington för att möta USA:s president Donald Trump. Syftet är att ansluta Syrien till den USA-ledda koalitionen mot IS – ett formellt steg som markerar västvärldens normalisering av ett styre med rötter i jihadism.

I september rapporterade assyriska medier att den kurdiskledda administrationen i nordöstra Syrien med tvång stängt assyriska och armeniska skolor i Hasakah och Qamishli. Lärare avskedades, kyrkliga skolor stängdes och föräldrar varnades för att låta sina barn gå i skolor som inte följer den nya läroplanen. Efter protester backade administrationen tillfälligt i november – en taktisk reträtt – och tillåter nu att kyrkliga skolor fortsätter undervisa enligt tidigare kursplan under pågående läsår. Sedan 2018 har assyrier utsatts för återkommande påtryckningar samtidigt som väst närmar sig det nya syriska styret i hopp om stabilitet.

Assyrier har lärt sig att stabilitet för andra ofta betyder tystnad för dem. I norra Irak har byar i årtionden utsatts för konfiskeringar och tvångsfördrivningar. Jordbruksmark, hem och heliga platser har överförts till kurdiska aktörer med lokala myndigheters goda minne. Dammar och flygplatser har byggts på assyrisk mark utan någon kompensation.

En artikel i Newsweek (17 mars 2025) beskriver hur denna “kurdifiering” av norra Irak – det som är Mesopotamien, assyriernas hemland – pågått i decennier. I Nahla-dalen, som en gång hade 23 assyriska byar, återstår i dag bara åtta. Hundratals familjer har förlorat sin mark till mäktiga kurdiska klaner och till Kurdistans regionala regering (KRG), vars säkerhetsstyrka Asayish tvingar assyrier att skriva på falska markavtal.

Mönstret upprepas i Syrien genom stängda assyriska skolor och egna läroplaner. Det som kallas “självstyre” blir i praktiken kolonisering av ett annat folk – på deras eget land. Kurder som var viktiga i kampen mot IS får i väst rollen som de goda. Men verkligheten är inte så enkel.

Det förtryck som fördöms när det utförs av en regim tolereras när det sker i det tysta. Genom att politiskt och ekonomiskt stödja kurdiska administrationer i Syrien och Irak stärker väst indirekt de strukturer som fördriver assyrierna. Att sälja in idén om ett nytt Kurdistan på assyriskt land riskerar att cementera en ny form av etnisk rensning. Omvärldens selektiva rättvisa är ingen rättvisa alls.

Det egentliga Kordestan finns redan som provins i Iran. Att då etablera nya kurdiska självstyren i Irak och Syrien – på andra folks land – är inte rättvisa, det är imperialism i modern förpackning. När väst kallar denna utveckling “demokratisk” förlorar orden sitt värde. För assyrierna handlar det inte längre om inflytande – utan om överlevnad. Sedan USA:s krig i Irak har antalet assyrier i Mellanöstern minskat från omkring tre miljoner till runt 600 000.

Assyrier har överlevt folkmord och fördrivning. Men framtiden avgörs nu – inte på slagfältet, utan i diplomatiska salonger där tystnad är bekvämt och sanningar besvärliga. Om assyriskt regionalt självstyre inte blir en del av lösningen i det framtida Syrien kommer folket i praktiken att utrotas.

Ett folk utan land kan inte överleva – och ett väst utan moralisk konsekvens kan inte längre tala om rättvisa. Sverige, med omkring 300 000 invånare av assyriskt ursprung, måste höja rösten internationellt.