I Holland är humanismen traditionellt oerhört stark. En av de mest kända asylsökarna i EU har varit Ayaan Hirsi Ali, den somaliska kvinna som kom att bli parlamentariker i landet och dödshotad efter att hon och den 2004 mördade Theo van Gogh hade producerat den islamkritiska filmen “Underkastelse”.

Hirsi Ali anlände till Nederländerna 1992 och tillbringade den första tiden på mottagningscentra i Zeewolde & Lunteren, där hon även bodde ett tag efter hon hade beviljats uppehållstillstånd som flykting. Med tanke på det höga tonläget i dagens svenska debatt rörande migrantläger är det värt att notera att hon inte upplevde något av detta som det allra minsta inhumant. Tvärtom ansåg hon att det var mycket välskött och att alla var väldigt vänliga mot henne och de övriga som bodde på området.

Förvånansvärt nog föreställer sig en rad opinionsbildare och aktivister i Sverige nu att liknande humanitära mottagningscentra närmast skulle kunna liknas vid koncentrationsläger för politiska fångar. Inget kunde vara mer verklighetsfrämmande.

Ayaan Hirsi Alis beskrivning av tiden i ett asylcenter står i bjärt kontrast till den oro som vissa debattörer nu säger sig känna. Hon kunde tvärtom inte förstå varför man var så tillmötesgående och hjälpsamma i ett främmande land gentemot utlänningar och gav dem gratis mat och husrum, till och med fickpengar – människor som inte tillhörde samma klan som dem.

Hon hade även erfarenhet sedan tidigare av FN-läger för flyktingar i Afrika, där kvinnor utan manliga beskyddare från den egna klanen kunde släpas ut ur sina tält om nätterna, gruppvåldtas och lämnas för att dö, utan att UNHCR:s personal kunde göra något åt saken.

Mödrar med spädbarn kunde inte få mjölk till sina barn, det var slagsmål om vatten och mat och så vidare. Jämfört med detta helvete för många flyktingar ute i världen var asylcentra i Holland rena lyxtillvaron.

Detta skulle även svenska motsvarigheter naturligtvis vara, en plats som de flesta reellt skyddsbehövande skulle drömma om.

Det globala perspektivet glöms nästan alltid bort i Sverige. Lägren för Royingafolket i Cox Bazar i Bangladesh, vilka flytt från Myanmar, har samlat en miljon människor under primitiva omständigheter.

I det största lägret för syriska krigsflyktingar i Jordanien, Za’atari, lever 100 000 människor. Ingen kan påstå att dessa människor, som vi vet har tvingats fly eller måst evakueras från krigshärjade områden eller akut livsfara, skulle vara mindre värda än de asylsökare som anländer till Europa, som till skillnad från dem ännu inte har konstaterats uppfylla Flyktingkonventionens krav eller ens har alternativa skyddsbehov.

Den globala orättvisan minskar inte av att lägga hundrafalt större resurser på asylsökare i Europa jämfört med verkligt utsatta i läger runt om i världen. Medel för skolböcker till barn i dessa läger är kanske många gånger mer angeläget och viktigare för framtiden för hela nationer, än skolgång för illegalt vistande i Sverige eller extra standard och frihet här för grupper som kanske egentligen inte alls är särskilt utsatta.

En ytterligare stor fördel med asylcentra är att de som får avslag kan förhindras att avvika och gå under jorden. Barn kan också så länge de vistas på mottagningsanläggningar erbjudas provisorisk skolgång. Framför allt kan de då slippa att utlämnas till en illegal, osäker och farlig tillvaro i ett skuggsamhälle utanför myndigheternas kontroll, där de tvingas att känna ständig oro och riskerar att utnyttjas, dras in i kriminalitet eller utsättas för våld. På så sätt kan vi även i enlighet med demokratiskt stiftade lagar och internationella konventioner bäst hjälpa dem som ej erhållit uppehållstillstånd att återvända till sina hemländer.

Ayaan Hirsi Alis självbiografi från 2006 borde för övrigt vara obligatorisk läsning för alla som vill diskutera migrationen till Europa. Hon avhandlar där bland annat klansamhället, självskapad segregation och hur mängder med asylsökare, inklusive hon själv, fabricerar sina berättelser för att öka chanserna att få stanna, trots att man saknar giltiga flyktingskäl.

Den befriar läsaren från många av de illusioner som man kan tänkas ha haft runt migrationens karaktär.

Det vore också välgörande om den svenska debatten en gång för alla gjorde sig av med alla myter och illusioner om migration och inte minst lär sig att problematisera vilka humanitära prioriteringar som görs och vilka effekter de får. Allt är inte vad det synes att vara eller som högljudda propagandister reservationslöst hävdar. Det är hög tid att omvärdera våra värsta vanföreställningar.

Staffan Gunnarson

talesperson i migrationsfrågor, Medborgerlig Samling