Enligt bestämmelserna i rättegångsbalken (1942:750) kan en åklagare i princip styra ett ärende i den riktning denne vill. Problem för målsägande uppkommer, när en misstänkt gärningsman uppenbarligen har begått brottsliga gärningar och åklagaren har mottagit bevisning som styrker att brott begåtts som inte är ringa, men åklagaren trots det, bestämmer sig för att lägga ner ärendet. En målsägande kan då inte få upprättelse genom staten. Ett ärende som har lagts ner av åklagare kan inte överklagas.

Rättsprövning - kollegor som granskar kollegor

En målsäganden kan begära en så kallad överprövning av ärende som har lagts ner, i två led. Men att tro att överprövningen skulle vara en helomfattande eller transparent rättsprövning, är helt fel. Det handlar istället om att en åklagarkollega tittar på en annan kollegas bedömning lite snabbt och hastigt.

Demokratiproblem utan tillräcklig beslutsmotivering

Ett annat omfattande demokratiproblem, förutom att nedläggningsbeslut inte kan överklagas, är att en åklagare inte i någon större omfattning behöver motivera anledningen till varför denne beslutat att ärendet ska läggas ner. Ett beslut innehåller vanligtvis bara några få rader med standardiserade brevmalltexter, som inte betyder något egentligen. Av brevmallstexten framgår inte hur åklagaren har resonerat när denne har tittat på bevisning, kontaktat någon eller vad denne anser om uppgifterna i ärendet i förhållande till lag. Inget av värde motiveras.

Få ord men felaktiga beslutsgrunder

Trots en eventuell påstådd åtalsplikt, finns det exempel på åklagare som har lagt ner ärenden på felaktiga beslutsgrunder. Men det spelar ingen roll för myndigheten, eftersom brevmalltexten i beslutshandlingen inte anses ha något värde, mer än att utgöra symboler som inte betyder något särskilt. Det som betyder något är åklagarens beslut att inte väcka åtal, trots begångna brottsliga gärningar från en misstänkt gärningsman. För att undanröja sådant måste beslut motiveras fullständigt.

När en överprövning begärs av ett beslut som har lagts ner, skickas ärendet till en annan åklagare som tittar på ärendet igen. Om ärendet läggs även denna gång följer heller ingen motivering med, mer än ännu en kort standardformuleringstext med symboler som inte betyder något. Det första felaktiga beslutet har inte spelat någon roll i beslutsprocessen. Om överprövning begärs igen, kommer ännu en åklagare att titta på ärendet. Beslutsmotivering följer heller inte med denna gång, mer än den standardiserade brevmallstexten med symboler. Felaktigheten i första beslutet står alltså fast. Men för Åklagarmyndigheten spelar det ingen roll, eftersom nedläggningsbeslutet är det viktigaste för myndigheten, inte att det blir rätt.

Vid begäran om särskilda motiveringar, lämnar Åklagarmyndigheten mer än gärna, denna gången en mycket tydlig redogörelse om att myndigheten inte behöver motivera sina beslut.

Ärenden läggs ner trots begångna brott

När Åklagarmyndigheten har mottagit bevisning som styrker brott, men trots det lägger ner ärendet, finns det alltså ingen möjlighet att kontrollera hur myndigheten har resonerat. Det är däremot onekligen intressant att veta, särskilt för en målsägande, varför en gärningsman ska anses få ”åtalsimmunitet”. Särskilt om målsägande drabbats av omfattande skada.

I en rättsstat bör det inte vara möjligt för rättskipande eller rättsvårdande myndigheter eller tillsynsmyndigheter som Justitieombudsmannen eller Justitiekanslern att lägga ner ärenden utan att motivera skälen för sina beslut. Det finns absolut inget värde med det nu förekommande.

Ytterligare en myndighet för arkivering av klagomål

Besluts riktighet måste vara möjliga att kontrollera. Felaktiga beslut behöver rättas till. En myndighet ska aldrig kunna lägga ner ärenden på godtyckliga grunder, vilket sker idag. Det finns heller inte behov för fler myndigheter som enbart jobbar med att arkivera handlingar. Skattebetalarna betalar redan drygt 220 miljoner för Justitieombudsmannen och Justitiekanslern tillsammans, som i huvudsak jobbar med arkivering av klagomål, vilket styrks av statistik.

Låtsasprövningar inget för en rättsstat

Ett förfarande, likt det som sker hos Åklagarmyndigheten gällande deras ”överprövningar”, de facto att kollegor granskar andra kollegors beslut, kan och ska givetvis ifrågasättas, särskilt när det är så att den första av kollegorna har lagt ner ett ärende på felaktiga grunder. Att sedan inte kunna få en beslutsmotivering, trots detta, i något av de efterföljande beslutsleden heller, är ett förfarande som inte är värdig en rättsstat, där trovärdigheten för myndigheter istället behöver vara hög.

Slopad möjlighet till godtyckliga beslut

Att utrusta en åklagare med möjlighet att ge någon åtalsimmunitet, utan att behöva motivera sina skäl för beslut, är som tro att en åklagare inte kan begå fel, vilket inte stämmer. För sådan statistik råder det ingen brist på. Det finns heller ingen garanti för att åklagare, för alltid är eller kommer att förbli skrupelfria eller aldrig kommer att begå felaktigheter. Ett kontrollinstitut med beslutsmotiveringar säkerställer åtminstone att förekommande felaktigheter kan granskas.

Ny lagstiftning enda vägen

Lagstiftningar behöver införas för att myndigheter inte ska kunna avsluta ärenden utan att motivera skälen tillräckligt för beslutet. Kollegor ska heller inte granska andra kollegor. Lagstiftaren har redan försökt förhindra förekomst av jäv i andra fall. Det vore även lämpligt att införa bestämmelser för att förhindra sådan förekomst även inom Åklagarmyndigheten.

Deniz Eryilmaz

Oberoende juridik- och rättsskribent