Medan Australiens parlament diskuterar självstyre för Nineveslätten väntar assyrier i norra Irak fortfarande på att redan lagakraftvunna domar om deras mark ska verkställas – en skillnad som visar hur långt kvar det är mellan formella rättigheter och verklig rättssäkerhet, skriver Michael Merdoyo.
Samtidigt som Australiens parlament denna vecka diskuterade självstyre för Nineveslätten demonstrerade assyrier i Duhok för något betydligt mer grundläggande: att lagakraftvunna domar om deras egen mark ska verkställas.
I Australien handlade diskussionen om hur lokalt självstyre kan stärka säkerhet, utveckling och framtidstro för Nineveslättens ursprungsbefolkning. I norra Irak väntar invånarna i byar som Kashkawa fortfarande på att myndigheterna ska verkställa domstolsbeslut som meddelades för flera år sedan. Samtidigt rapporteras nya markintrång i flera assyriska områden.
Samma vecka varnade Europaparlamentet för den fortsatta utsattheten för den assyriska befolkningen och pekade på återkommande problem med markrättigheter, politisk representation och säkerhet. Samtidigt lovade Iraks nye premiärminister Ali al-Zaidi att ingen ska stå över lagen och att rättsstaten ska återupprättas. Det är ett välkommet budskap. Men dess trovärdighet avgörs av handling, inte av löften.
För assyrier handlar självstyre därför inte om nationalism eller särbehandling. Det handlar om överlevnad.
Erfarenheterna från de senaste decennierna visar att formella rättigheter inte räcker om de inte också kan upprätthållas i praktiken. När domar inte verkställs, mark fortsätter att tas i anspråk och den politiska representationen urholkas blir frågan om självstyre inte längre ideologisk. Den blir ett sätt att skapa institutioner som faktiskt kan skydda människors rättigheter.
Iraks konstitution öppnar redan för ett sådant skydd. Artikel 125 erkänner administrativa, politiska, kulturella och utbildningsmässiga rättigheter för landets olika nationella och religiösa grupper. Frågan är därför inte om ett sådant självstyre är möjligt, utan om den politiska viljan finns att genomföra de rättigheter som redan garanteras i konstitutionen.
Självstyre är ingen universallösning och ersätter inte en fungerande rättsstat. Men när rättsstaten gång på gång misslyckas med att skydda ett ursprungsfolk blir lokalt självstyre ett sätt att stärka både rättssäkerheten och den demokratiska delaktigheten.
Om Irak menar allvar med att vara en stat där lagen gäller lika för alla finns ett enkelt första steg: verkställ domarna, skydda markrättigheterna och respektera de rättigheter som den egna konstitutionen redan garanterar.
Efter årtionden av diskriminering handlar självstyre därför inte om att få särskilda privilegier. Det handlar om att skapa de institutioner som krävs för att Iraks ursprungsfolk ska kunna fortsätta leva kvar och forma sin egen framtid i sitt historiska hemland.
Michael Merdoyo, kandidat till Stockholms regionfullmäktige för Medborgerlig samling
