Det finns inte längre något förtryck mot kvinnor eller HBT-människor, varken i Sverige eller inom svensk politik. Förtrycket mot kvinnor och HBT-personer är religiöst betingat och bedrivs i länder som Ryssland, Iran, Afghanistan och Uganda.

Den globala kampen mot detta förtryck står alla medlemmar i Sverigedemokraterna och Liberalerna enade bakom. Alltså behövs det inte längre några kvinnoförbund, regnbågsallianser eller andra skyddade verkstäder inom svensk politik. De identitära sekterna har spelat ut sin roll. Deras fortsatta existens har blivit förnedrande och belastande i väljarnas ögon.

Intressant nog har Medborgerlig samling gått före LSD och bestämde redan vid det nya partiets grundande på 2010-talet att man inte skulle ha några särartsförbund alls. Inte ens ett ungdomsförbund. Alla medlemmar betraktas istället som vuxna, myndiga människor, delar samma pass och medborgarskap, och är därmed alltid radikalt jämlika med varandra.

Därmed har Medborgerlig Samling också exponerat särartsförbundens verkliga raison d’etre: De är ingenting annat än banala penningmaskiner för riksdagspartierna. Våra surt förvärvade skattepengar kastas på politiska särartsförbund som därmed perverst nog blir en central del av partiernas allmänna finansiering.

Det har under en lång tid funnits en idé om att separata könssegregerade utrymmen eller förbund inom ett parti skulle fungera som trygghetszoner. Detta går tillbaka till kvinnorörelsens genombrott och rösträttskampen runt det förra sekelskiftet, då kvinnor ofta mötte en hård, mansdominerad, politisk kultur. Under 1970- och 80-talen, när den andra vågens feminism slog igenom, förstärktes detta genom att nästan alla riksdagspartier inrättade egna kvinnoförbund eller jämställdhetsnätverk med det uttalade syftet att ge kvinnor en ”säker” arena att lyfta specifika erfarenheter utan att bli nedtystade.

Parallellt har det vuxit fram ett vänsterdrivet sätt att kvantitativt mäta jämställdhet och jämlikhet: att räkna kroppar. Antal män, antal kvinnor, och under de senaste decennierna även andelen icke-binära, transpersoner och HBTQAI+-representanter har blivit den ultimata måttstocken för huruvida ett parti anses ”demokratiskt” och ”progressivt” enligt svensk vänsternorm. Ett parti som inte tickar av tillräckligt många rutor i köns- och identitetsstatistiken ses automatiskt som suspekt, oavsett hur skarpa eller usla dess idéer är.

Den här fixeringen har pågått alldeles för länge och blivit kontraproduktiv. Istället för att fokusera på debatter och verklighetsförankrade partiprogram har vi fastnat i en ändlös huvudräkning av kön och identiteter. Resultatet blir inte mer rättvisa – det blir mer sekterism, mer ressentiment, och mindre politisk substans. Lägg till exempel märke till desperationen hos Centerkvinnorna när de utnämnde den nya centerpartisten Birgitta Ohlsson till sin “gudinna”. Denna groteska utmärkelse måste ju snarast betraktas som döden för de politiska kvinnoförbundens raison d’etre? Det är dags att lägga ned sekterismen!

Vi kan tänka oss att göra ett undantag för Ungsvenskarna och LUF i vår iver att städa bort särartsförbunden inom LSD, men då ska ungdomsförbunden också vara uttalade plantskolor och kollon för politiska talanger och ingenting annat. Att ungdomsförbunden på något mystiskt sätt skulle vara progressivare än sina moderpartier och ägna sig åt något slags ideologisk utveckling är däremot en extremt sunkig och världsfrånvänd idé, som mer hör hemma i 1900-talets marxistiska sekter än i ett modernt konservativt eller liberalt parti. Snarast är det viktigast att medlemmarna i ungdomsförbunden lämnar vid en viss ålder och uppgår i partierna som fullskaliga och engagerade partimedlemmar.

Att riksdagspartierna fortfarande aktivt satsar på och försvarar särartsförbunden är inte bara en historiskt utdaterad trend – det är rent ut sagt anakronistiskt. Förbunden uppstod i en tid då kvinnor faktiskt mötte strukturella hinder i politiken, men den verkligheten har för länge sedan passerats i Sverige. Att fortsätta driva särartsförbund handlar därför inte primärt om att lösa några verkliga problem, utan snarare om att signalera lojalitet till en vänsterideologisk mall där identitet, kvotering och offerstatus är centrala värden som begraver idépolitiken.

Organisationer upprätthålls bara för att visa att partiet har ”rätt” värderingar, istället för att fokusera på den politik man faktiskt vill förverkliga. Det handlar alltså om ideologisk nostalgi och platt symbolik snarare än pragmatisk, verklighetsförankrad politik. Därför är det hög tid att lägga ned de här skyddade verkstäderna – inte för att kvinnor eller HBT-personer är ”oviktiga”, utan för att den här typen av segregerade strukturer nu aktivt motverkar det öppna, idébaserade politiska samtalet som moderna partier som Sverigedemokraterna och Liberalerna eftersträvar.

Alexander Bard

Musikproducent och filosof, Liberalerna

Mosa Sebdani

Systemutvecklare och debattör

Hanna Tehrani

Författare och läkare, Sverigedemokraterna