Det är inte sociala klyftor, polariserade åsikter eller filterbubblor som riskerar att splittra landet. Det centrala är om det finns en gemensam grund i hur resonerande samtal förs, inte om det råder samsyn i åsikterna och värderingarna som ska dryftas. Demokratiskt resonerande består i att tänka och att tala med begrepp som sanning och konsekvens - inte för att skapa harmoni, utan för att få till en konstruktiv disharmoni.

Vad knyter individen till samtal, och samtal till en demokratisk gemenskap? Oavsett om det handlar om kärlekslivet, arbetet eller politiska debatter har människor en längtan efter samtal där man hör hemma. Samtal där det man varit med om är närvarande och där det sägs något man vill bygga vidare på. Men för att höra hemma måste man höra något värt att ta på allvar. Kan exempelvis en person som är intresserad av samhällsfrågor hoppas på att en partiledardebatt är förståelseskapande?

Debatter med smutskastning och den ömsesidiga missförståelsen som enda gemensamma punkt är dömda att misslyckas. Sådana samtal förändrar inget mer än att var och ens ensamhet, ilska, inskränkthet, hopplöshet förstärks. Istället för att hitta en tillflyktsort i det offentliga samtalet känner sig människor bortstötta, lämnad utan svar, och med en svagare tro på de folkvalda.

Dåligt samtalsklimat kan skapas av opportunism, rivalitet, maktbegär, men det finns en annan central orsak. Svårigheten att leva med att man inte har svar på allt kan blockera väsentliga tankeprocesser.

Moralisk oförsonlighet med andras värderingar och en svartvit syn på människan karakteriserar intoleranta individer och grupper oavsett politisk hemvist. Kort sagt: en självbelåten oförmåga att ta till sig livets motsägelsefulla nyanser. Om de dessutom ser sig som goda - tvivla aldrig på att det finns goda människor, det finns massor, nästan alla självgoda – och som goda tyngs de inte av dåligt samvete, eftersom de i princip handlat rätt även om följderna blev fel.

Detta gör det psykologiskt omöjligt för dem att resonera när deras idéer inte håller streck hela vägen. Svårigheten att acceptera de egna idéernas begräsning gör lögnen oundviklig. Istället för att tänka fabulerar de om egen förträfflighet och andras onda intentioner och orden speglar ideologi mer än verklighet.

Gyllene regler låter sig lätt sägas, som att inte möta lögn med lögn och smutskastning med smutskastning. Men vem har inte någon gång tappat fattningen i ett viktigt samtal. Och om det kan ske mellan människor som älskar varandra är det inte att förvånas att det händer mellan politiska motståndare.

Att samtala väl handlar mindre om ett rikt ordförråd och mer om att klara ensamhet. En av de svårare formerna av ensamhet är när undvikande, nonsens och plattityder bryter samtalsgemenskapen och man lämnas ensam kvar i allvarlig fråga. Då är det lätt hänt att man tappar bort sig själv i oresonlig ilska. Men störningar i tankeprocesser och därmed samtal och demokratiska processer behöver inte vara permanenta.

Den som är i stånd att intellektuellt dra slutsatser om luckor i de egna idéerna och känslomässigt accepterar sådana brister, kan frigöra sig från ideologiska upprepningar intrasslade i motsägelser, för att istället pröva nya tankar och med det nya handlingsalternativ. Om däremot alla som uppfattar sig illa bemötta i ett samtal ser sig moraliskt berättigade att bemöta andra lika illa i nästa, får vi i sinom tid reda på hur mycket dumhet demokratin tål.